Tempa

Ett för mig nytt verb hörde jag idag då jag vikarierade på en förskola. En av förskollärarna sa något i stil med Jag kan tempa honom om en liten kille som verkade lite sjuk. Jag gillade ordet tempa! Jag har tidigare bloggat om just detta med ta tempen och mäta feber (som vi ofta säger i Svenskfinland), och ta tempen känns helt enkelt inte som ett uttryck som passar i min mun. Men tempa skulle jag åtminstone kunna tänka mig att använda… :)

Har någon av er hört tempa förr? Jag har ingen aning om hur utbrett det är, men i SAOL finns det i alla fall inte.

USB-minnen

Jag minns när jag för första gången hörde talas om USB-minnen. Det var när jag bodde i Åbo, vårvintern 2004. Min kämppis hade köpt ett och var mycket fascinerad av det. Kort därefter skaffade jag också ett – eller snarare så var det väl mamma som köpte det åt mig… Tror att hon betalade 50 euro för ett USB-minne på 128 mb. Lite andra priser är det som gäller nu… :) Tack och lov.

Kärt barn har många namn, ja. Några av de uttryck som jag hört för denna fantastiska lilla manick är fickminne, memory stick och så min favorit minnepinne. Fast för min del blir det oftast USB-minne, av gammal vana. Tråkigt nog… Jag borde kanske börja säga minnepinne eller något annat lika roligt istället.

Fast nu är jag förstås nyfiken på vad ni säger – och vad ni hört andra säga… :)

Tvåspråkighet

Efter en veckas bloggpaus spinner jag nu vidare på samma tema som i förra blogginlägget… Finlandssvenskhet och sånt…

Oftast blir folk här i landet förvånade när jag säger att jag inte kan finska… Eller, visst kan jag finska – jag har ju läst det 10 år i skolan och dessutom klarat lilla språkprovet (hur nu det gick till…). Men jag kan ändå inte tillräckligt mycket för att riktigt kunna säga att jag KAN finska.

Det finns en hel del olika definitinoner på vad tvåspråkighet är, och lite förenklat handlar de om allt från att ”man har lärt sig två olika språk redan från början” till att ”man kan använda det andra språket lite grann”. Jag har efterhand insett att jag har en otroligt ”snäv” defintion på när man är tvåspråkig. Många skulle kanske kalla mig tvåspråkig, men själv skulle jag aldrig göra det (förutom mellan standardsvenska-dialekt då alltså…). Detta beror säkert på att jag vuxit upp i ett tvåspråkigt samhälle, och ständigt fått uppleva att min finska aldrig räckt till. Det känns lite grann som att hur mycket man än kan så kan man aldrig tillräckligt… Och då blir de känslomässiga hindren för att kalla sig tvåspråkig väldigt stora…

Annat har det varit i Sverige, vilket kanske inte är så konstigt… :) Här har folk varit glada över att jag kunnat åtminstone lite grann finska. Då och då dyker det upp situationer när jag får användning för mina finskakunskaper – och plötsligt är mina otillräckliga kunskaper ”good enough”. Detta har lett till att jag blivit lite mer intresserad av att lära mig mer finska, och faktiskt börjat försöka läsa böcker på finska…

Men tvåspråkig – nej, det tar emot att kalla mig det!

(Och det tar också emot att kalla mig tvåspråkig i svenska-engelska även om jag inte har några som helst problem med att klara mig på engelska… Min engelska fungerar dessutom mycket bättre än min finska… Tröskeln till att kalla mig tvåspråkig är väldigt hög, och orsakerna är väldigt långt känslomässiga, tror jag… Däremot har jag inte något emot när andra använder andra kriterier än vad jag gör och kallar sig tvåspråkiga…)

Hur ser ni på detta? Är ni tvåspråkiga? Känner ni er tvåspråkiga?

Finlandssvenskar talar om språk

Nu har jag kommit igenom senaste numret av Språktidningen. Som vanligt fanns det en hel del intressant i den, men nu tänkte jag främst koncentrera mig på ett uttalande som möter läsaren redan på första sidan inne i tidningen.

Chefredaktören Patrik Hadenius skriver ”Om svenskar alltid talar om vädret, tror jag att finlandssvenskar alltid talar om språket”. Min man råkade läsa detta igårkväll och instämde genast… Han har inte kunnat undgå att lägga märke till detta efter några år tillsammans med mig, min familj/släkt, vänner och bekanta… :) Fast det förstås – jag kanske inte är särskilt representativ för finlandssvenskar överlag eftersom jag faktiskt har språket som yrke också… :)

Nåja. Även om jag ofta pratar om språk händer det rätt ofta att jag talar om vädret också… :) Men kanske ligger det något i det som Hadenius skriver! Varför det då? Jo, kanske för att man som finlandssvensk fostrats till en stor medvetenhet om Språket. Som finlandssvensk i Finland ÄR man annorlunda än majoriteten i landet, och det beror på det Språk man talar. Därför blir Språket också en stor del av ens identitet… Vad tror ni?

Om man som finlandssvensk kommer i kontakt med människor från andra delar av landet – eller från andra länder – aktualiseras frågan om Språket direkt. Så gott som alltid när jag träffar nya människor här i Sverige och det kommer fram att jag är från Finland (det går liksom inte att dölja det – folk avslöjar en direkt…:)) så är diskussionen om språk igång. På ett eller annat sätt.

Men jag tycker att det är rätt bra att Hadenius tog upp en del om finlandssvenskan i sitt förord i Språktidningen, och nästa nummer av Språktidningen ska handla lite mer om svenskan i Finland, har det utlovats. Det är bra! Det finns fortfarande en stor okunskap i Sverige om vad finlandssvenska egentligen är… Fast det är förstås troligt att de människor som läser Språktidningen redan hör till den del av Sveriges befolkning som har åtminstone lite koll på vad finlandssvenska är…

Remont

För några veckor sedan tipsade jag om Bengt Pohjanens självbiografiska roman Smugglarkungens son. Nu har jag hunnit lyssna på nästan alla delar som sänts i radion hittills, och det är rätt intressant.* Då och då dyker det upp spännande ord och uttryck, och häromdagen hörde jag följande i uppläsningen av romanen: ”remont är ett tornedalskt uttryck för husrenovering”.

Remont används ju även i finlandssvenska, tänker jag genast, och blir glad och lycklig över en så konkret likhet mellan meänkieli och finlandssvenska! :) Ursprunget är väl finskans remontti… Eller hur?

Remont var ett sådant där ord som vi i högstadiet fick lära oss att var en finlandism. Ordet kändes lite ovant för mig, för det hade aldrig använts hemma hos oss. Vi sa renovering, helt enkelt. Därför blev jag också lite häpen, eller – för att använda ett uttryck från min dialekt – förådin, när mamma nu under påsklovet faktiskt använde remont! Men det är klart, hennes språk förändras ju också! :) Det är ju ungefär 15 år sedan jag gick i högstadiet…

Hur pass bekanta är ni med remont? Brukar ni använda det? Har ni hört det förr?

*Här kan ni lyssna på Pohjanens uppläsning. Åtminstone de närmaste veckorna borde det funka…

Cv

I en kommentar till inlägget om racket nämnde Emil ordet cv. Det var ett kul sammanträffande, för jag hade själv tänkt ta upp cv i ett inlägg rätt snart – så varför inte nu?

Emil irriterar sig på sådana som säger en cv, och hänvisar till Catharina Grünbaums svar på frågan om en/ett cv. Hon hävdar att det ska vara ett, eftersom cv är en förkortning för curriculum vitae, och det betyder ‘levnadslopp’ (ett levnadslopp). Ordet curriculum är också ett neutrumord, enligt Grünbaum.

Oj då, får jag säga då. Jag har tidigare noterat att både en och ett cv förekommer ganska allmänt bland folk, och själv har jag använt en cv. Jag tror att jag kopplat det till att det heter en meritförteckning. Jag har alltså gått enligt genuset på en synonym snarare än enligt genuset på ordets ordagranna översättning, kan man säga.

I SAOL finns båda varianterna med, men ett cv är den som anges först, och alltså därmed borde vara den rekommenderade. På Arbetsförmedlingens sidor är det också ett cv som används.

Så jag får nog böja mig för Grünbaum och försöka börja använda ett cv istället.

En liten miniundersökning: använder ni en eller ett cv?

Miljonsvenska ”live”

De senaste veckorna har jag varit väldigt glad över att jag för några år sedan var så pass intresserad och fascinerad av det språk som talas i många invandrartäta förorter i Sverige att jag skaffade boken Förortsslang av Ulla-Britt Kotsinas och Dogge Doggelito. Tack vare tidigare studier i den boken (och en del skönlitterära böcker) har jag nämligen utan problem kunnat förstå vad mina elever menat när de sagt bland annat ey, vi gittar (‘vi åker/sticker’) och han har baxat min bok (‘han har snott min bok’). Jättekul att äntligen möta detta språk ”live”! :)

Denna typ av språk, där man friskt blandar ord från många olika språk med svenskan, och böjer dem enligt svenska regler, har kallats många olika saker, bland annat Rinkebysvenska, förortssvenska, multietniskt ungdomsspråk och blattesvenska. Gänget kring Gringo propagerar för miljonsvenska. Kanske inte så dåligt ord… Att ordet förs fram av de människor som faktiskt själva använder språket/varieteten är ju ett plus, tycker jag. Fast jag är nog inte rätt person att bedöma vilken term som är bäst. Det överlåter jag åt andra, mer insatta. Men jag är rätt glad över och fascinerad av den språkliga kreativitet som kommer till uttryck i dessa sammanhang! :)

Om ni vill testa era kunskaper i miljonsvenska (eller vad man nu ska kalla det) kan ni göra det här.

På norska kallas motsvarande varietet bland annat kebabnorsk.

Nu troooor jag att jag tar helgpaus från bloggen, men vi får väl se hur det går… :) Trevlig helg på er i alla fall! :)

Artikellös form

Igår fick jag en fråga av Yvonne:

Varför pratas det i bygg/renoveringssammanhang om golv och väggar m.m i obestämd form. Man säger tex. dikt mot vägg eller det ska vara jäms med golv. Varför inte dikt mot väggen eller jäms med golvet?
Man hör det jätteofta i inredningsprogrammen när hantverkarna förklarar hur man ska göra. Hantverkarspråk?

Jag har inget enkelt och färdigt svar på frågan, men här kommer några funderingar… :)

Bestämd och obestämd form av substantiv i svenskan är komplicerat. Dels för att det helt enkelt är ganska svårt att förklara när man ska ha bestämd och när man ska ha obestämd form, dels för att vi i svenskan faktiskt dessutom har en tredje variant, nämligen artikellös form.

Vi använder artikellös form exempelvis när vi anger vad någon har för yrke: han är lärare, han är journalist, han är busschaufför. Vi säger inte han är en lärare o.s.v. som man exempelvis gör på engelska (he’s a teacher). Samma fenomen finns även vid nationaliteter: hon är norska, han är fransman.

Den artikellösa formen används även i uttryck som de har hund, vi har skaffat husvagn, jag har bil. Det handlar liksom om att man när man har dessa ”saker” hamnar i en särskild kategori av människor – hundägare, husvagnsägare, bilägare.

Och det är här någonstans som jag tänker mig att uttryck som dikt mot vägg kommer in. Samma fenomen finns ju även i uttrycket rätsida mot rätsida, för att ta ett exempel från en annan bransch. Kanske är det artikellös form för att det är begrepp på något vis… Jag har lite svårt att exakt sätta fingret på vad det är, men kanske det är för att det liksom inte är någon bestämd vägg det handlar om, utan mer väggar i allmänhet…? Jag vet inte, någon annan som har någon tanke kring detta?

Om man vill fördjupa sig i användningen av obestämd/bestämd/artikellös form i svenskan kan man försöka få tag på ”En flicka gråter inte” – om svenskans artikelbruk av Berth Henriksson, Birgitta Hene och Maria Bolander (utgiven 1983). Den tar upp detta ämne mycket utförligt… Just nu ligger mitt exemplar nerpackat i någon flyttlåda, så jag kan tyvärr inte kolla i det om det finns någon förklaring till dikt mot vägg…

Men vad tror ni om dikt mot vägg?

Racket

Jag råkade hamna på en intressant blogg idag, där orden en racket respektive ett racket nämndes. För två år sedan var dessa ord väldigt aktuella för mig, i och med att jag och min älskade make spelade badminton tillsammans varje vecka. Jag använde en racket, medan han använde ett racket. Och detta hade vi stora diskussioner om… SAOL var dock på min sida – en racket heter enligt den.

Jag hade glömt bort dessa ord, men blev påmind om dem idag när jag spelade brännboll med en skolklass. Hemma har vi då aldrig talat om racket i brännbollssammanhang – brännbollsträ har vi använt. Men denna skolklass använde racket när de spelade brännboll. Under brännbollsspeladet dök även en för mig ny variant upp – ett rack. Också denna variant nämndes på ovannämnda blogg. I SAOL hittar man faktiskt ett rack, då med beteckningen vardagligt.

Använder ni en eller ett racket, eller kanske till och med ett rack?

Bien ou bien?

Ett nytt nummer av Språktidningen damp ner i brevlådan igår. Spännande, som alltid! :) Jag har inte hunnit läsa så mycket, men imorse läste jag en intressant artikel om slang på franska. Det fanns flera saker där som vore värda att ta upp, men idag tänkte jag koncentrera mig på uttrycket bien ou bien?, som tydligen används som en hälsningsfras.

De vanliga hälsningsfraserna på franska är comment ça va? eller ça va? vilka betyder ungefär ‘hur är det?’. Ordagrant betyder de väl ‘hur går det?’ och ‘går det?’. Man brukar svara ça va (ordagrant ‘det går’) eller ça va bien (‘det går bra’).

Det intressanta med hälsningsfrasen bien ou bien? (‘bra eller bra?’) är att den tar fasta på just detta att man alltid får ett bra till svar när man frågar hur någon mår. Samma sak gäller ju även på svenska. Hur mår du? Hur är det? Det finns liksom bara ett svarsalternativ på en sådan fråga, oftast i alla fall. Ett undantag är förstås om man känner personen som frågar väldigt väl och man faktiskt vågar berätta om allt inte är riktigt så bra… Men oftast svarar man ju ändå bra.

Bien ou bien? Bra eller bra? Ganska talande uttryck, egentligen… Och det säger mycket om den värld vi lever i.