h1

Inkoativa verb

2 januari 2009

En annan artikel i senaste numret av Språktidningen var Fredrik Lindströms artikel om inkoativa verb. Där lärde jag mig en ny term. Inkoativa verb består av ett adjektiv plus –na och på bara två stavelser berättar de en historia: de berättar om hur något varit och hur det förvandlats. Några exempel: gulna (något har inte varit gult, men har blivit det), kallna (något har varit varmt och sedan blivit kallt), mjukna, tröttna, mörkna, blekna… Ja, ni fattar. Jag håller med Lindström om att dessa verb är oerhört vackra!

Inkoativa verb alltså. Det var dagens nya lärdom.

4 kommentarer

  1. För många år sedan använda jag och mina bekanta oss av former löst baserade på logiken i relationen mellan ”fet” och ”fettma”.

    Sålunda konstruerades ord såsom:

    piggma
    tröttma
    blekma

    Dessa användes i ungefär samma betydelse som man ger med -het (pigghet, trötthet, blekhet) men hade en något mer komplicerad betydelse, som kanske framgår om man fortsätter med ord som

    släppma
    vetma

    som betyder ungefär ”den grad i vilken något släpps” resp ”den grad i vilket nåt är känt”.

    Så om släppman är hög, då har alla släppt taget, och om vetman är hög så har alla insett till fullo.


  2. Ovanstående användes naturligtvis helt på skämt, men faktum är att konstruktionerna ibland underlättade att uttrycka saker, och än idag ser jag en viss charmig poäng med dem :-)


  3. Och min far talar ibland om att någonting utförs ”med ansenlig snäbbja”, där snäbbja förhåller sig till ”snabb” som ”lättja” till ”lat”… (Snäbbja får för övrigt en unik träff på Google, så det är inte bara han som har kommit på det.)

    Det intressanta är ju just att många inkoativa verb står i ett omljudsförhållande till sina icke-inkoativa (jag antar att man inte säger ”koativa”) motsatser: fastna-fästa, ruttna-röta, kallna-kyla, osv. Nån som kan äldre språkhistoria bättre än jag kan säkert förklara att det går tillbaka till övergången mellan urnordiska och fornnordiska eller liknande.


  4. jesterdaze, roligt! :)

    David, snäbbja – vilket sött ord! :) Och angående omljuden: det har du ju rätt i, ja! Intressant! Själv är jag inte heller så insatt i språkhistoria… Tyvärr.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: