Ryggsäckar

Det finns ett ord som jag burit på i flera år, men aldrig riktigt kommit ihåg att skriva om. Jag stötte på ordet någon gång i samband med att jag lärde känna min man, och det är ett rätt bra ord. Det skulle kunna fylla en lucka i mitt vardagsspråk, men av någon anledning har jag inte riktigt börjat använda det än. Ordet är ryggan.

I Norge talade man om sekken, kort och vardagligt. Praktiskt. Det anammade jag direkt när jag bodde där. I Sverige hör jag många säga ryggan, men det har jag alltså inte riktigt börjat använda själv än. Vad säger man i Svenskfinland? Jag kan inte komma på något särskilt… Men ryggsäcken är ju aningen långt och krångligt, och det känns inte så dumt att förkorta det till ryggan (eller sekken i Norge).

Så ryggan är något jag kan lära mig från sverigessvenskan. Fast på dialekt funkar det inte riktigt… Ordet ryggen (alltså kroppsedelen) uttalas ju [ryddjin] på min dialekt, och vad skulle då ryggan bli? [Ryddjan]? Ord som slutar på -a brukar väl ofta vara feminina i våra dialekter, skulle det kunna bli [ryddjon]? Nä, jag vet inte. Det kanske inte funkar på dialekt. [Setjin] låter lite mer redigt österbottniskt, i så fall.

Men det finns ett ord som vi finlandssvenskar använder som fyller en lucka i sverigessvenskan (vad jag vet, i alla fall). Rinkka. Ja, ett finskt ord. Och åh så praktiskt. Vad är en rinkka (eller på dialekt rinkko) då? Det är en stooor ryggsäck, alltså i 50-60-liters klassen (eller något i den stilen). Finlandssvensk ordbok stavar ordet med ett k, rinka. Jag stavade det nu helt spontant med två k, men det är inget ord jag brukar skriva så ofta, och följaktligen har jag aldrig reflekterat över om det ska vara ett eller två k. Men, visst är det ett bra ord?

Slutsats: TACK Sverige för ryggan! Och varsågod, här får du rinkan (ja, okej, vi säger väl ett k då – det låter mer svenskt).

På hälft

Det händer lite nu och då reagerar mina elever när jag säger något som låter konstigt i deras öron. Ett uttryck som jag använder ibland, och följaktligen brukar få lite reaktioner på, är på hälft.

Jag kan säga till exempel vi har ganska mycket på hälft, så vi måste bli klara med allt idag. Det betyder alltså ‘halvfärdigt’. Hur logiskt som helst i mina öron, men det verkar låta lite konstigt i de flesta svenskars öron.

I Finlandssvensk ordbok finns också på hälft med. Man kan säga till exempel säga att något blev på hälft.

Och ja, det kanske är ett konstigt uttryck, men det är nog ett av de finlandssvenska uttryck som jag har svårt att bli av med… Det sitter helt enkelt kvar hos mig.

Menföre

Nu börjar det snart bli vår, åtminstone på våra breddgrader. För exakt ett år sedan steg jag och min man av bussen här i vår nya hemstad, bar våra väskor till den nya lägenheten och skruvade ihop våra medhavda ikea-pallar, satte oss vid vårt tillfälliga flyttkartongsköksbord och (gissar jag) åt varsin fryspizza. Året som gått har gått fort, fast ändå inte… Nåja, då var det nästan vår. Nu är det fortfarande full vinter. Det snöar ikväll. Men snaaart kommer våren…

… och med våren kommer menföre. Jag stöter på ordet lite då och då, senast i boken Hemifrån hem, och har länge tänkt blogga om det. I Finlandssvensk ordbok anges betydelsen ‘is som varken bär eller brister, tjälskador på väg’. Enligt den boken används menföre sällan i sverigessvenska, men betyder då det används ‘dåligt slädföre eller dåligt väglag’.

I SAOL finns menföre med, och där anges betydelsen ‘dåligt slädföre’ och ‘(mest finl) is som varken bär eller brister, tjälskador på väg’, alltså samma som anges i Finlandssvensk ordbok.

För mig är ‘is som varken bär eller brister’ helt obekant, däremot är ‘tjälskador på väg’ en bekant betydelse. Men jag trodde att menföre lite mer allmänt betydde ‘dåligt väglag’ på finlandssvenska…

Är menföre bekant för er svenskar? Vad betyder det för er? Och hur är det för er finlandssvenskar, vilken betydelse skulle ni säga att ordet har?

Vindmölla

Ett ord som jag länge tänkt blogga om är vindmölla. Det ordet använder vi ofta(st?) i Österbotten när vi talar om vindkraftverk, men jag har inte hört det användas i Sverige.

Nåja, idag såg jag i alla fall ett inlägg på Lingvistbloggen om just vindmölla. Skribenten hade sett ordet i DN häromdagen och det var nytt för honom.

Det var intressant. Ordet har använts i DN, alltså kan det inte vara helt främmande i Sverige, men det kanske inte är så allmänt känt.

Hur är det med er som läser denna blogg, är vindmölla bekant för er svenskar? Och ni finlandssvenskar, använder ni själva ordet vindmölla?

Det är nog hopplöst

Jag lär mig aldrig.

Följande utspelar sig i vårt arbetsrum idag vid lunchtid:

En kollega frågar om en annan kollega ska iväg på kurs på eftermiddagen, och hon är väldigt angelägen om att få veta det. Jag svarar ”ja, det ska hon nog”, varpå kollegan uttrycker något om att hon behöver få veta säkert, så hon vet om hon ska skicka hem eleverna. Det räcker inte med gissningar. Och jag inser att jag än en gång använt ett finlandssvenskt nog, som folk missförstår. Jag menar liksom bekräftande, ‘ja, det stämmer, hon ska på kurs idag’ och de tolkar mitt svar som ‘ja, det ska hon kanske/troligen’.

En viss skillnad.

Nog är utan tvivel den skillnad mellan finlandssvenska och sverigessvenska som orsakar flest missförstånd mellan mig och andra människor. Och jag lär mig tydligen aldrig.

Det är nu mer än två år sedan jag för första och andra gången bloggade om nog. Man skulle ju kunna tro att jag lärt mig av de missförstånd jag varit med om, men icke. Det beror nog (ja, tolka det hur ni vill) på att det är ett så vanligt litet ord som jag använder hela tiden. Det är svårt att fatta att det är så stor skillnad i betydelsen på ett så litet ord. Det är liksom lättare med fastlagsbullar och semlor…

Glosor

Glosor. Glosförhör. Glosbok.

Det tog ett bra tag för mig att vänja mig vid att använda ordet glosor när jag började jobba som lärare i engelska. Ordet kändes så svenskt, och därmed så främmande! Det var ett ord som jag främst mött genom litteraturen, inte något ord som användes i skolspråket i Österbotten. Jag tror att jag lärde känna ordet när jag slukade Tvillingarna-böckerna, eftersom de ju utspelade sig i skolmiljö.

Men – jag vande mig. Och nu sitter jag här hemma omgiven av sjuornas orange glosböcker (och snart niornas blå glosböcker) och det känns inte längre så främmande.

Här kan jag ju också passa på att tipsa om glosboken.se. Vissa av mina elever använder det flitigt för att träna på glosor varje vecka. Roligt när de hittar sätt som fungerar bra för att lära sig nya ord!

Ja, det var allt för idag. Tillbaka till glosböckerna.

– – –

Nu finns min blogg med på bloggkartan.se. Och mitt län har visst flest bloggar per invånare – kul! :) Jag känner… en, två, tre, fyra, fem stycken bloggare här i länet. IRL alltså. Jättetrevliga allihop! :)

I misstag

För mig sker saker och ting ibland i misstag, men jag har nyligen insett att för svenskar i allmänhet sker saker istället av misstag. Eller har jag fel?

I början av min vistelse i Sverige var skillnaderna mellan finlandssvenska och sverigesvenska mest spännande och fascinerande. Nu blir jag i stället aningen trött när  jag än en gång inser att mitt språk är sååå mycket annorlunda än det språk som talas runtomkring mig. Men visst, jag är fortfarande liiiite fascinerad också.

Och jag kanske kan roa någon med mitt språk. Mina sjuor skrattar fortfarande (vänligt) när jag upprört ropar en i gången, en i gången.

Karpalo

Som belöning efter årets första arbetstimmar (bedömning av niornas krönikor om jul eller nyår, det var roligt! :)) mumsar jag i mig en bit ur Fazers chokladkonfektask Present, en av de godaste presenter vi fått den här julen (TACK fammo och faffa!). Jag hade glömt hur mycket godare Present är än Aladdin (som jag nu också börjat uttala som svenskarna, [alladin], och inte som hemhemma, [aladdin], som det ju faktiskt också stavas…).

Chokladbiten jag mumsar på är smaksatt med karpalo, tranbär. Det är ett av mina finska favoritord. Ett härligt, dovt, finskt a, ett kraftfullt r och så ett ordentligt högt-uppe-i-munnen-l, och finskans korta [å]. Karpalo. Härligt. Rejält. Och gott!

Jag tror jag ska ta den sista karpalobiten redan nu… Och önska mig en ny Presentask snart!

En i gången

Snöyra ute och barnen inne var också vilda och yra idag. Jag bad en elev gå ut ur klassrummet och springa ett varv runt skåpen för att få utlopp för sin energi. En annan elev ville också gå och göra samma sak och då sa jag att de fick gå en i gången. Då började de förstås skratta och tyckte att det lät roligt… ‘En i taget‘ säger man, var det en som upplyste mig om. Ja ja… Det är inte första gången jag säger något som låter konstigt i deras öron. De börjar bli vana nu.

Hur är det med en åt gången då, kan man säga så i Sverige?

Jag tycker att jag blir mer och mer språkligt förvirrad hela tiden… Men – det är ganska roligt också. Och mig gör det inget att eleverna får skratta lite åt mig ibland… :) De kan behöva det.

Matsoda

Idag har jag bakat bröd för första gången på länge. Brödreceptet kom från mamma, och en av ingredienserna var matsoda. Det tyckte min man var lite roligt… Bikarbonat heter det ju, tyckte han. Nåja, själv kände jag till båda orden men visste inte att matsoda inte användes i Sverige.

Jag letade igenom hyllan med bakgrejer här hemma i köket och hittade till slut en gammal burk som tydligen hängt med från när jag bodde i Finland. På den stod det Bikarbonat / ruokasooda (‘matsoda’).

Och för er som undrar: Finlandssvensk ordbok (förra upplagan) tar upp matsoda.

Min mentala lista över saker som inte heter samma sak i Sverige och Svenskfinland börjar bli lång nu. För lång kanske. I början var det mest roligt att upptäcka fler och fler ord som är olika. Nu börjar jag bli lite trött på det – tar det aldrig slut? Är språken så olika?