Finskt uttal

Finlands ambassad i Stockholm har sammanställt en liten finsk uttalslära. Kolla in den!

Karpalo

Som belöning efter årets första arbetstimmar (bedömning av niornas krönikor om jul eller nyår, det var roligt! :)) mumsar jag i mig en bit ur Fazers chokladkonfektask Present, en av de godaste presenter vi fått den här julen (TACK fammo och faffa!). Jag hade glömt hur mycket godare Present är än Aladdin (som jag nu också börjat uttala som svenskarna, [alladin], och inte som hemhemma, [aladdin], som det ju faktiskt också stavas…).

Chokladbiten jag mumsar på är smaksatt med karpalo, tranbär. Det är ett av mina finska favoritord. Ett härligt, dovt, finskt a, ett kraftfullt r och så ett ordentligt högt-uppe-i-munnen-l, och finskans korta [å]. Karpalo. Härligt. Rejält. Och gott!

Jag tror jag ska ta den sista karpalobiten redan nu… Och önska mig en ny Presentask snart!

Besvärlig diktamen

Förra veckan fick jag i uppdrag av vår speciallärare att ha diktamen med min klass, en diktamensövning som genomförs i alla sjundeklasser i min skola – kanske också i hela kommunen, för att kolla hur eleverna stavar. Det gick bra till en början, men sedan började ord som köttsoppa, station, tjöt, jour och charter dyka upp. Köttsoppa och station gick väl an, men när vi kom till (vinden) tjöt, jour och charterresa blev mina stackars små sjuor helt förvirrade… ”Säger hon sköt eller tjöt?”… Men, på något sätt lyckades de till slut förstå vilka ord det handlade om. Tror jag i alla fall. Jag har ännu inte sett resultaten från diktamen, men det ska bli intressant.

Men jag kanske tänker mig för lite nästa gång det är dags för diktamen, och ber någon annan lärare ta det…

Sje- och tje-ljud är jobbiga. Jag funderade mycket på detta när jag jobbade med nybörjarundervisning i svenska, och jobbade på att få bort t-ljudet från mina tje-ljud, men problemet då är att mina tje-ljud och sje-ljud blir alltför lika, eftersom jag inte lyckats lära mig svenskarnas sje-ljud (tja, även inom Sverige finns det ju variation på sje-ljuden…), så då går det ännu sämre att skilja på mina tje- och sje-ljud. Det kanske var därför mina elever blev så förvirrade.

Kanske det är bäst att jag behåller mina t:n i tje-ljudet. För då skiljer jag tydligare på tjöt och sköt…

Tidigare har jag bloggat om liknande funderingar här, här och här.

Köttbullar

När högstadieeleverna är jobbiga* händer det att jag längtar tillbaka till mitt gamla jobb med svenskundervisning för utbytesstudenter och forskare…

En grej som jag kommer ihåg från den tiden var när en tysk tjej plötsligt insåg hur köttbullar skulle uttalas.

I svenskan uttalas nämligen g, k och sk olika beroende på vilka vokaler som följer efter dem.

G uttalas [g] framför hårda/bakre vokaler (a, o, u, å), t.ex. i gammal, god, gul, går
G uttalas [j] framför mjuka/främre vokaler (e, i, y, ä, ö), t.ex. i ger, gick, gycklare, gärna, gör
(Det är därför uttalet av g ändras i ger – gav – gett, gå – gick – gått)

K uttalas [k] framför hårda/bakre vokaler, t.ex. kall, ko, kul, kår
K uttalas med tje-ljud framför mjuka/främre vokaler, t.ex. kemi, kikare, kyla, kär, köra

Sk uttalas [sk] framför hårda/bakre vokaler, t.ex. skal, skor, skur, skåp
Sk uttalas med sje-ljud framför mjuka/främre vokaler, t.ex. sked, skidor, skymma, skära, skör

Sedan är dessa regler inte hundraprocentiga, utan det finns givetvis undantag, men ganska långt stämmer de.

Åter till den tyska tjejen. Efter att vi gått igenom detta berättade hon att alla tyskar åker till IKEA och äter köttbullar med [k], eftersom de inte känner till de svenska uttalsreglerna. Men nu skulle hon åka hem och lära dem vad det är de äter på IKEA (tror jag i alla fall… :)).

*Men allt som oftast är de ganska mysiga. Särskilt de små sjuorna… :)

Uttalsrapport

Jag fortsätter på samma tema som sist… 

Jag vänjer mig gradvis vid språket här i landet, bl.a. har jag de under de senaste veckorna tvingat mig själv att uttala kilo och kilometer med tje-ljud och terapeut som [terapeft] och patient som [pasient] i undervisningssammanhang. Det tar emot lite, men det är det värt. För jag vill inte orsaka mer förvirring än nödvändigt…

Min infinitivmärkesresa

Jag har gjort en infinitivmärkesresa.

Jag har gått från dialektens ti (till exempel ti ha) till standardfinlandssvenskans att (till exempel att ha) och nu håller jag på att försöka få in sverigessvenskans å (till exempel å ha).

Men jag känner att jag halkar efter. Jag ligger fortfarande på att. Om vi typ håller på och pratar om infinitivmärket å i undervisningen, då kan jag komma ihåg att säga så. Men om jag bara läser en mening högt inför eleverna blir det automatiskt att… Och det gör mig lite frustrerad just nu. 

Och någonstans där i mitten mellan ti och att vistades jag i Norge och lyckades helt bra med att få in norskans å, för det var ju ett helt annat språk, typ. Och så skrivs det ju å också… Så det var mycket lättare att komma ihåg än svenskans å, eftersom det skrivs att…

Känner ni igen er? Jag tror att det är dessa småord som ”avslöjar” oss. Länge, länge hängde ti med när jag talade standardsvenska, och jag vet att det gör så hos många andra också… Men det kanske inte gör något… Fast nu känns det så dumt att jag säger ”fel” inför mina elever. Det är annat med andra uttalsgrejer eftersom de kan variera lite inom Sverige också, men infinitivmärket uttalas så vitt jag vet alltid å i hela Sverige…

Ja, det var några reflektioner så här i mitten av en lååååång arbetsdag. Skönt att få skriva lite och få vila rösten…

Tje-ljudet

Jag har ju lyckats få bort t-ljudet i tjugo, köra och kjol, så att jag skulle säga rätt inför mina nya elever. Men – de har sååå mycket problem med skillnaden mellan tjugo och sju, och jättemånga frågade idag hur de ska klara av detta och VAD skillnaden är, så jag tog mig friheten att introducera t för dem – jag sa att det är bättre att de säger tjugo med hörbart t än att de säger [schugo] – för det blir ju lätt problem med 27, att veta om det är [schu(go)sju] eller [sjuttisju], typ… Och JA – alla tyckte att det var MYCKET lättare med t…

Robert Bannert har i sin bok På väg mot svenskt uttal en lista på uttalssaker som är VIKTIGA att uttala rätt, och sånt som är MINDRE VIKTIGT. Tje-ljudet finns på hans lista över mindre viktiga saker, och han skriver att det inte gör något om man har ett t framför…

Så jag skyller på Bannert om nån skulle få för sig att protestera. Varenda svensk kommer att förstå dem om de har ett t framför, medan det lätt blir missförstånd om de uttalar tje-ljudet och sje-ljudet precis likadant.

Men lite nervös är jag – tänk om jag gjort fel som medvetet lärt dem finlandssvenskt tje-uttal… Fast jag sa ju det till dem också att ingen i Sverige säger såhär (men att vi gör det i Svenskfinland), men att alla kommer att förstå vad de säger även om de har t framför… Så om det är lättare att säga med t så är det ok. För det finns faktiskt viktigare uttalssaker att lägga ner energin på – vokalljuden och betoning är tusen gånger viktigare.

————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 26.9.2007 00:04:12

Det skulle ju vara lögn att påstå något annat än att jag som finlandssvensk naturligtvis ler förnöjt över hur fint och bra vårt tje-ljud är i jämförelse med rikssvenskarnas motsvarighet… :)

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Kan tänka mig det… :) Vårt språk ÄR klarare och tydligare (förutom dialekterna då kanske…:))

Inkommet 26.9.2007 11:03:22

Instämmer med föregående talare! :D

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
:) Sen är det ju också så att jag lär dem mitt sje-ljud eftersom jag inte klarar av svenskans sje-ljud (fast jag försöker öva – men det är OMÖJLIGT!! eller jag kan klara det typ i mitten av ord men inte i början, och det låter INTE bra när jag gör det…), fast jag har ju sagt att sje-ljudet faktiskt varierar en del beroende på var i Sverige man bor… Och vissa av mina studenter klarar av det där svenska hals-sje-ljudet, så de får demonstrera ibland… :)

Inkommet 26.9.2007 14:32:50

Heh, ja men varför inte liksom? Är det lättare för eleverna att uttala, samt för deras lyssnare att förstå så spelar det väl ingen roll om det är rikssvenskt eller finlandssvenskt. Däremot så måste jag säga att jag själv blivit kär i de rikssvenska tje- och sje-ljuden! :)

Haydee
http://littleheidiofthemountains.blogspirit.com

Svar:
:) Jag har lyckats lära mig tje-ljudet men inte sje-ljudet, sje-ljudet funkar ibland men det känns inte alls bra. Tje-ljudet känns lite bättre – tror att det har att göra med att jag bott i Norge och läst norska och lärt mig deras tje-ljud (som ju är typ samma som svenskans… en fonetiker skulle kanske inte säga att det är samma men för mig är det samma).

Inkommet 26.9.2007 16:18:44

Tycker bättre om vårt tje-ljud som hörs. Svenskarnas konstiga sje-ljud gör ju att de inte heller kan uttala engelska korrekt, exempelvis chick, choice, Charlie blir ju alltid fel.

kicki

Svar:
Jag har också funderat på det på sistone men kan inte riktigt komma på hur det låter när svenskar uttalar såna ljud på engelska – har åtminstone inte reagerat på att det skulle vara nåt konstigt med det… Men visst – våra ljud är närmare engelskans.

Inkommet 26.9.2007 17:42:37

Men sju måste man kunna uttala på svenska. En kollega övade med mig en halv dag innan jag lärde mig. Att vänja sig vid hörapparat är mycket svårare för svenskar än för finländare. Det är t.ex. svårt att skilja på Torsten och Posten för en svensk.

hsg

Svar:
Nej man måste inte uttala ”sju” med hals-sje-ljudet. Det måste man inte. Här uppe har folk ungefär samma sje-ljud som jag. Olika i olika dialekter. Både tje- och sje-ljudet är sånt som inte är så viktigt att uttala exakt rätt, utan det finns sånt som är myyycket viktigare (t.ex. då vokaler och betoning). Konstiga tje- eller sje-ljud kan de flesta förstå, men om du betonar ord helt fel så blir det mycket svårare att förstå. Så sje-ljudet är inte prioriterat.

Inkommet 27.9.2007 17:12:40

Lite finsk-ugriskt inflytande? Min ungerska mamma sätter också gärna ett t framför tj-ljud. Folk brukar fråga om hon är finsk. jag, som har skånskt uttal överdriver å andra sidan sj-ljuden, eller sssscchhhh-ljuden, jo, jo…

enkla Z
http://enklabloggen.blogspot.com

Svar:
Va intressant!! :) I finskan har man ju inga tje- eller sje-ljud alls, har man det i ungerska? Hurudana är din mammas sje-ljud då, är de likadana som dina? Spännande… :)

Inkommet 28.9.2007 18:01:57

My tj-ljude, som i svenska tjur eller ‘kär’ skrivs som ett vanligt ‘s’ på ungerska Svenska S-ljudet skrivs där som ‘sz’ ex. Låneord: sztar trek ;) Så t-et förstår jag inte riktigt var mamma får ifrån, men jag skyller på hennes finskugriska gener…..

enkla Z
http://enklabloggen.blogspot.com

Svar:
:) Intressant!! :) Jag vet typ inget om ungerska, trots att det är ett ”släktspråk” till finskan, men det är ändå ganska annorlunda har jag förstått… Har läst lite estniska däremot och det är ju nästan exakt finska…

Inkommet 7.10.2007 22:38:01

Det är inget finsk-ugriskt inflytande med hörbart t i tje-ljud. Gammal svenska uttalades på detta sätt. Gamla norrländska dialekter har också tje-ljud med hörbart t. För att inte tala om älvdalsmål…

jukk

Svar:
Åh, visste inte att svenskan förr uttalades med hörbart t-ljud, intressant!! :) Tack för kommentaren!!

De/di och se/si

På tal om de och dom i mitt förra inlägg… Jag säger numera ganska ofta dom när jag pratar, och inte di som jag brukade göra förr (för så säger man ju oftast i Finland). När jag bodde i Norge var det lätt – för tredje person pluralis i norskan, de, uttalas helt enkelt di, så där var det ju väldigt enkelt för mig att ”tala norska” åtminstone när det gällde det ordet. Det var ju bara att använda samma uttal som hemma.

Värre var det med verbet se. Hemifrån är jag ju van med att säga si när jag menar se, men det kunde man ju inte säga i Norge för där betyder si ‘säga’ och se uttalas helt enkelt se… Och jag minns att jag tyckte att detta var jättejobbigt, och det var fler än en gång som jag sa si när jag menade se, och de andra trodde då att jag menade si i betydelsen ‘säga’.

Så tidigare språkkunskaper kan både hjälpa och stjälpa när man ska lära sig ett nytt språk, för att uttrycka det på ett mycket förenklat sätt.

Ha en bra dag allihop!

———————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 7.9.2007 12:08:42

Jag har märkt på mig själv att just den här typen av slut-e som blir i är ett dialektalt drag som sitter riktigt djupt. Jag tycker ju annars att jag pratar standardsvenska under större delen av tiden här i Åbo, men just dessa i:n är seglivade. Jag kan reagera på det själv, men ska jag ha bort dem måste jag faktiskt koncentrera mig på att inte säga ”di”, ”tri” eller ”si”. Undrar varför just det här ljudet verkar vara så grundmurat i mitt svenskatalande? Jag tycker ju inte att min standardsvenska dras med tydliga europeiska u-ljud eller kakuminala l. I och för sig är det ju inget problem, inte är det någon som har svårt att förstå mig, men som fenomen är det ju lite intressant.

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Ja, slut-i sitter verkligen djupt!! Jag har också märkt det. Typ diftonger och kakuminala l-ljud är ju på sätt och vis ”tydligare” dialektdrag, för det är inte såååå många som har det (eller jo, visst är det många, men det är fler som har slut-i än som har kakuminala l-ljud… tror jag i alla fall). Man tänker inte så mycket på slut-i som ett dialektdrag, eftersom folk som annars inte talar så jättestark dialekt (utan bara lite grann) ju också tenderar att ha slut-i… Typ… Det här blev kanske lite råddigt. Men oerhört intressant är det!! Förresten är det väl så att det är vanligare att ha slut-i på ”di” än på ”tri” och ”si”… (om man inte annars pratar så mycket dialekt…) Eller? En liten tanke bara…

Inkommet 7.9.2007 14:28:24

Om ”dom” finns mitt i en mening säger jag oftast ”Rom”. Tex: Jag gårom till möttes. Jag gillarom.

Johan
http://nicaea.wordpress.com

Svar:
Ja, riktigt till det stadiet har jag inte kommit ännu… :) Det skulle kännas väldigt svenskt att säga så för mig… Men vem vet, så småningom kanske jag också börjar säga så… :) Även om jag inte säger så själv så är det givetvis är bra att berätta för eleverna att folk ofta säger så, och det ska jag försöka komma ihåg att göra… :)

Inkommet 8.9.2007 14:58:07

Ja, när jag läste det som Johan skrev så insåg jag plötsligt att jag flyter på en skala mellan dem och rom när jag pratar och mellan allsköns rikssvenska ihopdragningar och att dela upp varje ord noga och i stackato som på finlandssvenska. Nu höll jag på att sväva ut så att det skulle ha blvit en blogg i bloggen, så jag får lov att göra ett eget inlägg längs samma banor. Kul banor!

Mollalena
http://bloggen.fi/mollalena

Svar:
:) Ja mitt språk blir nog allt mer blandat också…

Inkommet 8.9.2007 16:53:12

efter många år med dom så har jag börjat säja de för har något minne från modesrmålsundervisningen att man itne skall skriva dom i uppsatser och dyl, eller är jag gammalmodig av mig?

C
http://bloggen.fi/lillaC

Svar:
:) Nej du är inte gammalmodig, rekommendationen är fortfarande att man ska skriva ”de” och ”dem”. ”Dom” är OK i talspråk, men i skrift (i mer formella sammanhang) ger det ett lite slarvigt intryck. Men det beror förstås på i vilket sammanhang man skriver – i vissa sammanhang är det ju mer OK med talspråksinslag, i andra mindre… :) Många tycker ju det är svårt att veta när man ska skriva ”de” eller ”dem”, men ett smart tips som jag nyss läste i Språkriktighetsboken är att pröva att byta ut ”de” och ”dem” till ”vi” och ”oss” – då är det lättare att höra vilket det ska vara, subjektsformen ”vi”/”de” eller objektsformen ”oss”/”dem”. Det knepet ska jag ta med mig till klassrummet… :)

Uttalsfunderingar

Hej på er… Jag har varit ganska tyst några dagar eftersom det varit rätt stressigt här. Nationella prov-jobbet skulle avslutas samtidigt som andra jobb och studier skulle inledas… Men nu är allt åtminstone lite mer under kontroll. Veckans stora fantastiska nyhet är att jag fått jobb, som lärare i svenska för utbytesstudenter. Jag är lycklig!! :) Visserligen är det bara på deltid, men jag pluggar ju heltid också, så det det passar mig alldeles utmärkt just nu.

Idag hade jag mina första lektioner, med en grupp som redan läst svenska en termin och alltså lärt sig en hel del. När vi gick igenom en massa övningar och jag läste mycket högt för dem så insåg jag verkligen att det hänt ett och annat med mitt uttal sedan jag flyttade till Sverige.

Några iakttagelser:
– mina ä-ljud (både korta och långa) som förr lät som e har förändrats och låter nu mer mot ä, t.ex. i läsa och känna
– jag har inte längre så tydligt t i tje-ljudet i t.ex. tjejer och känna utan t håller verkligen på att falla bort
– t håller också på att falla bort i ord som information och koncentration
– jag uttalar inte längre alla bokstäver i alla ord utan drar ihop lite mer, t.ex. i han lämnade efter sig en miljon säger jag inte [efter sej] utan snarare [efteschej]
– när det står de i en text säger jag [dom] (eftersom de kör med den principen här på svenskakurserna), på samma sätt och av samma orsaker ändrar jag infintiv-att till [å].

Och ja, säkert finns det mer också. Men intonationen är nog till största delen finlandssvensk. Så även om vissa enskilda ljud blivit mer sverigessvenska så låter nog helheten fortfarande ganska finlandssvensk. Jag vet inte hur mycket jag ändrat uttalet när jag pratar vanligt, men när jag läser högt märker jag att jag nog ändrat en del. Det är också mycket troligt att jag ändrar mitt språk lite mer i klassrummet än i andra situationer, vill ju inte göra eleverna alltför förvirrade.

Det var dagens iakttagelser. God natt!

————————————————————————————-

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 7.9.2007 07:56:35

Intressant att man säger dom istället för de i högläsning. Det skulle inte AndersE gilla:) Han har haft en blogg i det ämnet. Se ”I en dunkel skog gått vilse”.

kicki

Svar:
Ja, eleverna lär sig helt enkelt att ”de” uttalas [dom], för man säger ju alltid ”dom” i Sverige. Tack för bloggtipset, ska kolla in det.

Inkommet 7.9.2007 12:09:33

Grattis till jobbet! Håll tummarna för att jag också får ett!

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Tack :) Ja, jag ska hålla tummarna för dig! :)

Inkommet 7.9.2007 12:23:17

Grattis till jobbet! Har haft så stressigt på sistone så jag har inte hunnit fökja med bloggen så myket som jag har velat. Men det verkar ju som sagt ha gått bra med jobet du sökte! Kul! I övrigt när det gäller förändringar i sitt språk så håller jag med dig på alla punkter. Det blir så – både medvetet och omedvetet.

Sofia
www.bloggen.se/lillasystern

Svar:
Tack! Ja, nog blir man påverkad av omgivningen när det gäller språk, absolut. Och du har rätt i att förändringarna är både medvetna och omedvetna. Absolut!

Inkommet 7.9.2007 14:32:40

Gratulerar till lärarjobbet. ”jag läste mycket högt för dem”. Menar du att du läste med väldigt hög ljudstyrka? Eller läste du en hel del högläsning för dem? Har märkt att i Finland säger man ofta ”skärskildt” istället för ”särskilt”.

hsg

Svar:
Tack! Ja, vad jag menar är att jag inte bara pratade med eleverna utan att jag läste upp en massa exempelmeningar ur boken för dem, dock INTE med särskilt hög ljudstyrka. ”Jag läste högt för dem” – så kan man helt bra säga. Inga problem. Men jag antar att det är ordet ”mycket” som möjligen kan leda till att man misstolkar den satsen. Angående ”skärskildt” så har jag också hört folk säga ”skärskilt”, men mest barn faktiskt. Och INTE med något ”d” före ”t” i slutet, det är ju hur svårt som helst att uttala.

Inkommet 8.9.2007 14:39:55

Det som AndersE tog upp i sin blogg hade inte så stor relevans för hur det gått för ”de” och ”dem” i Sverige. Bland annat antog han att man här kan skilja på de och dem. Vilket ju är allt mera osant. I takt med att man helt infört läsningen dom av ordet de har det i skrift ofta blivit totalfrövirrat med när man ska ha vilket. Jag hade gärna i någotslags pedagogiskt nit, behållit uttalet de i vårdad (åtminstone där) högläsning (alltså den lokala varianten på di, som jag ibland håller fast vid själv när jag läsre för mina barn, bara för att lite krydda med finlandssvenska) och rentav kunnat tänka mig att införa dom istället för dem i skriftspräk bar för att behålla en någorlunda fungerande åtskillnad. Idag kanman ju läsa sådana horribligheter som ”Vi sade till de att vi också skulle gå på samma konsert som dem”. Jag tänkte på Mark Levengood när ja gläste det du skrev. Han kör hårt med ”sjölv” istället för själv och ”di” istället för de och ibland säger han väldigt (nästan åtminstone) demonstrativt ”döm” iställer för dem eller dom. Själv har jag förstås tappat en hel del men det enda som sgs helt försvunnit är d:et i början av ord som djup, djävul och djur (fast vid högläsning för barnen har jag föröskt behålla det efter bästa förmåga). Men jag anstränger mig mera för varje år att känna mig naturlig med till exempel t i patient. ”Skärskilt” har jag också hört rätt ofta liksom de liknande ”falmskärm” och ”intervjuv”.

Mollalena
http://bloggen.fi/mollalena

Svar:
Jag undrar hur länge det dröjer innan ”dom” blir den etablerade formen i skritspråket – för så lär det ju bli, frågan är bara när det blir så. För att kunna veta när det ska vara ”de” eller ”dem” måste man kunna grammatik, och det är det ju inte självklart att alla kan… När det gäller d i ”djup” och sånt så blandar jag lite – ibland har jag det, ibland inte. I dialekten hemma har vi inte d i dessa ord, så på sätt och vis är det naturligt för mig att lämna bort d. Och ja, ”intervjuv” är jag fruktansvärt dålig på. Så gott som varje gång jag använder det ordet påpekar min man att jag uttalar det fel… Men det går så mycket lättare att säga ”intervju” än ”interjuv”, tycker jag åtminstone :)

Inkommet 11.9.2007 13:57:09

Grattis till jobbet!:) Och himla intressant att du ändrat ditt uttal. Du har kommit långt i integrationen när du drar ihop r+s så där som du beskrev. Jag har tex provat lära Sambon säga ordet motorsåg på min dialekt men det är skitsvårt..:D:D

Henni
http://bloggen.fi/hennilin

Svar:
Tack :) Jag tycker att det går ganska lätt med r+s, men det beror kanske på att det inte ligger så långt ifrån min egen dialekt egentligen… Iblaaand drar vi ihop r+s där… men inte alltid. Men i din sambos dialekt gör man väl egentligen aldrig det (om jag kommer ihåg någorlunda rätt… inte så lätt att sitta här och tänka på hur man uttalar…), så det kan ju vara därför det är svårt för honom… :)

Inkommet 13.9.2007 16:36:20

Jag kom på ett till grej som har visat sig vara svår för Sambon. Nämligen kombinationen r+t, som ju blir ett ”engelskt” t, eller hur man nu ska säga. SäkeRT är du en hejare även på detta uttal!:)

henni

Svar:
:) Ja jag kan nog klara av detta ljud också, ibland åtminstone :) Av någon anledning klarar jag inte alltid av det, men ibland går det :) Min äkta hälft brukar annars göra narr av mig när jag säger ”sport” med jättetydliga r och t… :)

Rattn, kattn och hattn

Ett dialektdrag som fascinerar mig är ett visst uttal av ändelsen på substantivets bestämda form. Jag säger ostin, rattin, bilin o.s.v. medan mamma (som kommer lite längre norrifrån) säger ostn, rattn, biln o.s.v. – vokalen faller alltså bort. Och jag klarar inte av att härma det uttalet, särskilt inte när det blir -tn som i rattn, kattn, hattn. Det är så svååårt!! Så jag beundrar alla er som klarar detta utan problem!

Nu vet jag inte om jag uppfattat det här på precis rätt sätt (rätta mig om jag har fel, lilla Sven), men om jag förstod det rätt så berättade någon av mina släktingar att min lillalillebror hade frågat dem om de när de talar om Rysslands president säger Putin eller om de drar ihop t och n på samma sätt då som i substantivändelserna och säger Putn, haha :) Såna språkskämt tycker jag är roliga :)

Men, en sak som jag funderar lite över… Det här fenomenet gäller ju inte neutrum-ord (ett-ord) utan bara utrum-ord (en-ord), så långt tror jag att jag är helt säker, men är det sen bara när det gäller maskulina substantiv som man drar ihop så här, för man gör ju inte det för feminina substantiv som t.ex. villon och flickon? Förresten gör man ju inte det med alla maskulina substantiv heller… Åtminstone inte såna som får norrländsk förmjukning (tror jag det heter) i bestämd form, som pojtjin, mjöltjen… Kan det vara så att man bara tar bort vokalen i ändelsen om det i ordstammen bara finns en konsonant i slutet… Både i pojk- och mjölk- finns det ju två konsonanter i slutet av ordstammen medan det i bil- finns bara en, och i ratt- och hatt- visserligen två men två av samma sort… Äh jag vet inte, jag kanske bara råddar… Men jag tycker liksom om att försöka hitta förklaringar och logiska samband i språket :)

Förresten – i vissa sverigessvenska dialekter händer det ju också att vokalen försvinner i bestämd form, t.ex. säger ju många i Sverige affärn, dörrn o.s.v. istället för affären och dörren… Tror jag i alla fall…

Nåja, det får vara slut på flummerierna för den här dagen nu. Men, alla ni som klarar av att säga rattn och hattn: jag lyfter på hattin för er! Beundransvärda är ni! :)

————————————————————————————–

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 3.9.2007 09:12:28

hmm, intressant. sku bara kommentera att jag säger hattin och rattin o.s.v. fast jag ju är uppvuxen inte alls långt från din mammas hemby. betyder det att gränsen för användandet av -in går nånstans däremellan? för längre norrut används nog inte -in, utan just hattn och rattn, som jag förresten nog kan uttala, men inte egentligen använder. men, men, jag säger faktiskt biln, inte bilin… hur förklarar man det?

(Netta)

Svar:
Då kom jag alltså ihåg rätt, jag hade nämligen för mig att du säger ”hattin”. Kanske gränsen går någonstans där mellan byarna? Men intressant att du nog säger ”biln”… Hur är det med ”pedin/pedn” då, vad säger du om det?

Inkommet 3.9.2007 13:22:02

Ja, nu får du gärna hitta logiska samband i denna min kommentar! För jag är inte riktigt säker… Så mycket kan jag säga att jag säger kattn och hattn (men håller med om att kattin och hattin skulle vara lättare – på många sätt är purmodialekt jobbig att uttala, dialekter lite längre söderut låter mycket skönare – undrar varför det ska vara så kämpigt att vara purmobo??). Och nej, man drar ju inte ihop i villon, flickon och pojtjin, men n:et trillar bort (villo, flicko och pojtsi). Men VARFÖR blir det biln? Haha, beklagar att jag gjorde hela resonemanget om möjligt ännu råddigare. Språkliga strukturer och logiska samband är inte min starkaste sida, tur jag känner dig då. :)

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Ja just ja -n trillar bort i vissa av dina ändelser, det tänkte jag inte på. Men det gör det ju faktiskt. Hm, intressant. Ja, jag minns förresten med glädje dialektkursen i Åbo då man skulle försöka analysera sina inspelningar och hitta mönster och logiskheter, OJ vad jag trivdes :) Men det är inte alltid så lätt att försöka hitta de där mönstrena. Särskilt inte i detta fall…

Inkommet 3.9.2007 19:34:39

Det går ju inte att uttala om man har två olika konsonanter från tidigare i ordet: påitjn och mjöltjn blir lite väl svårt även för ”norrbaggarna”.Men då har vi ju ostn och kantn som används, så då faller den regeln. Men de är enstaviga ord. Har inga svårigheter att uttala kantn, rattn osv, men använder själv varianten kantin och rattin.

kicki

Svar:
Oj ja, du har rätt, ”ostn” och ”kantn” kan ju faktiskt sägas just så… Äsch då, undrar vilka reglerna egentligen är…? Om det nu finns några… Men det är just detta som är så spännande – dialekterna styrs av vissa regler, även om de inte är medvetna. Och det är intressant att försöka upptäcka dem :)

Inkommet 3.9.2007 21:13:34

Jag säger nog ”hattin å rattin”. Tänkte på hur svnskarna säger, de äter ju nästan upp de sista ”…rrn” i orden, det blir ju bara ett konstigt ljud. Som jag såklart inte kan uttala =)

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
Aha, intressant att du säger ”hattin”. Då kanske mammas by är den sydligaste ”hattn”-byn…? Om nu alla i den byn säger så – vet inte… Men förresten, säger du ”biln”? Ja, du har rätt – svenskarnas ”rrn” dras ihop på nåt intressant sätt. Faktiskt. Det hade jag inte tänkt på förr… :)

Inkommet 4.9.2007 07:52:39

Funderade på saken i natt :) Möjligen kan det vara tje-ljudet som sätter stopp för poitjn och mjöltjn, det blir helt enkelt för klumpigt att uttala.

kicki

Svar:
Ja, det verkar vara en logisk förklaring :)

Inkommet 4.9.2007 08:35:50

jag säger nog ”pedin” :-).

Netta

Svar:
Jag hade för mig det också… :)

Inkommet 4.9.2007 11:13:40

Tror Kicki är nåt på spåren då hon skriver om enstavigheten. Har försökt tänka mig fram, och kanske det är så att enstaviga en-ord får -n (pedn), utom om det i bestämd form slutar på vissa konsonantkombinationer som skulle vara svåra att säga strax före -n: saxe, botse (där var alltså exemplet på att det måste vara i bestämd form den knepiga kombinationen är – bok är ju inte så krångligt). Fast nu kommer jag på att det inte bara är enstaviga ord: satellitn t.ex… Nu ska jag sluta innan jag krånglar ännu mer…

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Jag undrar om inte mamma säger ”saxn”, skulle inte förvåna mig :) Borde fråga henne… Men, en ny tanke: kanske inte bara enstaviga ord men maskulina ord som har betoning på sista stavelsen (förutom om det skulle bli för krångligt, som efter norrlängsk förmjukning, t.ex.) – ”satellitn” har ju betoning på sista stavelsen. Kommer du på fler exempel?

Inkommet 5.9.2007 11:43:27

Jo, här säger vi affärn och dörrn, det blir nästan affän och dönn för r;en är väldigt ihopdragna. Uppätna som Maria säger.

Månn
http://bloggen.fi/caolila

Svar:
Ja det har ni ju alldeles rätt i, folk säger ju så… :)

Inkommet 5.9.2007 15:55:18

Ja se, jag börjar bli duktig på det rikssvenska språket! Ang bil, så vet jag faktiskt inte vad jag säger…tror jag brukar säga ”biln”…

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
Hm intressant, en annan person skrev ju också att hon säger ”rattin” men ”biln”, så det är ni ju två om att göra då. Tydligen är det på nåt vis högre tröskel till att dra ihop till ”ttn” än till ”ln”, helt logiskt eftersom det är ”tyngre” uttala ”ttn” än ”ln”, tycker jag i alla fall…

Inkommet 6.9.2007 18:27:13

Ostn – så sa vi hemma i Bygdeå (45km n. Umeå) i socknen där Ratan (20 augusti 1809) ligger som en påminnelse om samhörigheten vi har i Bottnen (Vaster- och Öster-)… Ostn – jag har själv tillverkat Svecia 45+ och gissa… vilken fler ost? Ostarnas konung! Västerbottensost 50+. När jag var 16-17 fick ensamt ansvar på Bygdeå mejeri att tillverka ost av 4000 kg mjölk… Ostron… pluralform av ostret singularis, eller hur? Min första kompis utanför socknen var Arvo Korvo från Kuopio. Det var 1948-1950 som sommarbarn han blev min internationella kontakt. Peijve!

Dag Selander
http://missionxp.webblogg.se

Svar:
Tack för kommentaren, och kul att höra om ”ostn” och osttillverkningen! :) Inte illa! Jag har faktiskt varit i Ratan för några år sedan och småturistat lite, liksom på Ostens hus i Burträsk :) Och sist när vi åkte till Finland hade vi med oss en massa Västerbottensost i packningen (fast få hade hört talas om den, men nu fick de ju provsmaka lite). Tillbaka till ”ostn” – ja det finns ju nog en del gemensamma drag i dialekterna på båda sidorna om Bottenviken. Oerhört intressant!