h1

Tvåspråkighet

23 april 2008

Efter en veckas bloggpaus spinner jag nu vidare på samma tema som i förra blogginlägget… Finlandssvenskhet och sånt…

Oftast blir folk här i landet förvånade när jag säger att jag inte kan finska… Eller, visst kan jag finska – jag har ju läst det 10 år i skolan och dessutom klarat lilla språkprovet (hur nu det gick till…). Men jag kan ändå inte tillräckligt mycket för att riktigt kunna säga att jag KAN finska.

Det finns en hel del olika definitinoner på vad tvåspråkighet är, och lite förenklat handlar de om allt från att ”man har lärt sig två olika språk redan från början” till att ”man kan använda det andra språket lite grann”. Jag har efterhand insett att jag har en otroligt ”snäv” defintion på när man är tvåspråkig. Många skulle kanske kalla mig tvåspråkig, men själv skulle jag aldrig göra det (förutom mellan standardsvenska-dialekt då alltså…). Detta beror säkert på att jag vuxit upp i ett tvåspråkigt samhälle, och ständigt fått uppleva att min finska aldrig räckt till. Det känns lite grann som att hur mycket man än kan så kan man aldrig tillräckligt… Och då blir de känslomässiga hindren för att kalla sig tvåspråkig väldigt stora…

Annat har det varit i Sverige, vilket kanske inte är så konstigt… :) Här har folk varit glada över att jag kunnat åtminstone lite grann finska. Då och då dyker det upp situationer när jag får användning för mina finskakunskaper – och plötsligt är mina otillräckliga kunskaper ”good enough”. Detta har lett till att jag blivit lite mer intresserad av att lära mig mer finska, och faktiskt börjat försöka läsa böcker på finska…

Men tvåspråkig – nej, det tar emot att kalla mig det!

(Och det tar också emot att kalla mig tvåspråkig i svenska-engelska även om jag inte har några som helst problem med att klara mig på engelska… Min engelska fungerar dessutom mycket bättre än min finska… Tröskeln till att kalla mig tvåspråkig är väldigt hög, och orsakerna är väldigt långt känslomässiga, tror jag… Däremot har jag inte något emot när andra använder andra kriterier än vad jag gör och kallar sig tvåspråkiga…)

Hur ser ni på detta? Är ni tvåspråkiga? Känner ni er tvåspråkiga?

17 kommentarer

  1. Jag ser mig som dialektalt tvåspråkig (eller egentligen pratar jag ju tre olika sorters svenska).

    Vad det gäller finska är det svårare. När jag fick mitt nuvarande jobb omtalades jag som tvåspråkig, och var alldeles fascinerande – för jag har precis som du svårt att sätta den etiketten på mig själv, även om jag oftast pratar finska tämligen obehindrat. Men sedan kommer de där stunderna när ordförrådet inte räcker till, eller när man i febrigt alternativt trött tillstånd har svårt att få siffrorna i sitt telefonnummer alternativt personnummer rätt.


  2. Man är tvåspråkig om man vuxit upp i en familj där båda språken talas jämsides, tex svenska med mamma och finska med pappa. Det ena språket är för det mesta något starkare, eftersom skolgången sker på ett språk. Min definition på tvåspråkighet är alltså ganska snäv. Vi som bara lärt oss finska i skolan kan alltså inte räknas som tvåspråkiga, även om vi klarar oss hyfsat.


  3. Jag är lite kluven. Jag håller med My i allt och jag skulle inte heller kalla mig tvåspråkig. Jag har höga krav och tvåspråkig är perfekt på nåt sätt. Min finska är allt annat än perfekt. Däremot tror jag att man kan lära sig perfekt finska även om man inte haft det som (ett av sina) modersmål. Och i så fall tycker jag man kan kalla sig tvåspråkig. Men det är svårt det här med språk och vem det är som ser på det och vem det är som ska göra definitionen!


  4. Jag har också en snäv definition på tvåspråkighet, att man ska kunna båda språken som modersmål. Kanske inte nödvändigtvis att man lärt sig båda språken hemifrån som liten, men åtminstone ska man kunna tala båda språken utan accent och förstås förstå och kunna skriva obehindrat. Jag är definitivt inte tvåspråkig, annat än dialekt-standardsvenska då. Visst pratar jag numera finska hyfsat bra, men inte riktigt flytande och jag kan helt klart inte skriva finska korrekt. Engelskan är det väl lite bättre ställt med, tyskan har jag tyvärr förlorat ganska långt. Men den skulle säkert komma tillbaka om jag ansträngde mig lite.


  5. Alla, intressant att läsa era kommentarer! :) Vi har alla ganska snäva/stränga definitioner på tvåspråkighet, vilket säkert har att göra med vår bakgrund…

    Jag tänker på många invandrare i Sverige, både första generationens och andra generationens invandrare. Alla behärskar inte ”hemspråket” och svenskan lika bra, ändå är de tvåspråkiga. För vissa är svenskan mycket starkare än det språk som kanske ens föräldrar talar, för andra är svenskan det svagare språket. Definitionerna på tvåspråkighet är inte lika stränga som de känslomässiga definitioner vi finlandssvenskar bär med oss…

    Kanske finns det mer en ”plusattityd” här i Sverige: om du kan lite grann i ett annat språk – så bra! I Finland finns det kanske mer en ”minusattityd”: dina kunskaper är inte tillräckliga! Jag vet inte… Det har säkert att göra med att man behöver fler språk i det finländska samhället medan man inte direkt gör det i Sverige…

    Eller – inser jag nu – i Finland talar jag ur minoritetens perspektiv (och då räcker man aldrig till!), i Sverige ur majoritetens. Även om jag också är invandrare har jag i alla fall svenska som modersmål och det gör att jag (i alla fall oftast) känner mig som en del av majoriteten. Hm, det kanske är detta som är förklaringen till min tanke om plus- och minusattityd…

    Äh, jag vet inte. Nu tänker jag samtidigt som jag skriver och det kanske inte blir så bra…

    Det handlar ju också om att de olika språken inte nödvändigtvis behöver användas på samma sätt – man behöver inte kunna två språk ”lika bra” för att vara tvåspråkig. De olika språken kanske har olika domäner, och därmed har man också ”kompetens” på olika områden i de olika språken – ett språk hemma, ett jobbspråk. Eller ett talspråk och ett skriftspråk. Kanske…

    Hur som helst, tvåspråkighet och diskussioner kring det är intressant.


  6. Intressant detta… har funderat mycket på tvåspråkighet, dels genom mitt jobb (som språkbadslärare på dagis. Där anses det att barnen är fullkomligt tvåspråkiga då de har gått språkbadsskola ända upp till studenten och kan således välja vilka ämnen de skriver på vilka språk) och dels genom min familj. Min kära make ser jag som tvåspråkig, han pratar flytande finska och svenska om vartannat. Mig själv ser jag absolut inte som tvåspråkig (jag skulle verkligen inte klara av att skriva ett enda studentsvar på finska…förutom finskan då :) ) Min dotter tror jag automatiskt kommer att bli tvåspråkig (hemska tider hon använder ju finska ord REDAN). ”Alla” österbottningar här tycker att hon ska börja i finskt dagis…för att lära sig. Jag är rädd för att hon förfinskas


  7. familjenhaglund, intressant att få ta del av dina funderingar kring detta ämne! Kul att du jobbar med såna här saker också! :)

    Det är svårt, det här med tvåspråkighet. Förstår att det är svårt att veta hur ni ska göra med dottern… Språksituationen där ni bor är ju en helt annan än i vår del av Österbotten… Lycka till med funderingarna och besluten!


  8. På tal om skidor… I utlåtandet om min gradu från språkgranskningen så stod det att det förekom brister i meningsbyggnaden i restriktiva relativsatser. Kan du förklara vad restriktiva relativsatser är för något? Tack!


  9. Vad många tycks prata om här är simultant inlärda FÖRSTAspråk. Men behöver alla språk vara förstaspråk för att man skall vara flerspråkig?

    Jag läste nyss en artikel om Kallifatides där han berättar hur han använder en hel del undviknings- strategier när han författar på svenska språket. Han menar att inte kan ”kosta på sig att leka runt på svenska” och att han gett upp om att försöka lära sig svenska prepositioner.

    Kallifatides var, enligt min information, 26 år när han kom till Sverige och han har enligt egen utsago fortfarande inte mästrat språket helt. Enligt ett förstaspråksperspektiv är han alltså INTE flerspråkig vilket jag anser vara befängt. Hur skulle han kunna skriva så många böcker på svenska utan att kunna språket?

    En pragmatisk syn på flerspråkighet är förstås nödvändig i sammanhanget. Fungerar man i samhället? Kan man göra sina ärenden (bank, butik, myndighet etc.) på svenska? Att man dessutom klarar av att författa böcker på svenska får väl ändå anses som överkurs (so what ifall han undviker att leka runt).

    En del menar för övrigt att engelska är ett andraspråk för många av oss svenskar vilket skulle vara något helt annat än ett första FRÄMMANDE språk. Huruvida detta blir ett vedertaget fakta eller ej det kvittar i sammanhanget – poängen är att definitionen av flerspråkighet uppenbarligen inte är så svartvit som den en gång må ha varit.


  10. Tycker inte att det behöver vara ”olika språk” man talar för at räknas som tvåspråkig. Mina småkillar kommet att bli tvåspråkiga, nykaabidialekt och västmanländska. Innan jag flyttade till sve tyckte jag inte att det var nån större skillnad mellan finlandssvenska och sverigesvenska, men det är ju en stor skillnad. Jag kan ju fortfarande inte snacka rikssvenska efter 8 år i landet :)


  11. Joanna
    Tar mig friheten att svara på din fråga:

    Restriktiv relativ bisatsbegränsande relativ bisats som är nödvändig försammanhanget (kan inte tas bort), gör ett urval ur en mängd’de studenter som ännu inte har köpt läroboken måste göradet omedelbart’ (vissa har köpt läroboken, vissa inte – denrelativa bisatsen avgränsar delmängden som inte köptboken från helmängden ’alla studenter’


  12. Joanna, kicki svarade på din fråga här ovan… GRATTIS till den färdiga gradun förresten!! :)

    Lena, jag håller helt och hållet med dig!

    Meningen med mitt inlägg var väl lite grann att få en diskussion kring vad tvåspråkighet är, och att lyfta fram att den definition som jag har (för egen del i alla fall) är mycket snäv/sträng – och att jag inte är helt nöjd med det… Och att det till stor del är känslomässiga orsaker som gör att definitionen för min egen enspråkighet/tvåspråkighet blir som den blir. Däremot har jag verkligen inget emot att andra definierar tvåspråkighet annorlunda, och jag kan också själv definiera det på ett mer pragmatiskt vis – men inte när det gäller mig själv och mitt/mina språk, för där är otillräcklighetsKÄNSLORNA alldeles för starka… Hoppas du förstår ungefär vad jag menar! :)

    Men det är bra att du Lena kommer in med lite vidare perspektiv här :) För oss finlandssvenskar innebär tvåspråkighet oftast finsk-svensk, och då tänker vi på våra egna erfarenheter, och glömmer lätt att det finns andra som har andra erfarenheter… Bra att du lyfte fram Kallifatides som exempel! Det är ju helt befängt att tänka sig att han, eller många andra invandrare, inte är två/flerspråkiga bara för att de inte har svenska som förstaspråk…

    Maria, nej du har rätt i att det inte måste vara ”olika språk”. Och det är ju också en intressant fråga vad som är ett språk och vad som är dialekter av samma språk… Kul att era småkillar blir tvåspråkiga!! :) Blir säkert intressant för er att följa med hur deras språk utvecklas i och med flytten nu också. Och ja, skillnaderna mellan finlandssvenska och rikssvenska upptäcker man mer och mer ju längre man bor här… :)

    kicki – tack för hjälpen. Hade inte hunnit kolla upp det än men blev lite glad över att restriktiva relativsatser var det som jag misstänkte att det var… :)


  13. Tvåspåkig elle inte ja det är ju frågan. Själv känner jag mig som tvåspråkig men DET gör inte min familj varken här i verige eller mina systrar i Finland…..Kom till Sverige som 16 åring, hade så läst svenska i skolan några år så jag förstog vad de sades men vågade inte prata i början…de blev mest pekande…(skrattar åt de så här efteråt) När jag åker till finland tar finskan över ganska omgående bryter inte på svenska efter 40 år här (enligt mina systrar) det saknas någån ord här o var men det går alltid hitta ersättning. Här hemma däremot hör jag faktikst nästan dagligen ”men så heter de inte” för det här med o – å p – b g – k, oj oj oj biff blir piff gaffel blir kaffel osv. Lite lustig har det blivit för folk förstår ju vad jag menar (oftast) men tacksamt att retas….och många skratt blir det så jag kanske lyckas förlänga livet för några med ”mitt tvåsprågighet”


  14. Många skrivfel blev det igen. Sorry (kan engelska oxå)


  15. Miikku, tack för din berättelse! Den var intressant! :) Och ja, frågan om vem som är tvåspråkig är otroligt känsloladdad!


  16. Mycket känslor och åsikter, ja. Svartvit kan man kalla den, men att svenskspråkiga finländare har en annan syn på detta än svenskar är ju ganska naturligt. Sverige är en stat med bara ett officiellt språk (en ganska ovanlig företeelse i många delar av världen), Finland har två. Man kan ha det ena, andra, eller båda som modersmål, och skillnaderna däremellan blir väl ofta ganska uppenbara. Kraven på fulländad tvåspråkiget ökar ju med 100%. Dessutom är ju finska så sjukt svårt…


  17. David, ja, du har rätt.

    Men Sverige har väl inte ens ett officiellt språk?? Svenskan är ju inte officiellt språk i Sverige, men de diskuterar väl om det ska bli det… Jag vet faktiskt inte hur långt detta förslag nått i processen…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: