Svenska skrivregler

Jag har bloggat flera gånger om att det ska komma en ny Svenska skrivregler i höst. Ändå hade jag lyckats glömma bort det. Tack Mia som – indirekt – påminde mig om det idag! För nu har den alltså kommit. Ännu en bok att önska sig…

Ritstift eller häftstift?

Häftmassa är svårt.
Häftapparat är också svårt.
Och jättesvårt är häftstift – ur min mun vill ordet ritstift istället.

Är det någon som vet vad häftstift heter på finska? Varför kallas det ritstift i mina hemtrakter? Vad säger ni andra finlandssvenskar, häftstift, ritstift eller vad?

Framom

I mitt förra inlägg skrev jag att jag föredrog blå häftmassa (ja, eller sinitarra då) framom vit. Johanna G blev konfunderad och tyckte att framom lät konstigt. Karin hittade en bra länk som förklarade… TACK kära bloggvänner för detta!

Så där ja, ännu ett ord att lägga till listan över gamla-ord-som-inte-längre-används-i-Sverige. Framom har, enligt Mikael Reuter (språkvårdsguru i Svenskfinland, för de som inte känner till honom), alltså funnits i svenskan länge, men används inte längre i Sverige. I Svenskfinland används det fortfarande, men så gott som enbart i uttrycket föredra något framom något annat. Det är inte ett ord som jag använder så ofta när jag talar, men när jag skriver tycker jag om att använda det.

Vad kul det är när man lär sig så mycket nytt av att blogga och få kommentarer! TACK alla! :)

Häftande massa

Det finns en hel del ord som jag har svårt att komma ihåg vad de heter på svenska. Häftmassa är ett sådant ord. Jag måste alltid tänka till lite extra på jobbet när jag ska fråga efter sådant – jag är ju så van vid att använda det finska ordet sinitarra. Fantastiskt ord! Fast häromveckan fick jag lära mig ett annat bra ord för denna enastående uppfinning. En elev kom nämligen till mig och frågade har du sånt där kludd? Ja, kludd – varför inte? Jag förstod n ä s t a n genast vad eleven menade… :)

Engelskans blue tack (eller blu-tack som varumärket heter, om jag förstått det rätt) är inte så dumt det heller. Precis som i det finska ordet finns färgen blå med (sininen = blå)… Och av någon konstig anledning föredrar jag faktiskt blå sinitarra (jag har svårt att släppa det ordet) framom vit. Den blåa har trevligare konsistens, tycker jag.  Den vita (i alla fall den jag har just nu) är alldeles för tuggummiaktig. Usch.

Till sist dagens tips: om man googlar på blue tack kan man bl.a. få svar på frågan ”How do you remove blue tack from carpet?” Det  ni!

Värsta språket

Tadaa – nu finns tydligen Värsta språket på DVD. Se själva! Vad glad jag blir! Och ännu en grej att lägga till min mentala vill-ha-lista.

Det här var verkligen en rolig överraskning, eftersom jag för ett bra tag sedan faktiskt var i kontakt med SVT och frågade om de kommer att ge ut Lindström-serierna på DVD, men då svarade de att det inte är möjligt, eftersom de innehåller så många musik- och filmklipp som de inte får loss rättigheterna till. Men tydligen är allting möjligt!

Själv har jag faktiskt inte sett hela serien, eftersom jag befann mig utanför Finlands och Sveriges gränser när den sändes på TV. Jag har bara sett något enstaka avsnitt i repris någon gång. Men nu ser jag fram emot att så småningom få se allting… :)

Hostig

Om någon undrar hur det kommer sig att jag efter flera veckors (?) tystnad nu plötsligt spottar ur mig inlägg och kommentarer är det för att jag är sjuk och hemma från jobbet för andra dagen i rad. Urtråkigt. Igår ägnade jag dagen åt att ligga i sängen och läsa igenom novellanalyser och rätta engelskaläxförhör. Sånt kan man orka med även om man är jätteförkyld och har lite feber. Nu är allt det gjort. Det finns nästan inget jobb jag kan göra hemifrån idag, om jag skulle orka. Så jag har passat på att blogga lite, men nu börjar kroppen säga ifrån att det är dags att vila… Villvillvillvill vara frisk imorgon!!

När man läser listorna över sjukanmälda barn i skolan återkommer ordet hostig som orsak lite då och då. Hostig, ja, det är jag också. Jobbigt. Men härligt ord. Och med i SAOL (med beteckningen vardagligt) är det också.

Brukar ni vara hostiga?

PS. Kan inte låta bli att tänka på det som hänt i Kauhajoki igår. Man blir så ledsen. Och trött. Och orolig!

Gröngöling

Det är intressant hur vissa ord har kopplingar till vissa sammanhang. Ordet gröngöling har för mig alltid varit ihopkopplat med Knatte, Fnatte och Tjatte, även om jag nog på något plan förstått att det finns andra gröngölingar också.

Nu har jag fått en ny bild av gröngölingar. Imorse satt nämligen en sådan i trädet utanför vårt köksfönster. Min man var alldeles till sig, och till och med jag (som inte brukar bli så berörd av fåglar) tyckte att den var riktigt vacker.

Här kan ni läsa mer om gröngölingen och se en bild på den. Fast den som var hemma hos oss var nog mycket vackrare, eller hur älskling?

Besvärlig diktamen

Förra veckan fick jag i uppdrag av vår speciallärare att ha diktamen med min klass, en diktamensövning som genomförs i alla sjundeklasser i min skola – kanske också i hela kommunen, för att kolla hur eleverna stavar. Det gick bra till en början, men sedan började ord som köttsoppa, station, tjöt, jour och charter dyka upp. Köttsoppa och station gick väl an, men när vi kom till (vinden) tjöt, jour och charterresa blev mina stackars små sjuor helt förvirrade… ”Säger hon sköt eller tjöt?”… Men, på något sätt lyckades de till slut förstå vilka ord det handlade om. Tror jag i alla fall. Jag har ännu inte sett resultaten från diktamen, men det ska bli intressant.

Men jag kanske tänker mig för lite nästa gång det är dags för diktamen, och ber någon annan lärare ta det…

Sje- och tje-ljud är jobbiga. Jag funderade mycket på detta när jag jobbade med nybörjarundervisning i svenska, och jobbade på att få bort t-ljudet från mina tje-ljud, men problemet då är att mina tje-ljud och sje-ljud blir alltför lika, eftersom jag inte lyckats lära mig svenskarnas sje-ljud (tja, även inom Sverige finns det ju variation på sje-ljuden…), så då går det ännu sämre att skilja på mina tje- och sje-ljud. Det kanske var därför mina elever blev så förvirrade.

Kanske det är bäst att jag behåller mina t:n i tje-ljudet. För då skiljer jag tydligare på tjöt och sköt…

Tidigare har jag bloggat om liknande funderingar här, här och här.

Köttbullar

När högstadieeleverna är jobbiga* händer det att jag längtar tillbaka till mitt gamla jobb med svenskundervisning för utbytesstudenter och forskare…

En grej som jag kommer ihåg från den tiden var när en tysk tjej plötsligt insåg hur köttbullar skulle uttalas.

I svenskan uttalas nämligen g, k och sk olika beroende på vilka vokaler som följer efter dem.

G uttalas [g] framför hårda/bakre vokaler (a, o, u, å), t.ex. i gammal, god, gul, går
G uttalas [j] framför mjuka/främre vokaler (e, i, y, ä, ö), t.ex. i ger, gick, gycklare, gärna, gör
(Det är därför uttalet av g ändras i ger – gav – gett, gå – gick – gått)

K uttalas [k] framför hårda/bakre vokaler, t.ex. kall, ko, kul, kår
K uttalas med tje-ljud framför mjuka/främre vokaler, t.ex. kemi, kikare, kyla, kär, köra

Sk uttalas [sk] framför hårda/bakre vokaler, t.ex. skal, skor, skur, skåp
Sk uttalas med sje-ljud framför mjuka/främre vokaler, t.ex. sked, skidor, skymma, skära, skör

Sedan är dessa regler inte hundraprocentiga, utan det finns givetvis undantag, men ganska långt stämmer de.

Åter till den tyska tjejen. Efter att vi gått igenom detta berättade hon att alla tyskar åker till IKEA och äter köttbullar med [k], eftersom de inte känner till de svenska uttalsreglerna. Men nu skulle hon åka hem och lära dem vad det är de äter på IKEA (tror jag i alla fall… :)).

*Men allt som oftast är de ganska mysiga. Särskilt de små sjuorna… :)

Fröken och andra lärarord

På den skolan där jag jobbar nu är det hittills ingen som kallat mig fröken (vad jag kommer ihåg i alla fall…) men det hände då och då när jag jobbade som springvikarie att barnen gjorde det. Det känns lite konstigt eftersom man inte alls är van vid det. Men ganska praktiskt, om man som elev inte vet namnet på läraren.

I Österbotten (i alla fall i min gamla högstadieskola) användes (och används fortfarande, enligt min yngsta bror) ett lite mer oartigt ord för att påkalla lärarens uppmärksamhet, nämligen hödö (‘hördu’, ‘hörru’). Inte lika fint som fröken, precis…

En finsk kollega berättade att de ofta sa bara ope till läraren, alltså en kortform av opettaja (‘lärare’). Ganska praktiskt, eller hur?