Carebox

Det är alltid lärorikt att jobba med tonåringar, och jag skulle vilja blogga mycket mer om vad jag lär mig av dem, men jag kommer mig liksom inte för… Men här kommer nu äntligen ett sådant blogginlägg.

När jag var liten och någon sa något som man tyckte var så där lagom intressant sa vi, som så många andra, Intresseklubben antecknar. Ganska utbrett uttryck, har jag förstått. Men jag vet inte om det lever kvar fortfarande, någon som vet?

För några veckor sedan, strax innan skolan slutade, kom en av mina elever i sjuan och visade mig vad hon gjort i slöjden, en carebox. Jag fattade ingenting, men tjejerna förklarade för mig att om någon säger något ointressant säger man nuförtiden Jag lägger det i min carebox. Och nu hade de alltså tillverkat en riktig carebox. Jag fick också reda på att man i samma situation kan säga Här är mitt careface, eller helt enkelt K bry (vilket betyder ‘okej, jag bryr mig inte’).

Är det någon som använder dessa uttryck, eller känner ni till liknande uttryck?

Att bälta sig

Jag vet, det var länge sedan sist nu, men nu kan jag inte låta bli.

”Hebybor sämst på att bälta sig” löd en av rubrikerna i UNT igår, 14.3.2011. Att bälta sig betyder precis som det låter att använda bilbälte, och ja – det finns med i senaste upplagan av SAOL (dock med kommentaren att det mest används i perfekt particip, att sitta bältad i baksätet.

Är bälta sig ett ord ni stött på?

Lökig

Idag har vi haft friluftsdag. Vissa elever har sprungit sig lökiga i skogen, andra har lunkat fram i sakta mak… Första gången jag hörde detta ord var när eleverna en sen eftermiddag någon gång i höstas sa om en kompis ‘han gick hem efter idrotten för han löka så.‘ Jag fattade ingenting, men de förklarade för mig att kompisen inte haft några idrottskläder och därför svettats i sina vanliga kläder så han ville inte vara kvar i skolan. Ja, alltid lär man sig något nytt. Verbet löka betyder alltså ‘svettas’ och adjektivet lökig betyder alltså ‘svettig’. Hur gamla är dessa ord, och hur pass utbredda är de? Orden används en hel del bland eleverna på min skola, strax utanför Stockholm. Vad säger ni, har ni hört dem?

Pensionärskuvös

Sådärja, nu är det dags igen. Jag har inte riktigt orkat/hunnit/haft lust att blogga den senaste tiden, men nu gör jag ett nytt litet försök… :)

Idag har vi vårstädat balkongen. Härligt! Nu återstår bara att fylla den med diverse växter. Och vi funderar starkt på att glasa in den och därmed skapa en pensionärskuvös, ett ord som jag stött på flera gånger de senaste veckorna. Intressant ord, eller hur? :)

Ryggsäckar

Det finns ett ord som jag burit på i flera år, men aldrig riktigt kommit ihåg att skriva om. Jag stötte på ordet någon gång i samband med att jag lärde känna min man, och det är ett rätt bra ord. Det skulle kunna fylla en lucka i mitt vardagsspråk, men av någon anledning har jag inte riktigt börjat använda det än. Ordet är ryggan.

I Norge talade man om sekken, kort och vardagligt. Praktiskt. Det anammade jag direkt när jag bodde där. I Sverige hör jag många säga ryggan, men det har jag alltså inte riktigt börjat använda själv än. Vad säger man i Svenskfinland? Jag kan inte komma på något särskilt… Men ryggsäcken är ju aningen långt och krångligt, och det känns inte så dumt att förkorta det till ryggan (eller sekken i Norge).

Så ryggan är något jag kan lära mig från sverigessvenskan. Fast på dialekt funkar det inte riktigt… Ordet ryggen (alltså kroppsedelen) uttalas ju [ryddjin] på min dialekt, och vad skulle då ryggan bli? [Ryddjan]? Ord som slutar på -a brukar väl ofta vara feminina i våra dialekter, skulle det kunna bli [ryddjon]? Nä, jag vet inte. Det kanske inte funkar på dialekt. [Setjin] låter lite mer redigt österbottniskt, i så fall.

Men det finns ett ord som vi finlandssvenskar använder som fyller en lucka i sverigessvenskan (vad jag vet, i alla fall). Rinkka. Ja, ett finskt ord. Och åh så praktiskt. Vad är en rinkka (eller på dialekt rinkko) då? Det är en stooor ryggsäck, alltså i 50-60-liters klassen (eller något i den stilen). Finlandssvensk ordbok stavar ordet med ett k, rinka. Jag stavade det nu helt spontant med två k, men det är inget ord jag brukar skriva så ofta, och följaktligen har jag aldrig reflekterat över om det ska vara ett eller två k. Men, visst är det ett bra ord?

Slutsats: TACK Sverige för ryggan! Och varsågod, här får du rinkan (ja, okej, vi säger väl ett k då – det låter mer svenskt).

Jag kan tycka att…

Har ni lagt märke till att folk ofta säger jag kan tycka att i stället för jag tycker att? Jag märker att jag själv börjat göra så här också. Inte ofta, men då och då. Eller så säger jag något, och så lägger jag till ett kan jag tycka efteråt.

Varför gör vi så här då? Ja, antagligen för att förmildra ”tyckandet”. Det låter ibland för starkt att säga jag tycker, kanske för att det i vissa situationer kan vara ”socialt inkorrekt” att uttala sig så starkt. Då är det bättre (eller lättare) att gardera sig med ett inledande jag kan tycka eller ett avslutande kan jag tycka, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag absolut tycker så till 100%, utan kanske att en del av mig kan se en poäng i att det kanske är så, men jag är inte så övertygad att jag säger jag tycker att… Spännande, kan jag tycka! Eller nej, spännande, tycker jag!

I boken Språket – svenska folkets frågor till radioprogrammet Språket (2007) handlar ett av lyssnarbreven just om detta jag kan tycka. Brevskrivaren får svaret att detta uttryck dök upp i tidningar ungefär i mitten av 90-talet, och att är en vaghetsmarkör. Det intressanta är att svaret (av professor Lars-Gunnar Andersson och programledare Anna Lena Ringarp) inte avfärdar vaghetsmarkörer som totalt onödiga och överflödiga, utan det framkommer att ”vaghet är något bra och användbart i mänsklig kommunikation” (s. 34). JA! I lämplig dos, alltså.

Hur är det i Svenskfinland? Används detta uttryck där också, eller är det en sverigessvensk företeelse? I mina öron känns det inte som något jag skulle kunna säga på min hemdialekt… Hur är det med er?

Levla

Den senaste månaden har jag då och då kikat in i dataspelsvärlden då jag läst x antal uppsatser som handlat om lanande och gibbande. Idag läste jag ännu fler uppsatser och fick då lära mig ännu ett nytt ord: levla.  En elev skrev något i stil med man ska levla sin gubbe. Det var inte direkt så svårt att räkna ut ungefär vad det betydde…

Jag googlade på levla och hittade följande förklaring på Svensk Slang ordboks (notera särskrivningen!) sida: ‘öka en erfarenhetsnivå (level) i ett dataspel, så att ens spelfigur blir starkare och bättre på attacker eller lär sig nya skills’.

Ja, då vet vi det. Mitt ordförråd har utökats med ytterligare ett ord. Fast det är nog inget ord jag kommer att använda särskilt ofta…

En data

Nu är det sportlov, men jag kan ändå inte låta bli att ta upp ett ord som jag hör så gott som dagligen på jobbet. Eleverna kommer och säger till mig

Kan jag få en data?
Jag behöver en data.
Den här datan funkar inte.
Kan du hämta en data?

En data blir det för en stor del av högstadieeleverna, inte en dator. Men i plural säger ändå många datorer (tack och lov!) – jag kan inte komma på att jag skulle ha hört någon annan variant.

Jag brukar ju vara positiv till mycket, men kanske är det ändå tur att en data irriterar mig lite grann. Åtminstone visar det att jag inte sväljer ALLT vad eleverna hittar på… :)

Lana eller gibba?

De senaste dagarna har jag läst en hel del om e-sport, och jag har inte kunnat låta bli att fundera över vilken skillnaden mellan lana och gibba egentligen är. Men nu tror jag mig ha kommit fram till att lana är något man gör hemma hos någon (när man kopplar ihop datorer till ett nätverk) medan gibba är något man gör typ på ett internetkafé.

Men när man gibbar, spelar man då mot de andra andra som befinner sig på samma fysiska plats (som när man lanar), eller spelar man mot folk som befinner sig på andra platser? Är det så att man spelar man samma typ av spel, t.ex. Counter-Strike, när man lanar som när man gibbar? Eller finns det skillnader? Gibbande är ofta något som sker nattetid, vad jag har förstått, men måste det göra det? Kan lanandet ske såväl dagtid som nattetid? Är skillnaden enbart att lanandet sker hemma hos någon medan gibbandet inte gör det? Någon som vet?

Hm, det här kanske inte är sånt som ni har koll på… Jag kanske borde fråga mina elever istället. Men jag försöker – kanske någon av er vet.

Nåja, varifrån kommer då orden? Jo, lana kommer från förkortningen LAN (Local Area Network) och lanar gör man på LAN-partyn då man kopplar ihop datorer till ett nätverk och spelar mot varandra. LAN är bekant för mig sedan rätt många år tillbaka, men gibba hade jag inte stött på förrän nu i vinter. Gibba och ett gib kommer från engelskans giblet (‘inälvor’, ‘inkråm’) och syftar på att dataspel ofta är våldsamma. Jag citerar från bloggen Please copy me:

Det började med spelet Quake, där gibba innebär att man skadar en motståndare så allvarligt att kroppen förvandlas till just inälvor. Numera används ordet som verb (och substantiv) för ett långvarigt befattande med alla sorters våldsrelaterade datorspel.

Själv är jag totalt ointresserad av annat dataspelande än enkla patienser och tetris och liknande, men jag tycker att de ”nya” orden som dyker upp är rätt intressanta.

Gryna

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa nationella prov-uppsatser i svenska. Intressant! I texterna vimlar det givetvis av spännande ord och uttryck, som jag säkert kommer att blogga om den närmaste tiden… Och jag kan inte låta bli att börja redan idag med ett litet ord. Ett oerhört vackert verb dök nämligen upp i en text igår då en elev skrev det började gryna. Ja, skymning – skymma finns ju. Så gryning – varför då inte även gryna? Vackert är det i alla fall!

Språket har luckor – kanske gryna kan fylla en av dem?

När jag googlar på ”det började gryna” får jag tre träffar, så min elev är inte helt ensam om det. Men ganska speciellt och nyskapande är det onekligen. Eller är det ett ord som ni har hört/sett användas?