Ett uttryck som mina små sjuor använder dagligen är ta sönder.
Han tog sönder min bok, han tog sönder sopborsten, han tog sönder min penna… Så låter det en stor del av dagarna. För ja, de leker, och då är det en hel del som går sönder. Pärmar från gamla, slitna ordböcker kan till exempel helt plötsligt bli pingisrack (ja, rack har blivit normalordet för mig nu… åtminstone när det gäller pingis).
Häromdagen tränade vi på att skriva nyhetsnotiser. Då dök det också upp: en man har tagit sönder en värdefull tavla på ett konstmuseum, skrev en elev.
Jag vet inte, jag brukar ju inte vara så språkligt konservativ och rädd för nyheter, men ta sönder har jag faktiskt lite svårt för. Visst, det är lite gulligt på något vis. Men vad är det för fel på förstöra?
– – –
Nu när jag googlar på ta sönder ser jag att detta uttryck faktiskt tagits upp i ett avsnitt av Språket. Det kanske inte är så nytt som jag trodde heller… Det verkar vara så att det uttryck som används på flest ställen (och därför kan sägas vara mest standardspråkligt) är ha sönder, medan man i västra Sverige gör sönder och i södra Sverige (Halland, Skåne, Blekinge och Småland) tar sönder.
Hm, det var intressant. Ha sönder kan jag också använda lite nu och då. Göra sönder känns främmande för mig. Och ta sönder skulle alltså främst användas i södra Sverige. Men mina små sjuor befinner sig inte i de sydligaste delarna av Sverige precis, utan strax utanför Stockholm… Mystiskt.
Nåja, vad säger ni? Är ta sönder bekant, eller använder ni hellre något av de andra uttrycken?
För mig är ha sönder något som främst sker av misstag. Har göra sönder och ta sönder också en misstags-betydelse för er?