h1

Lärare i engelska

10 maj 2008

I mitt allra första blogginlägg skrev jag om svensklärare respektive svenskalärare. Just då (för knappt ett och ett halvt år sedan) sa jag så gott som alltid svenskalärare. Så småningom lyckades jag ändra det till svensklärare och började känna mig någorlunda bekväm med det… Men ibland (eller kanske oftast, jag vet faktiskt inte) har jag ändå sagt lärare i svenska, för att liksom undvika problemet att behöva välja mellan de två… För svenskalärare uppfattas av många som slarvigt och inkorrekt, medan svensklärare kan uppfattas som hyperkorrekt… Och jag känner mig lite sliten mellan de två… Jag har ju trots allt vuxit upp med engelskalärare, franskalärare, finskalärare och tyskalärare.

Nu har samma problem dykt upp igen. Jag har fått ett vikariat på en 6-9-skola (terminen ut, till att börja med), och undervisar där i engelska (och liiiiiite svenska). Engelskalärare har vi alltid sagt i de skolor jag gått i, men engelsklärare borde det heta om man ska vara riktigt petig… Och jag har inte riktigt fått in engelsklärare i mitt huvud än, så det har blivit rätt många lärare i engelska den senaste veckan…

Men om ni undrar varför jag inte bloggar så mycket just nu, så är det alltså för att jag är upptagen med annat (läs: jobb) på dagarna och lite för trött för att tänka på språk så mycket (och framförallt orka formulera mig) på kvällarna. Dessutom frivilligjobbar jag med att mata skalbaggar och fånga småkryp lite då och då också, så det är rätt mycket just nu… :) Men då och då ska det komma något inlägg, det lovar jag! :)

Ha en bra fortsättning på helgen!

4 kommentarer

  1. Det finns egenligen inga språkliga argument för att det ena skulle vara bättre än det andra. Det man kan konstatera är att ”svenskalärare” är det som vunnit mark. Jag har försökt reda ut detta i ett blogginlägg:

    http://www.påsvenska.se/2008/01/11/svenskalararen-och-sprakets-logik/

    Kul exempel du hade med verbformer! Verb hoppar ju gärna mellan olika konjugationer, som det heter, och beter sig lite hur de vill. Man kan t.ex. fundera på frysa-frös-frusit kontra frysa-fryste-fryst – där vi ju har att göra med två olika böjningsmönster som rymmer olika betydelser (”frös” är inte samma sak som ”fryste”). Och tar vi ”lysa” är det klart att det rent språkligt går lika bra att klippa till på ettdera av mönstren. Lysa-lös eller lysa-lyste. Fast i det förra fallet blir väl den sista supinumformen lite lustig. Lysa-lös-”lusit” (jfr ”frusit”) låter i alla fall för mig lite lustigt…

    Att lysa-lyste-lyst råkar vara skriftspråksformerna hindrar inte att ”lös” spontant förekommer i talspråk, ungefär som barn, helt logiskt, säger ge-gedde (och tro-trodde).

    Jaja, det där blev ett längre och mer docerande inlägg än jag tänkt mig :.)


  2. Pelle, TACK för länken till ditt blogginlägg – det var oerhört intressant! Jag gillade jämförelsen mellan gympalärare och svenskalärare! :)

    Jag har också själv funderat över det där med att svenska i svenskalärare är ett substantiv, precis som biologi i biologilärare, medan svensk ju är ett adjektiv – och man säger ju inte biologisklärare heller…

    Jag har en känsla av (eller kanske det är en fördom? :)) att svensk(a)lärare ofta är mer språkligt konservativa än vad språkforskare är. Själv är jag inte särskilt språkligt konservativ, men känner en viss press på att jag borde vara det, eftersom jag tror att det förväntas att jag är det… Och därför är jag kanske lite rädd för att säga svenskalärare (även om det är sådana benämningar som jag vuxit upp med)…

    Nåja, svenskalärare lär ju vinna i längden… :) Så varför streta emot, egentligen?

    Det var intressant det du skrev om verbformerna! Man kan ju också se att verb byter konjugation över tid. Ett exempel på det är väl läsa. Min morfar sa las, inte läste. Och jag har en annan äldre släkting som alltid säger frågte istället för frågade. Men både las och frågte är väl nästan utdöda nu, antar jag…

    När jag jobbade med nybörjarkurser i svenskan insåg jag att ganska många verb inte helt följer de konjugationer man vanligtvis brukar placera dem i… :) Ett exempel är leva, där supinumformen ju kan vara både levt (precis som det borde, enligt andra konjugationens regler) och levat.


  3. Frågade en kollega nu vad HON tyckte om saken och hon menade att det var kopplat till genus. Svenskläraren är man medan svenskaläraren är kvinna. Så kan man visst också se det. =)


  4. Lena, oj – ja så kan man kanske också tolka det… Intressant!! :)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: