Interpunktion och smilisar

Veckans språkråd från Språkrådet handlar om interpunktion och smilisar. Intressant!

Jag har den senaste tiden funderat ganska mycket just på interpunktion och smilisar. Jag har nämligen lagt märke till att jag ogärna placerar en smilis efter en punkt. Istället brukar jag sätta dit ett utropstecken eller tre punkter innan smilisen, eftersom jag tycker att det är snyggare tillsammans med smilisen. Fånigt, ja. Särskilt eftersom det leder till en överanvändning av just utropstecken och tre punkter, särskilt i mina svar på kommentarer här på bloggen.

Så jag måste nog öva mig lite i att klara av att se punkten tillsammans med smilisen. :)

Men vilket råd ger då Språkrådet? Jo, vi får reda på att det helt enkelt inte finns några regler gällande interpunktion i samband med smilisar. Vi får rådet att ”ta ställning från fall till fall och försöka undvika osnygga hopningar av smilisar och andra tecken”.

Till sist: du har väl inte missat att man kan RSS-prenumerera på veckans språkråd? Smidigt!

Spendera tid?

På engelska kan man, som bekant, spend money och spend time. På svenska, har jag någon gång fått lära mig, kan man bara spendera pengar. Man tillbringar tid.

Häromdagen kollade jag upp det i Svenskt språkbruk (2003) och där fanns spendera tid med, med beteckningen ‘vardagligt’. I SAOL (2006) anges också betydelsen ‘tillbringa’ (om tid), utan någon ‘vardagligt’-beteckning.

Håller spendera tid på att bli helt accepterat? Hur reagerar ni på jag har spenderat julen i Finland?

Svenska skrivregler

Jag har bloggat flera gånger om att det ska komma en ny Svenska skrivregler i höst. Ändå hade jag lyckats glömma bort det. Tack Mia som – indirekt – påminde mig om det idag! För nu har den alltså kommit. Ännu en bok att önska sig…

Varda/bli

Verbet varda är intressant. I min heldialekt används det mycket. Ja vaar glad (presens) betyder ‘jag blir glad’, ja voor glad eller ja vart glad (preteritum) betyder ‘jag blev glad’. I perfekt tror jag att vi säger ja ha voori glad (jag har blivit glad)’.

I stora delar av Sverige verkar preteritumformen av varda vara väldigt utbredd. Väldigt många säger just ja vart glad eller han vart trött och inte jag blev glad eller han blev trött. Det här brukar svensk(a)lärare tycka om att rätta till, eftersom vart brukar anses vara vardagligt.

Nyligen läste jag dock någon språkvårdares uttalande (det kanske var i Språktidningen, men jag är inte helt säker) om att vart egentligen inte borde anses så vardagligt, utan att det helt enkelt är en äldre form som vi ska välkomna tillbaka i språket. Jag blev nästan lite upprörd när jag läste det, eftersom jag alltid tänkt att vart är en vardaglig/dialektal form, som inte ska användas i skriftspråk. Men jag vet inte – kanske det är okej att använda den ändå..

Nu har jag främst två frågor till er:

1) Vet ni om andra former av varda används i talspråket i Sverige, eller är det mest preteritumformen vart som används?

2) Vad tycker ni, är det okej att mer eller mindre jämställa vart med blev? Kanske en dum fråga, men vad tycker ni? Ska vi (åter)välkomna vart i skriftspråket?

Lärare i engelska

I mitt allra första blogginlägg skrev jag om svensklärare respektive svenskalärare. Just då (för knappt ett och ett halvt år sedan) sa jag så gott som alltid svenskalärare. Så småningom lyckades jag ändra det till svensklärare och började känna mig någorlunda bekväm med det… Men ibland (eller kanske oftast, jag vet faktiskt inte) har jag ändå sagt lärare i svenska, för att liksom undvika problemet att behöva välja mellan de två… För svenskalärare uppfattas av många som slarvigt och inkorrekt, medan svensklärare kan uppfattas som hyperkorrekt… Och jag känner mig lite sliten mellan de två… Jag har ju trots allt vuxit upp med engelskalärare, franskalärare, finskalärare och tyskalärare.

Nu har samma problem dykt upp igen. Jag har fått ett vikariat på en 6-9-skola (terminen ut, till att börja med), och undervisar där i engelska (och liiiiiite svenska). Engelskalärare har vi alltid sagt i de skolor jag gått i, men engelsklärare borde det heta om man ska vara riktigt petig… Och jag har inte riktigt fått in engelsklärare i mitt huvud än, så det har blivit rätt många lärare i engelska den senaste veckan…

Men om ni undrar varför jag inte bloggar så mycket just nu, så är det alltså för att jag är upptagen med annat (läs: jobb) på dagarna och lite för trött för att tänka på språk så mycket (och framförallt orka formulera mig) på kvällarna. Dessutom frivilligjobbar jag med att mata skalbaggar och fånga småkryp lite då och då också, så det är rätt mycket just nu… :) Men då och då ska det komma något inlägg, det lovar jag! :)

Ha en bra fortsättning på helgen!

Ska eller skall

Andra numret av Språktidningen har anlänt, och jag ser fram emot att sätta mig ner och läsa det (när jag nu ska få tid med det… :)). Jag har som hastigast ögnat igenom det nu och det verkar finnas en hel del intressant. En liten notis la jag särskilt märke till…

Regeringskansliet (i Sverige) genomförde en stavningsreform 18 september 2007. Då övergick man från att skriva skall till att skriva ska. Så i alla officiella texter från Regeringskansliet ska det numera stå ska och inte skall. Ja, då vet vi det.

Samma stavningsreform genomförde jag för tre och ett halvt år sedan när jag började skriva min gradu. Fram tills dess hade jag skrivit ska i mail och i mer informella sammanhang, men alltid skall i uppsatser och andra mer formella sammanhang. Fast i mars 2003 bestämde jag mig för att övergå helt och hållet till ska, och det fungerade jättebra! :) Skönt att liksom inte behöva fundera på vilket av dem man ska använda, och om man hela tiden använder samma så slipper man ju risken att man blir inkonsekvent och skriver olika på olika ställen (stor risk för det i låååånga saker som gradun… :)).

Hur är det mer er, är det ska eller skall som gäller?

——————————————————————————————-

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 11.10.2007 22:59:24

kosntigt nog är det skall som gälelr här. Vet itne hur det har fått sin början men det sitter i.

C
http://bloggen.fi/lillaC

Svar:
Ja, då vi gick i skolan kanske det var ”skall” som gällde (minns faktiskt inte vad lärarna sa om detta), och det är ju lätt att sånt hänger kvar. Och det är ju inte fel att skriva ”skall” heller :)

Inkommet 12.10.2007 11:43:01

”Ska” absolut, även i gradun…

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Ja, det känns mest naturligt för mig också, numera.

Inkommet 12.10.2007 13:19:03

Sådär spontant så skulle jag säga att jag skriver ”ska”, fast egentligen kan det ju hända att jag skriver ”skall” i vetenskaplig text utan att jag är riktigt medveten om det.

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
:) Ja, man skriver ju bara utan att riktigt tänka på det, och då är det inte så lätt att säga hur man gör… :)

Inkommet 12.10.2007 15:06:36

Kanske man skall börja skriva ”ska”. Eller ska man kanske i alla fall fortsätta att skriva ”skall”. ”Skall” behövs då det är tydligt och mera tvingande än ”bör”. ”Ska” låter svagt och fungerar inte riktigt bra i avtal, lagar och förordningar.

hsg

Svar:
Ja, du har rätt i att det finns en betydelseskillnad mellan ”ska” och ”skall” – ”skall” är verkligen mer tvång… Kanske skulle man börja använda dem båda, fast i olika sammanhang – ”ska” för vanligt futurum (”jag ska åka bort i helgen”) och ”skall” som du säger i lagar och förordningar… Fast risken finns ju att det blir lite råddigt då… :) Men en intressant tanke är det!

Inkommet 12.10.2007 16:19:11

Skulle nog använda skall i formella sammanhang, men annrs funkar ska mycket bra. Det kan ju vara bra att veta att det är ok överallt nu då.

kicki

Svar:
Jeps. Kollade på Språkrådets hemsida nu och i frågelådan fanns en fråga kring detta. Där har Språkrådet svarat att det inte finns någon betydelseskillnad men att ”skall” fortfarande krävs i t.ex. lagtexter – fast nu har det ju blivit ändring på det.

Egen eller egna?

Ett ord som jag reagerat på och funderat lite över den senaste tiden är egen/egna. På vk.se idag kan man i en artikel läsa om Edge-festivalen, Umeåungdomarnas egen festival, men i en kommentar till artikeln skriver en läsare umeåungdomarnas egna festival. Jag tycker att man ganska ofta ser egna användas just så här, och bestämmer mig för att ta reda på hur det egentligen ska heta, eftersom jag stört mig lite på detta… När ska egen alltså böjas och bli egna?

Jag letar och letar i diverse ordböcker och grammatikböcker i min språkbokhylla (som numera står alldeles bredvid datorn så att jag lätt kan kolla i mina böcker när jag skriver här :)), men inget egen/egna behagar dyka upp. Tillslut hittar jag det jag söker – i Språkrådets frågelåda! :)

Här kommer dagens grammatiklektion:

Det heter ju en ny bil men den nya bilen (eller min nya bil), och man skulle ju kunna anta att egen, eftersom det är ett adjektiv precis som ny, skulle böjas på samma sätt men icke. Jag tog min egen bil heter det, inte jag tog min egna bil. Om substantivet däremot står i pluralis så blir det ju givetvis egna – jag tog mina egna bilar… Så det heter alltså umeåungdomarnas egen festival, precis som det stod i själva artikeln, och inget annat.

Men – för det finns förstås ett men som krånglar till det – om man skjuter in ett annat adjektiv framför egen så ska egen böjas. Det heter alltså min första egna bil, inte min första egen bil.

Och det räcker inte med det – om man istället sätter ett adjektiv efter egen så kan man faktiskt välja om man vill skriva egen eller egna. Både min egen lilla bil och min egna lilla bil är alltså ok.

Enligt Språkrådet alltså.

Är det någon annan än jag som reagerat/funderat på egen/egna?

—————————————————————————————-

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 17.8.2007 15:27:19

Har haft samma bryderi. Mitt språk är dock så starkt ännu att det klarar sådana här klurigheter. Märker dock av att jag arbetar i finsk miljö. Svenskan försvagas och jag blir lite förbryllad ibland, speciellt som inte ens rikssvenskarna nuförtiden kan ordentlig svenska.

Svar:
Ja ibland kan man bli lite förvirrad och börja fundera över olika saker… Jag har också trott att jag haft rätt när det gällt min känsla för ”egen/egna”, men det var bra att kolla upp det och faktiskt få bekräftat att jag tänkt rätt. Fast lite nytt lärde jag mig också. Men det där med ”ordentlig” svenska håller jag inte riktigt med om. Språket utvecklas och förändras ständigt, och den utvecklingen går delvis åt ett annat håll i Sverige än i Finland, och det betyder inte att svenskan i Sverige skulle vara mindre ”ordentlig”… Vissa förändringar kan upplevas som positiva medan andra upplevs som negativa, men språket förändras och det har det alltid gjort. Dessutom är Sverige så stort så svenskan ser ganska olika ut i olika delar av Sverige…

Inkommet 17.8.2007 16:04:51

Jag har också funderat på det där. Det som jag lärt mig är att man helt enkelt får välja, men så verkar det ju inte vara enligt Språkrådet. Så tack för denna grammatiklektion! :)

Haydee
http://littleheidiofthemountains.blogspirit.com

Svar:
Varsågod :) Ja, jag vet inte vad som sägs av andra språkauktoriteter, hittade bara det som Språkrådet sagt, men det borde ju stå något om det i grammatikböcker också skulle jag tro… Om man bara hittar det…

Inkommet 17.8.2007 16:17:56

I ÖB säger ni ju egnahemshus. Heter det egenhemshus i singular och egnahemshus i plural? Andra liknande ord är egendom och egenhet.

Johan
http://nicaea.wordpress.com

Svar:
Intressant att du tänkte på detta! Och vi säger ju faktiskt ”ett egnahemshus”, vet inte varför… KANSKE heter det ”egendom” och ”egenhet” för att ”dom” och ”het” inte egentligen betyder något för sig själva (eller visst har de en betydelse men inte en betydelse som har något att göra med betydelsen i ”egendom” och ”egenhet”… medan ”hem” och ”hus” ju faktiskt betyder något när de står själva också – och den betydelsen är nära relaterad till ”egnahemshus”… äh jag vet inte, flummar bara lite… :) ”det egna hemmet är det bästa” skulle man ju kunna säga, men ”den egna domen” kan man ju inte säga………………. flumflumflum… har inga svar… tyvärr.

Inkommet 17.8.2007 21:53:33

För mig känns det lika rätt att säga ungdomarnas egna festival. Undrar faktiskt om inte det går för sig också.

kicki

Svar:
Jaså? Intressant!! Ja jag vet faktiskt inte vad som rekommenderas i andra sammanhang, känner bara till det jag läste på Språkrådets hemsida… Men det är ju mycket möjligt att detta är en språkregel som håller på att förändras, eftersom fler och fler säger/skriver ”egna”…

Inkommet 19.8.2007 18:43:42

Ack ja, har funderat på det – en av de många frågor som jag inte ville få när jag var skrivhandledare. :)

Mia

Svar:
Ja, inte en rolig fråga att få… :) Funderar förresten allvarligt på att köpa den där fantastiska boken som du rekommenderat så många gånger och som jag inte riktigt kommer ihåg vad den heter just nu… :)

Var/vart/vars

I Sverige är det nu snarare regel än undantag att folk säger vart bor du istället för var bor du, både bland yngre och även bland lite äldre människor (men vart är nog vanligare bland yngre än äldre…). Vart, som egentligen anger riktning, har alltså också börjat ange befintlighet. Men detta vart ska inte accepteras i skrift, enligt Språkriktighetsboken.

Här i trakten har man sin egen variant – inte var, inte vart utan vars, med uttalet [vasch]. De senaste dagarna har jag haft privilegiet att bedöma ett större antal svenska högstadieelevers uppsatser, och där stöter man hela tiden på vart, och till och med vars. Jag tror inte att det är en enda elev som skrivit var…

Uppsatserna har varit en guldgruva när det gäller att se mer av vilka ord/uttryck som unga människor här i trakten använder, och jag har snappat upp ett och annat som jag säkert kommer att komma tillbaka till här… :)

—————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 13.5.2007 22:16:45

Finns det något mera irriterande än detta vart? Det stör mig alldeles oerhört. Tur att vi inte säger så här i österbotten… än…

Aurora
http://bloggen.fi/aurora

Svar:
:) antagligen kommer det, för det sprider ju sig för fullt i skriftspråket i Sverige nu också, oavsett vad språkvårdarna säger… så nog lärt det väl komma till Österbotten också, men det kan nog dröja ett tag…

Inkommet 13.5.2007 22:23:11

Jag irriterar mej också på ”vart”. Livet är tillräckligt förvirrande som det är, men frågan ”vart bor du” gör mej konfys. ”Vars” tycker jag är lite sött – det är ju dialektalt.

Snusmumriken
http://bloggen.fi/sniff

Svar:
Ja, och det som är ännu mer ologiskt är när folk säger ”vartifrån kommer ni?”… Men jag håller med, ”vars” är lite sött… :) jag har INTE börjat säga ”vart” ännu, tror nog det dröjer ett tag tills dess…

Inkommet 13.5.2007 23:03:05

Tycker inte om det där…här uppe säger alla bara ”vars”. Och jag kan ju inte uttala det där ”rs-ljudet” (inte skriva det heller tydligen…) så det är nog ingen risk att jag börjar använada det :)

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
:) jag är inte heller så bra på det där ljudet… :)

Inkommet 14.5.2007 09:15:36

Vart-fenomenet är en sak som stört mig länge. Ett annat är satskonstruktioner av typen : ”Vi hade kunnat gjort det bättre.”

kicki

Svar:
Ja, Språkriktighetsboken är inte fullt så negativ till dubbelt supinum, men skriver ändå att man borde anpassa sig till den rådande skriftspråksformen (men när man i skrift vill återge talat språk eller ledigt vardagsspråk, då är det OK med dubbelt supinum)… intressant fråga :)

Inkommet 14.5.2007 12:51:24

En till som länge har stört sig på ”var-vart”-fenomenet. Det klingar så otroligt fel i mina öron! Men det är ju ett faktum att språket hela tiden förändras och det har det ju alltid gjort, men nog ska jag ”spärr imot” länge förrän jag börjar säga ”vart bor du?”…

Netta

Svar:
:) ja visst är det så, språket förändras vare sig vi vill det eller inte. Tror nog att språkvårdarna får ”ge upp” efter några år när det gäller detta, eftersom det är så otroligt vanligt… Men vi får väl se hur länge det dröjer…

Inkommet 14.5.2007 15:09:14

”Vart” istället för ”var” skär även i mina öron. P och jag har dock haft våra diskussioner om det :) Haha… han säger nämligen ”vart är du”. Han tycker nog jag är petig! Nåja… jag stör mig på det i alla fall. En reklam som går här på radio går ungefär såhär: ”Barnet: Pappa om vi köper en bilstol till lillebror så får vi den rätt monterad också! Pappan: Vart då? Barnet: På Babyhuset!” Jag tolkar det som att man får bilstolen monterad på/i babyhuset… :)

Sofia
www.bloggen.fi/lillasystern

Svar:
Ja, så skulle ju jag också tolka det… :)

Inkommet 14.5.2007 15:09:56

”Vart” istället för ”var” skär även i mina öron. P och jag har dock haft våra diskussioner om det :) Haha… han säger nämligen ”vart är du”. Han tycker nog jag är petig! Nåja… jag stör mig på det i alla fall. En reklam som går här på radio går ungefär såhär: ”Barnet: Pappa om vi köper en bilstol till lillebror så får vi den rätt monterad också! Pappan: Vart då? Barnet: På Babyhuset!” Jag tolkar det som att man får bilstolen monterad på/i babyhuset… :)

Sofia
www.bloggen.fi/lillasystern

Svar:
:)

Inkommet 14.5.2007 15:11:06

Ojoj.. det blev visst två gånger om… SÅ MYCKET stör jag mig på det! Haha!

Sofia

Svar:
Intressant att se vilka starka reaktioner mitt blogginlägg väckte :) Fast jag hade nog väntat mig det också… :)

Inkommet 14.5.2007 15:14:09

Kommentar till ovan… det är kanske mer syftningsfel än nåt annat i readioreklamen men ändå… det låter lite märkligt. Lovar att detta är mitt sista inlägg för idag :)Kan skriva namnet baklänges så kanske nån tror det är nån annan än jag som trackar din blogg!

Aifos

Svar:
:) Roligt att du engagerar dig :)

Inkommet 14.5.2007 20:20:16

Några killar från Skellefte som jag känner brukar alltid fråga mig ”Vars är du?” ..första gången fick jag tänka efter VÄLDIGT noga före jag förstod vad de frågade. Min första tolkning var ”Vad skär du” Haha. Men det är en skön dialekt.

emma
http://bloggen.fi/xylonx

Svar:
:) Ja jag tyckter också att det är en mysig dialekt på nåt vis… :)

Inkommet 14.5.2007 21:39:39

Oj, vad mycket jag också stört mej på detta! :) Det värsta är nästan när en svensk kompis ber sin hund söka en boll och säger det med betoning: ”VART är bollen?” Men jag har märkt att jag stör mig allt mindre på det. Man blir tyvärr lite härdad efter en tid.

Anna
www.bloggen.fi/annasblogg

Svar:
Ja visst vänjer man sig :) Igår när jag kämpade med deklarationsblanketterna höll jag på och funderade på om det skulle vara ”vart ska jag skriva det här” eller ”var ska jag skriva det här”, men det heter väl ”var”, visst gör det??? Skrämmande att jag börjar bli osäker – men kanske inte så konstigt, jag är ju totalt omgiven av ”vart/vars” här i stan… Fast igår läste jag en uppsats där en svensk elev skrev ”var” när det faktiskt skulle vara ”vart”, och det verkar ju tyda på att åtminstone den personen hade någon sorts medvetenhet om att man ska vara försiktig med ”vart”… :)

Inkommet 16.5.2007 16:20:16

Jag skulle nog säga ”var ska jag skriva”… man tar ju inte liksom bokstäverna och flyttar dem eller? (Men bläcket flyttar ju sig i och för sig från pennan till pappret!) :)

Sofia
www.bloggen.fi/lillasystern

Svar:
Ja, så är det ju nog. Jag blev så skrämd/förvånad över att jag ens började tänka på om det skulle vara ”vart”… :)

Inkommet 17.5.2007 21:39:14

Finlandssvenskar bör hålla inne med pekpinnarna tycker jag… ordet ”var” kanske försvinner helt till slut – vi klarar oss helt bra bara med ”vart”. I Svea rike (Svealand) säger vi dessutom ofta ”vart” i betydelsen ”blev”; tex jag vart blöt när det regnade. Det kommer av det fornsvenska ordet varda (varde ljus).

Slumpsmurf

Svar:
Jag tror också att ”var” kommer att försvinna så småningom… Anledningen till att vi i Svenskfinland är så medvetna om skillnaden mellan ”var”/”vart” K A N vara att det i finskan verkligen är stor skillnad mellan detta, och något man måste tänka på i många olika sammanhang, för det avgör hur man böjer orden………. ”vart” i betydelsen ”blev” är gammalt, ja. Det används även här uppe i Norrland och även i Österbotten (t.ex. ”e vart bra”) men i min dialekt säger vi ofta istället ”voor” (”ja voor sjuk”).

2007

Jag läste nyss en arg insändare i tisdagens nummer av tidningen Dagen. Skribenten beklagade sig över att så många säger tvåtusensju istället för tjugohundrasju och han hävdar att Svenska språknämnden (eller Språkrådet som det heter numera, men det visste skribenten tydligen inte) rekommenderar att man säger tjugohundrasju.

Jag hade för mig att både tvåtusensju och tjugohundrasju var ok (ur språkvårdarsynvinkel), men jag blir osäker nu… Hur som helst så har jag ganska länge sagt tjugohundra istället för tvåtusen (tror att studierna i svenska vid Åbo Akademi påverkade mig i den riktningen…). Men på sistone har jag lagt märke till att väldigt många säger tvåtusen… och jag började undra om jag är lite konstig som säger tjugohundra…

Vad säger ni? Är det tvåtusensju nu eller är det tjugohundrasju?

————————————————————————————–

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 12.4.2007 16:21:32

tvåtusensju säger jag………men undrar varför svenskarna pratar om evro…då det är euro???!!

Ann-Mari

Svar:
Den eviga frågan… Ja – här kommer min teori: i inhemska svenska ord finns ju inga diftonger (d.v.s. två vokaler efter varandra), så det eu-ljudet ”finns” liksom inte naturligt i svenskan. Och i många fall förenklar man så mycket som möjligt i språket, t.ex. säger man ju ”rolit” istället för ”roligt”, och att säga ”evro” istället för ”euro” är helt enkelt mindre ansträngande för talapparaten… Så tror jag att det är. Men sen är det nog så att inte alla svenskar säger ”evro”, men när de säger ”euro” snabbt så blir det ofta ”evro”… Olika uttal helt enkelt. I finlandssvenskan uttalar vi överlag de flesta bokstäverna – t.ex. säger vi ju faktiskt ”sport” så att både ”r” och ”t” hörs medan svenskarna mer drar ihop allt… Amatörförklaring, jag är ingen fonetiker… :)

Inkommet 12.4.2007 16:28:36

noll sju ere,int sa vi helldä nittonhundra nittiu sju 1997

heidi
http://bloggen.fi/bonde

Svar:
Oj den varianten hade jag inte ens tänkt på :)

Inkommet 12.4.2007 16:39:54

tjugohundrasju säger jag! Kanske har jag blivit lite påverkad av dig…;) Men jag har faktiskt också märkt att det e ganska vanligt att folk säger tvåtusensju..

ia

Svar:
:) Vad säger de andra där hemma? Jag har faktiskt aldrig tänkt på det…

Inkommet 12.4.2007 19:02:10

Först sa jag tvåtusen, men under åbotiden gick jag över till tjugohundra. Jag tycker att det känns mer logiskt på nåt sätt. Det skulle ju vara konstigt om vi sa tusenniohundra i stället för nittonhundra… Jag tror att det är bra att skilja på årtal och vanliga tal. Men i Sverige säger de väl ofta 1900 också när de talar om annat än årtal…

Anna
www.bloggen.fi/annasblogg

Svar:
Ja och jag har också blivit påverkad av svenskarna nu och kan t.ex. säga att jag fick femtonhundra poäng när vi spelar ett spel… Men – bra princip att hålla isär årtal och andra tal. Faktiskt. Och tjugohundra är ju en logisk fortsättning på nittionhundra… men hur blir det se – trettihundra? Det lär vi väl aldrig få veta…

Inkommet 12.4.2007 20:51:04

Jag säger nog alltid tjugo…men jag har ju knappt märkt att det är tjugohundratalet vi lever på, lever kvar på 90-talet =)

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
:) Ja tiden går snabbt när man har roligt :) Tänk att det snart är 2010 – känns helt otroligt…

Inkommet 13.4.2007 02:45:00

Jag säger tvåtusensju, fast jag VILL säga tjugohundrasju. Men så har jag inte läst svenska i Åbo heller, utan i Vasa… :) Haha!

Tanja

Svar:
:) Ja det är inte så lätt alltid att göra som man vill… :)

Inkommet 13.4.2007 10:21:28

Säger alltid bara 07. Och i Eurofrågan tror jag du har helt rätt! När jag pratar riks säger jag nog evro av bara farten för det är liksom lättare, passar bättre in med språket. Fast jag kan säga euro hur lätt som helst när jag pratar dialekt.

Månn

Svar:
Va kul att du bekräftar det där med ”euro” :) Och nu ska jag börja lyssna omkring mig här om jag hör andra som säger 07… Själv hade jag ju inte ens tänkt på den varianten… :)

Inkommet 13.4.2007 12:32:51

Jag säger tjugohundra eftersom man sa nittonhundra. Men tvåtusensju tror jag nästan är vanligare. Euro blir i Sverige oftas ”evro” eller engelskt ”juuro”. Jag håller fast vid finlandssvenskt euro (pratar ofta om det nu när jag sitter i kundtjänst för banken). En sak förbrtllar mig: varför kan svenskarna säga Europa men inte euro?

Sofia
www.bloggen.fi/lillasystern

Svar:
Ja, jag har också undrat över ”Europa”… Men ofta säger de nog ”eropa” tror jag… Måste lyssna lite mer på hur folk säger…

Inkommet 13.4.2007 15:19:38

Jag säger nog tjugohundrasju. Men jag tycker, på tal om Sofias kommentar om Europa, att svenskar inte kan säga Europa, utan det blir mera Evropa eller Eropa (med liiite längre e). Kom att tänka på Tomas Ledin ”Genom ett regnigt Europa”, där har jag alltid tyckt att han sjunger Eropa. Men varför säger inte svenskarna ero då istället för evro? Är inte v:et i evro ändå ganska starkt? Intressant.

N

Svar:
Ja, intressanta funderingar :) Här kommer en halvfärdig tanke: i ”Europa” ligger betoningen på o, alltså på sista stavelsen. I ”euro” ligger den däremot på första stavelsen och eftersom ”e” i sig är kort så borde det komma en lång betonad konsonant efter, och det får bli ”v” för svenskarna… för om svenskarna skulle säga ”ero” med kort ”e” skulle det verkligen INTE låta svenskt… (medan det funkar i ”eropa” eftersom den betonade stavelsen kommer senare i ordet) Så ”v” hamnar dit för att det ska låta mer svenskt… Kanske??? Halvfärdiga tankar…

Inkommet 13.4.2007 16:02:14

När vi gick över till 2000, diskuterades denna fråga i medierna och det rekommenderades att man skulle säga tjugohundra. Det brukar jag alltså säga, men har på senare tid märkt att många även i SVT säger tvåtusensju.

kicki

Svar:
Ja jag hade också för mig att tjugohundra rekommenderades… Men vad säger man i finlandssvensk radio/tv?

Inkommet 14.4.2007 16:38:35

Jag brukar säga tjugohundrasju, tycker det är den mest logiska följden på nittonhundratalet… Och jag har för mig att det är det som rekommenderats också? Men osäker på det.

Mia

Svar:
Ja, jag håller med – tjugohundra är mest logiskt… Undrar förresten var man kan få reda på vad den ”officiella” rekommendationen är?? Försökte leta lite i frågelådan på Språkrådets hemsida men hittade inget om det…

Inkommet 25.4.2007 17:11:09

Tjugohundratalet är hundra år. Tvåtusentalet är 1000 år. Ett enskilt år kan benämnas antingen tjugohundrasju eller tvåtusensju. Tjugohundrasju är ju mera en fortsättning av formen som vi använde på nittonhundratalet.

hsg

Svar:
Ja det har du helt rätt i!

Så

På tal om lärares inflytande (i förrförra inlägget)… Det jag minns bäst från uppsatserna i lågstadiet är att min lärare kryssat över alla de så som jag strött ut i texten, typ När vi kom hem så for vi ut med kaninerna och sedan så gick vi in igen. Ja, i den stilen skrev jag väl på den tiden. Efter det har jag undvikit så i skrift (i alla fall i skolsammanhang)…

Men detta så har dykt upp en del på sistone i lite olika sammanhang, och jag märker ofta när jag skriver mina blogginlägg att jag använder det, men sedan brukar jag ofta radera det innan jag lägger ut texterna på bloggen. Jag passade på att kolla lite i Språkriktighetsboken vad det står om detta så… (I Språkriktighetsboken kallas detta så gränsmarkör, i boken Tankarna springer före – att bedöma ett andraspråk i utveckling (jättebra bok!) kallas det fundamentsmarkör.)

I talspråket använder vi ofta så för att markera var fundamentet i en huvudsats slutar (fundamentet är det som kommer först i en huvudsats, ibland är det subjektet, ibland ett adverbial, ibland en bisats…). Detta hjälper den som lyssnar att liksom hänga med och veta vad som hör ihop med vad i det vi säger. Det som kommer före så är oftast liiite mindre viktigt, och när så kommer vet man att NU kommer det som personen egentligen vill säga… Ungefär. Det här blir lite förenklat men, ja, ungefär så här är det.

Enligt Språkriktighetsboken är det helt ok att använda så i skrift när en sats har ett långt fundament, som i Enligt § 8 mom 1:3 i Branschavtalet så ska arbetstagaren för att vara berättigad till sjuklönerätt meddela arbetsgivaren datum för sjukanmälan och Om de nya reglerna om införselrestriktioner för husdjur inte efterlevs så kommer vi snart att se en rabiesepidemi bland våra rävar (fundamenten är understrukna, exemplen är från Språkriktighetsboken). Man kan stryka så i dessa meningar men ofta blir de lite lättare att förstå om så är där. Det är alltså inte fel att använda så i meningar med långa inledningar (fundament).

Däremot så ska man i skrift undvika så i meningar där fundamentet är mycket kort, t.ex. i Och imorgon så kommer statsministern att resa vidare till Finland (också ur Språkriktighetsboken), eftersom så då ger ett väldigt talspråkligt intryck. Man ska alltså inte använda så som jag gjorde i början av detta stycke, om man inte vill ge texten en talspråklig stil alltså.

Var går då gränsen mellan korta och långa fundament? Jag vet inte… Men kanske man i allmänhet kan säga att om ett så gör meningen tydligare och lättare att förstå, så (!) kan man ha det där men om meningen går lika bra att förstå utan så så (!) kan man stryka det.

Min lärares markeringar av alla mina så gjorde mig lite rädd för detta ord, men det behöver jag alltså inte längre vara – så länge jag vet lite mer om hur jag ska använda det.

————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 20.3.2007 10:53:42

Jag har åxå reagerat på så, och erkänner (med skammens rådnad) att jag använder det mycket flitigt – både i skrift och i tal. Även en språkvetare har sina handikapp :)

Carola
http://bloggen.fi/ordklyv

Svar:
Inte vet jag nu om det är ett handikapp att använda ”så”… :) I talspråket har det ju sin tydliga funktion – det blir lättare att hänga med. I skrift kan det ju också hjälpa läsaren att hänga med i texten…

Inkommet 20.3.2007 21:12:38

Jag försöker undvika ”så” och ”väl” i skrift. Detta pga. som du säger…läranas motstånd mot dessa. men här på bloggen är jag inte så brydd…så jag använder väl dem ibland. Haha…=)

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
:) Jo, här råder liksom lite andra regler… Mitt språk ser nog ganska mycket annorlunda ut här än vad det gör i skolsammanhang också. Ganska naturligt egentligen – man anpassar språket efter situationen. Både i tal och skrift.

Inkommet 2.4.2007 23:59:15

Intressant – både utredningen kring ”så” och så det avslutande om hur din lärare skrämde upp dig för användningen av ordet. jag har liknande erfarenheter med ordet ”ju”. fascinerande vilken genomslagskraft lärarnas uppsatskommentarer kan ha. För övrigt har jag just lyssnat färdigt på Åsa Lartssons deckare Svart stig och fascinerats av hur hennes norrländska personer strör ”som” omkring sig. :)

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
:) Jo jag har också såna erfarenheter av ”ju”… :) Ja Å.L. lär använda en hel del ”som” i sina böcker… :) En av dem står i min bokhylla och väntar på att bli läst… :) Och här i trakten hör man faktiskt ganska mycket ”som” – kul!