Archive for the ‘Språkhistoria’ Category

h1

Bauta

19 februari 2008

Strax före jul var jag på en disputation vid Umeå universitet där Susanne Haugen försvarade sin avhandling Från bautasten till bautastor. Det var intressant!

Avhandlingen handlar om hur ordet bautasten kom in i svenskan från isländskan i mitten av 1600-talet. En bautasten var en minnessten, ungefär som en runsten fast utan text (tror jag i alla fall). I slutet av 1700-talet kom ordet för första gången med i en svensk ordbok, och sedan dess har det funnits med i svenska ordböcker. Ordet blev dock mer och mer ovanligt, enligt bruklighetsmarkörerna i SAOL, ända fram till 1973 (SAOL 10). Därefter ökade användningen igen. Varför?

Den mest troliga förklaringen till att bautasten igen börjat användas mer och mer är den populära serien Asterix, där figuren Obelix har en stor uppgift som bautastensleverantör (om jag förstått det rätt, jag är själv pinsamt okunnig om Asterix…).

Det intressanta är dock att folk så småningom har börjat tolka ordet bautasten som ‘stor sten’, trots att det inte finns någon sådan betydelse i det från början. En orsak till detta kan vara bilderna av bautastenar i Asterix… Bauta- har också börjat användas som ett förstärkande prefix som helt enkelt betyder ‘stor’, i exempelvis ord som bautastor. Förleden bauta- finns faktiskt med i SAOL 13 (2006).

Bland de ord som Haugen funnit som är bildade med prefixet bauta- kan till exempel nämnas bautahurra (1985), bautakonsert (1993), bautakliv (1998), bautamåne (1999), bautasuccé (2000), bautautredning (2002), bautasemla (2003), bautapudelkonferens (2004), bautaångest (2005) och bautaprojekt (2006).

Oerhört intressant att det går att spåra ett ords intåg i svenskan och att ordet sedan håller på att dö ut, men återupplivas tack vare Asterix, och senare får en ny betydelse och ny funktion. Spännande!

Själv förknippar jag starkt bauta med högstadietiden… Då var allt bauta… Mitt intryck är att det inte används lika mycket längre som då i mitten av 1990-talet, vad säger ni? Men fortfarande händer det då och då att jag använder det. Gör ni? Särskilt mycket använde jag det strax efter disputationen, märkte jag… :)

Det här blev ett ganska långt inlägg, men det är bauta värt, tycker jag! :) Nu ska jag packa ner bautaavhandlingen i flyttlådorna.

Annonser
h1

Komin å äta no

16 oktober 2007

Alltså, jag bara måste skriva ett inlägg om det här, för det är ju så spännande!! :) Jag har lärt mig så mycket genom era kommentarer igår och idag. Aldrig förr har jag tänkt på att den ändelse som folk lite längre norrifrån har på verbet när de säger komin å äta no är en gammal pluralform…

Svenskan hade pluralböjning på verben fram tills… ja, typ in på 1900-talet. Pluralböjningen försvann lite vid olika tidpunkt beroende på vilka genrer det handlar om, och i lagtexter hängde de kvar ända tills 1967 (enligt Gertrud Petterssons Svenska språket under sjuhundra år, 1996)… Nåja,  nu ska jag inte skriva så mycket om den här pluralböjningen, för jag är inte så insatt i den, men det intressanta är ju att den delvis hänger kvar i vissa dialekter…

Komin är helt enkelt den gamla formen kommen, alltså imperativ böjt i andra person pluralis. Fascinerande, eller hur? :)

I min dialekt används inte denna verbform, utan vi säger helt enkelt kom, inte komin. Jag bor för långt söderut, helt enkelt. Men jag misstänker att mamma, som kommer längre norrifrån, brukar säga så – men jag blir lite osäker… Mamma, om du läser detta kan du väl svara? :) Ni andra, använder ni den? Och vet ni om den används i Sydösterbotten?

Det här mer dialekter är ju så spännande. Jag minns att jag hade så stor nytta av min dialekt när jag läste en kurs i språkhistoria, men just denna verbform har jag aldrig förr tänkt på… :) TACK till jukk som råkade använda en sån verbform i en kommentar igår! :)

h1

En runsten på gården

10 april 2007

Ikväll ska vi hälsa på några av min mans barndomsvänner som råkar ha en runsten hemma i sin trädgård. Sånt känns ju ganska exotiskt för en österbottning… :)  Jag kanske skulle försöka ta mig en närmare titt på den… Tyvärr är jag så fruktansvärt dåligt insatt i allt som har att göra med runor. Vi lärde oss en del om sånt på språkhistoriakursen, men fastän det bara är två år sen har jag redan glömt det mesta… Kanske dags att fräscha upp kunskaperna lite?

————————————————————————————-

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 11.4.2007 07:55:33

Som kuriosa kan jag nämna att min chefs son, Jonatan Reuter, är den enda runstensknackaren i Norden. För så vitt jag vet finns det inte nån annan som kan leverera en färdigristad runsten på beställning. Runor kan vem som helst knacka in med lite fantasi :)

Carola
http://bloggen.fi/ordklyv

Svar:
Det lät ju spännande :)

Inkommet 12.4.2007 15:05:31

oj en run sten, det slår nog vårt flyttblock på hemgården!

C
http://bloggen.fi/lillaC

Svar:
Oj, det var ju inte så dåligt det heller! :)

h1

Dialekter och språkvård

8 januari 2007

Några kommentarer till en kommentar som jag fick till mitt förra inlägg.

”Om språket inte centralstyrs tenderar det att evolvera till en geografisk mosaik av dialekter, vilket ju också har hänt i Finland” var en av de kommentarer jag fick. Skribenten framhöll också vikten av språkvård.

För det första: dialekter är inte något som är typiskt enbart för Finland. I Sverige har det också funnits (och finns fortfarande!) en mängd starka dialekter, men det är dialekterna i Mälarområdet som fått bli ”standardspråket”, eftersom det är där som maktens centrum funnits (och fortfarande finns). Det är alltså inte så att det funnits ett standardspråk, som så småningom blivit till olika dialekter – utan tvärtom. Det har funnits många olika dialekter, varav en haft högre status än de andra, och de andra börjar därför mer och mer efterlikna denna högstatusdialekt. Ungefär. Jag är inte direkt någon expert på språkhistoria… Men ungefär såhär har det gått till.

För det andra: Jag är inte på något sätt emot språkvård, men språkvården sysslar i första hand med skriftspråk, och inte talspråk. I skrift är det oerhört viktigt att vi uttrycker oss tydligt, eftersom den som läser vad vi skrivit inte omedelbart kan fråga vad vi menar om något är oklart (undantag är dock t.ex. de nya kommunikationsformerna sms och chatt). När vi talar använder vi oss av prosodi och intonation, kroppsspråk, pauser m.m. När vi skriver har vi inte dessa möjligheter – därför blir det ännu viktigare att vi är tydliga i vårt skriftspråk. Därför behövs det normer för hur skriftspråket ska se ut, men detta hindrar inte att även skriftspråket utvecklas.

Om väldigt många människor använder en viss konstruktion, är det mycket möjligt att den konstruktionen så småningom börjar accepteras av språkvårdare, t.ex. är det idag (enligt Språkriktighetsboken, 2005) fullt accepterat att skriva ”jag kommer åka imorgon” istället för ”jag kommer att åka imorgon”. Men ökad användning av en konstruktion medför inte automatiskt att konstruktionen accepteras av språkvårdare.

När språkvårdare bedömer vad som är korrekt eller inte är det många faktorer de tar hänsyn till, bl.a.
1. Hur etablerat uttryckssättet är i bruket.
2. Hur accepterat uttryckssättet är bland språkbrukarna.
3. Hur accepterat uttryckssättet är bland normauktorieter, till exempel språkvårdare och lärare.
4. Hur väl uttryckssättet stämmer med språksystemet i övrigt.
5. Hur väl uttryckssättet stämmer med den skriftspråkliga traditionen.
6. Hur väl uttryckssättet fungerar i olika kommunikativa sammanhang
(direkt citat från Språkriktighetsboken, 2005, s. 23).

Sedan bör man förstås också komma ihåg att olika normer gäller i olika sammanhang. I vissa sammanhang är det viktigare att man följer normerna, i andra sammanhang spelar det inte lika stor roll.

Talspråket har aldrig helt och hållet följt skriftspråksnormerna, och det är heller inte nödvändigt eftersom villkoren för produktion, förståelse och tolkning är helt andra för talspråket än för skriftspråket.

Det var det. Det blev långt det här, och ännu längre skulle det kunna bli… Det finns så mycket att säga om detta ämne…

——————————————————————————————-

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 8.1.2007 11:42:49

Tack för detta inlägg! Språket är det viktigaste vi har när vi vill kommunicera med andra. Utarmningen av språket nu för tiden, retar oss som vill vårda språk, men vi får inte glömma att det utvecklar språket. Jag retar mig ofta på alla dessa förkortningar som verkar härstamma från mobiltelefon användande. Men jag accepterar dem nog till slut. Det är väl så vi gör, oavsett ålder. Åtminstone vi som har ungdomar i huset. Men det hindrar inte att jag vill vörda det språkbruk som finns! Tack och kram.

Anja
http://bloggen.fi/anjasblogg

Svar:
Tack för din kommentar. Ja språket utvecklas ständigt. Mobiltelefonanvändandet har nog tillfört mycket nytt till språket! Och en hel del av de ord vi anser vara ”normalord” nuförtiden har ju också från början varit förkortningar, t.ex. cykel och moped…

Inkommet 9.1.2007 15:20:18

Tihi, exakt de där punkterna från Språkriktighetsboken tog jag in på tal om språkutveckling/språknormer vid BI. Tror de tyckte det var ganska tråkigt… Men inte jag! Länktips förresten: http://www.sprakforsvaret.se/sf. Har inte hunnit läsa så noga än, men det verkar finnas en del intressant där.

Mia

Svar:
:) Jag har också använt samma punkter ur Språkriktighetsboken i min undervisning i vintras… Tycker att inledningskapitlet i den boken är mycket intressant, och faktum är att jag nästan är motiverad att börja läsa lite mer i den också :) Ska kolla länktipset – tack för det.