Pjasa

Kommentarsfältena på Vasabladet och VK är guldgruvor för ett språkfreak som jag. Där kan man titt som tätt få syn på intressanta ord och uttryck, och lära sig en hel del nytt också. Igår läste jag en kommentar på Vasabladets artikel om RG-line där en skribent klagade över hur Vasa stad behandlar RG-line, och slutklämmen på kommentaren var Sluta upp nu med detta pjasas!

Verbet pjasa och substantivet pjasas (som väl är någon sorts presens particip form, på standardsvenska närmast pjasande) – underbara ord. Och det ligger så mycket i dem. Men oj så svåra de är att förklara! Hur skulle ni förklara dem? Kanske ‘göra sig till’…? Nej, det är svårt att få orden att räcka till tycker jag. Det ligger så mycket mer i just dessa ord än vad jag klarar att få fram med standardsvenskan… Och hur spridda är dessa ord? De finns väl inte, mig veterligen, i standardsvenskan. Men de måste ju ha något att göra med ordet pajas, eller vad tror ni?

Språkfestival och språkglädje

Idag har jag ägnat en del av dagen åt Språkfestivalen, ett årligen återkommande arrangemang här i stan. Kul och spännande. Intressanta föredrag som faktiskt satte igång min hjärna lite grann – jag måste ju tänkatänkatänka denna vecka och komma på ett (bra) ämne för min c-uppsats…

De flesta föredragshållarna talade om språk och skrivande, och det var intressant på sitt sätt, men höjdpunkten var ändå författaren och poeten Solja Krapus framträdande. Hon talade inte OM språket – hon ANVÄNDE språket. Och vilken otrolig njutning det var att lyssna till någon som verkligen älskar att använda språket! Jag hade stött på namnet Solja Krapu förr, men hade ingen aning om vem hon var. Men det visade sig att hon ursprungligen kommer från Finland, och hon sa själv att det nog är för att hon har ett utifrånperspektiv på svenska språket som hon är så fascinerad av det, och så gav hon ett alldeles lysande exempel från en av sina dikter

Gardinen fattade eld och jag ingenting.

Fantastiskt språk vi har – samma ord kan betyda många olika saker och användas på många olika sätt. Det blir man ju blind för när man vuxit upp med och in i språket… Men jag är väldigt glad över den yrkesbana jag gett mig in på, för det är otroligt spännande att upptäcka språket tillsammans med andraspråkseleverna! De ser ju allt utifrån, och de påverkar mig så att jag också ser på svenskan ur ett annat perspektiv… Och det är spännande! :)

Och Solja Krapu – jag ska nog försöka få tag på någon av hennes böcker. Det verkar finnas mycket språkglädje i dem.

Vardag

Vad är en vardag? Är det alla veckans dagar utom söndag och extra helgdagar som Kristi himmelsfärd och sånt? Eller finns det en uppdelning som vardag (må-fr) – helg (lö-sö)? Hur tänker ni?

Kanske det har förändrats – förr var ju lördag allmän arbetsdag och självfallet också en vardag. Men nu… Jag vet inte… Man ser ju ibland (eller rätt ofta) skyltar med öppettider typ
Vardagar 10-18
Lördagar 10-16
Söndagar 12-16

Så hur ska man definiera vardag i dagens samhälle? Min specialordbok för invandrare (Natur och kulturs stora svenska ordbok) hävdar att vardag är ”en dag som inte är en söndag eller en helgdag”. Jaha. Helgdag definieras som ”en dag när de flesta människor är lediga från sina arbeten, t.ex. söndag” och helg förklaras på följande sätt: ”en tid då de flesta människor är lediga från sina arbeten, t.ex. lördag och söndag eller jul och påsk”.

Men hur är det då med lördagen, är den en helgdag eller en vardag? Vad är egentligen en helgdag – är det såna dagar som är röda i almanackan, eller är det något annat? Och finns det en skillnad mellan helg och helgdag?

Att lördag är en del av helgen känner jag mig fullständigt övertygad om, men är den ändå en vardag? Komplicerat. Och ett ganska tydligt bevis på att språket förändras när samhället förändras… För kanske 40 år sedan var det helt självklart att lördag var en vardag (gissar jag). Men nu – hur är det egentligen?

Hjälp mig.

NU…

…är det klart.

Alla mina gamla blogginlägg (och kommentarer) från bloggen.fi finns här på min nya blogg. Nääästan allt är kategoriserat också, visserligen inte så systematiskt och heltäckande som mitt aningen perfektionistiska jag hade velat, men någorlunda i alla fall. Inläggen ser inte så snygga ut eftersom jag har haft lite problem med typsnittet, men det är väl innehållet som räknas, hoppas jag :)

Använd gärna sökfunktionen nere till höger – med hjälp av den kan ni få fram de av mina blogginlägg som handlar om det ni vill läsa. Nere till höger finns också mina kategorier, och därifrån kan ni klicka er vidare till det ni vill läsa om.

Och kommentera gärna på gamla inlägg också – jag läser alla kommentarer.

Ha det gott!

Ljumma

Nyligen fick jag se uppmaningen ljumma vattnet i ett recept. Jag hade aldrig sett verbet ljumma förr, men blev glad över att se det – ett praktiskt ord, onekligen! I SAOL finns det också, så alldeles nytt kan det inte vara. Men det är ett ord som jag gärna tar in i min vardagsvokabulär.

Har ni sett det användas, eller använder ni det själva?

Från ‘göra på sig’ till ‘ge sig hän’

Jag har suttit hela dagen och sammanställt en lista över partikelverb med reflexivt pronomen, och slagit i ordböcker och googlat för att försöka hitta på förklaringar och exempel på dem. Hoppas mina studenter blir glada och nöjda nu…

Vi har en helt idiotisk lärobok. Oftast ger den riktigt hyfsade förklaringar och exempel till varje partikelverb, men när man kommer till sidan (eller snarare sidorna) med partikelverb med reflexiva pronomen – då finns det inga exempel och inga förklaringar överhuvudtaget. Och just dessa verb är ju så svåra… Dessutom kan de ju betyda olika saker beroende på om de har partikeln före eller efter det reflexiva pronomenet – ta till sig och ta sig till, till exempel.

Många av de reflexiva partikelverben använder jag nästan aldrig, till exempel slå sig på eller slå sig fram, medan andra blir ganska flitigt använda av mig, till exempel det otroligt fantastiska komma sig för (hur förklarar man förresten det så att alla nyanser kommer fram??) och bry sig om.

Nu får i alla fall studenterna hämta denna fantastiska lista som innehåller det mesta från göra på sig till ge sig hän.

Och jag kan gå vidare till andra arbetsuppgifter, eller snarare studieupppgifter just nu. Tjolahopp.

Men förresten – en ljusglimt mitt i partikelverbsträsket: jag har lärt mig en hel del nya partikelverb under hösten. Mitt ordförråd vidgas och breddas och språkkunskaperna djupnar… Det känns bra.

Mor- och farföräldrar

För lite mer än en månad sen skrev jag ett inlägg om några språk som, liksom svenskan, har olika ord för mor- och farföräldrar. De språk jag då kände till som gjorde denna skillnad var turkiska, kinesiska och en del språk i Indien (bl.a. hindi och tamil). Häromdagen fick jag reda på att även amarinja (som talas i bl.a. Etiopien) hör till denna grupp av språk. Kul! :)

Och än en gång – mina studenter kommenterade att det ju är väldigt praktiskt att ha skilda ord för mammans föräldrar och pappans föräldrar… Och visst är det!

Dessutom verkar alla tycka att det är väldigt roligt att vi kan bygga ut dessa ord hur mycket som helst – farfarsmorfarsfarmor… eller ja, även barnbarnsbarnbarnsbarn… :)

Tyska på olika språk

De flesta språk (eller många i alla fall) brukar ju heta något så när samma sak på olika språk, i alla fall brukar orden vara så lika att man kan gissa sig till vad de betyder, men varför heter tyska så fruktansvärt olika på olika språk? Det funderade jag och några av mina studenter på igår…

Några exempel (och nu får ni ursäkta min stavning om den inte är helt rätt, jag har inga ordböcker till hands just nu – rätta mig gärna):
deutsch (tyska)
german (engelska)
tyska (svenska)
saksa (finska)
allemande (eller är det allemange? blandar alltid ihop dem) (franska)
tedesco (italienska)

Det finns ju inga som helst likheter, förutom att både svenskans och italienskans ord har bokstäverna (eller ljuden) t, s och k i sig.

Varför? Har ni någon bra förklaring? Och vet ni vad tyska heter på något annat språk?

Hev

Int er an så hev (eller häv? Hur ska man stava det?) sa pappa (eller var det mamma? Jag minns inte) nu i helgen. Hev, det betyder ju typ ‘bra’ eller något sånt, det är vad jag tror åtminstone, och det används alltid i nekande satser, har jag för mig. Men kan någon av er förklara lite mer exakt vad det betyder? Och har ni någon aning om varifrån detta ord kommer?

Sjukdomar

Jag har i nacken sa jag till min man häromkvällen, och jag insåg direkt att det inte lät så bra på standardsvenska… Men så kan man ju säga på dialekt – ja har i magan, ja har i ryddjin och så vidare. Och ofta med ett förstärkande så: ja har så i nackan ida. Vi tar helt enkelt bort ordet ont (eller i vårt fall sjukt eftersom många österbottningar oftare använder det). Det är intressant!

Och igårkväll hade min man lite ont i huvudet och jag frågade om han tagit sina nya dunderhuvudvärkstabletter som jag köpt till honom. Då svarade han ja det kanske hjälper om jag tar en Zotero… Men så insåg han att det blev lite fel – pillrena heter ju Eeze (ni vet, de som de gör reklam för på tv just nu). Och vad är då Zotero? Jo, ett referenshanteringsprogram för datorn… Jag tror han jobbar lite för mycket just nu… :) Men Zotero låter som om det skulle kunna vara ett huvudvärkspiller, eller hur? :)

Ha en bra dag allihop. Nu måste jag börja jobba lite så att jag får gå hem någon gång ikväll… Hejps.