Efter en veckas bloggpaus spinner jag nu vidare på samma tema som i förra blogginlägget… Finlandssvenskhet och sånt…
Oftast blir folk här i landet förvånade när jag säger att jag inte kan finska… Eller, visst kan jag finska – jag har ju läst det 10 år i skolan och dessutom klarat lilla språkprovet (hur nu det gick till…). Men jag kan ändå inte tillräckligt mycket för att riktigt kunna säga att jag KAN finska.
Det finns en hel del olika definitinoner på vad tvåspråkighet är, och lite förenklat handlar de om allt från att ”man har lärt sig två olika språk redan från början” till att ”man kan använda det andra språket lite grann”. Jag har efterhand insett att jag har en otroligt ”snäv” defintion på när man är tvåspråkig. Många skulle kanske kalla mig tvåspråkig, men själv skulle jag aldrig göra det (förutom mellan standardsvenska-dialekt då alltså…). Detta beror säkert på att jag vuxit upp i ett tvåspråkigt samhälle, och ständigt fått uppleva att min finska aldrig räckt till. Det känns lite grann som att hur mycket man än kan så kan man aldrig tillräckligt… Och då blir de känslomässiga hindren för att kalla sig tvåspråkig väldigt stora…
Annat har det varit i Sverige, vilket kanske inte är så konstigt… :) Här har folk varit glada över att jag kunnat åtminstone lite grann finska. Då och då dyker det upp situationer när jag får användning för mina finskakunskaper – och plötsligt är mina otillräckliga kunskaper ”good enough”. Detta har lett till att jag blivit lite mer intresserad av att lära mig mer finska, och faktiskt börjat försöka läsa böcker på finska…
Men tvåspråkig – nej, det tar emot att kalla mig det!
(Och det tar också emot att kalla mig tvåspråkig i svenska-engelska även om jag inte har några som helst problem med att klara mig på engelska… Min engelska fungerar dessutom mycket bättre än min finska… Tröskeln till att kalla mig tvåspråkig är väldigt hög, och orsakerna är väldigt långt känslomässiga, tror jag… Däremot har jag inte något emot när andra använder andra kriterier än vad jag gör och kallar sig tvåspråkiga…)
Hur ser ni på detta? Är ni tvåspråkiga? Känner ni er tvåspråkiga?
My 