Betöd

Tidigare har jag bloggat om tröck, röck och lös, och häromdagen dök ett annat ö-verb, nämligen betöd (‘betydde’), upp i en elevtext. Jag googlade, och såg att Catharina Grünbaum skrivit om den här typen av ord. Intressant! Hon nämner även betöd, men av det hon skriver får jag intrycket att det är rätt ovanligt. Har ni hört betöd, och i vilken del av landet i så fall?

Inkoativa verb

En annan artikel i senaste numret av Språktidningen var Fredrik Lindströms artikel om inkoativa verb. Där lärde jag mig en ny term. Inkoativa verb består av ett adjektiv plus –na och på bara två stavelser berättar de en historia: de berättar om hur något varit och hur det förvandlats. Några exempel: gulna (något har inte varit gult, men har blivit det), kallna (något har varit varmt och sedan blivit kallt), mjukna, tröttna, mörkna, blekna… Ja, ni fattar. Jag håller med Lindström om att dessa verb är oerhört vackra!

Inkoativa verb alltså. Det var dagens nya lärdom.

Tröck, röck och lös

Under de senaste månaderna har jag då och då hört några intressanta verbformer som jag tänkte dela med mig av. Jag har hört flera personer använda tröck och röck och inte tryckte och ryckte, och andra har sagt lös och inte lyste.

Enligt SAOB är röck är en regional, vardaglig form. Jag antar att samma sak gäller tröck. SAOB har inte kommit längre än till uppslagsordet trivsel än så länge, så verbet trycka finns inte med… Lös lyckades jag inte hitta i SAOB, för det som handlar om lysa var lååååååååångt och jag orkade inte riktigt ta mig igenom allt. Men det stod inget om lös i början där alla verbformerna stod… Ändå har jag en känsla av att lös inte är så ovanligt… Om man söker på ”solen lös” på Google så får man drygt 700 träffar…

Är det någon av er som känner igen – eller själv använder – dessa verbformer?

Verbböjning

Det är så kul att se hur lyckliga nybörjarstudenterna blir när de upptäcker att vi inte böjer verben enligt person i svenskan, utan att de ser likadana ut oberoende av vilket subjekt man har. Jag läser, du läser, han/hon läser, vi läser, ni läser, de läser. Fantastiskt!

Fast snart kommer de att märka att det finns annat i svenskan som är desto mer komplicerat (t.ex. plural av substantiv). Men just nu njuter både de och jag av hur enkelt det är med verbböjningen, än så länge.

Det är så otroligt kul att jobba med nybörjarundervisning. Studenterna lär sig så mycket och så snabbt. För två veckor sedan kunde de så gott som ingen svenska – nu kan de redan en hel del. Fascinerande! :) Det är mycket glädje i klassrummet just nu. Och det måste man ta vara på. Tids nog blir det svårare och mycket mer frustration…

-, måste, måste, har måst

Häromdagen upptäckte jag något intressant. I en grammatikbok angavs det att måste är både presens- och preteritumform. Och jag som sagt till alla mina elever att måste bara är presens, och att man måste säga var tvungen att om man vill säga det i preteritum. Jag kollade upp det i Natur och Kulturs Stora Svenska Ordbok, som är gjord just för andraspråksinlärare. Och ja – där fanns det också. Verbet måste har ingen infinitivform men i presens och preteritum heter det tydligen måste, och i perfekt har måst. Intressant, verkligen!

På dialekt säger jag ofta måsta i preteritum, alltså en apokoperad (?) form av ett tänkt måstade. Men nu är det alltså fritt fram att använda måste även i preteritum. Är ni medvetna om det, eller är det bara för mig som det är en nyhet?

Oj oj oj, någon riktig nyhet kan det inte vara för även i Deskriptiv svensk grammatik som är utgiven på 70-talet finns preteritumformen måste med… Det är kanske bara jag som är lite efter… :)