De/dem eller dom

Jag har tjatat på mina nior att de inte längre får skriva dom utan att de måste börja skriva de och dem. Vi har pratat om att man kan pröva att byta ut dom mot vi eller oss (jag eller mig) för att se om det ska vara de eller dem. Hälften av det jag sagt tycks ha fastnat: nästan ingen skriver dom längre, men de flesta skriver istället dem även när det är subjekt. Suck… Jag tror jag får ta och förklara det igen. Och den här gången kan jag faktiskt använda grammatiska termer som subjekt och objekt för nu har de lärt sig det – tjohej!

Och ja, för den som undrar – mina nior ligger lite efter… Jag vet inte riktigt vad de sysslat med hittills på svenskan men det finns en hel del att rätta till nu… Ska bli spännande att se vad vi kommer att lyckas med! :)

SVO, VSO, SOV

Nu har vi börjat jobba med satsanalys med niorna och det är så spännande!! Idag pratade vi lite om att svenskans grundläggande ordföljd är SVO (subjekt, verb, objekt), som i Sven äter gröt (TACK min moddelärare i högstadiet/gymnasiet för det exemplet – jag glömmer det aldrig!) Engelskan, tyskan, franskan, finskan och många, många fler språk har samma grundläggande ordöljd. Arabiskan däremot (och även en del andra språk) har VSO, Äter Sven gröt, hade jag läst i en bok. Och ja, en tjej i klassen som kunde arabiska bekräftade detta. Sedan berättade jag att persiskan, turkiskan och japanskan har SOV, det vill säga Sven gröt äter. Detta tyckte alla var lite roligt… Och det är lite intressant att subjektet alltid verkar komma före objektet i alla världens språk…

Nåja, sedan gick vi vidare och började prata om något annat. Men vi har en lärare på skolan som har persiska som modersmål, och plötsligt dök han upp utanför klassrummet. En av de minst studiemotiverade eleverna sprang och hämtade honom och han fick komma in och översätta Sven äter gröt till persiska, och visst – det blev Sven gröt äter. Alla satt och tittade i sina anteckningar – och ja, det stämde överens med det vi hade lärt oss! Vilken lycka! :) Sedan började den läraren helt spontant berätta hur det är i japanskan och jag (och eleverna också!) blev helt paff, för jag hade ingen aning om att han kunde japanska. Och visst – det blev Sven gröt äter ‘även där. Wow, eleverna tyckte det var jättespännande!! :) Vilka värdefulla ögonblick det var!!

Det här var verkligen dagens höjdpunkt!!

Just nu undervisar jag inte i svenska som andraspråk utan bara i vanlig svenska (och engelska). Men jag har de senaste veckorna varit sååå glad över att jag har svenska som andraspråk-kunskaperna och har lite koll på hur svenskan skiljer sig från många andra språk i världen och hur svenskan är uppbyggd. Jag har sååå stor nytta av det nu när vi jobbar med grammatik på olika sätt. Härligt! Jag visste väl att de tre terminerna med extra studier i svenska som andraspråk inte på något vis skulle vara bortkastade! Sedan finns det tusen saker inom svenskämnet som jag INTE har koll på, men det är underbart att känna att jag har koll på åtminstone en liiiiten del av det… :)

Ej

Jag är tillbaka. Äntligen. Förlåt alla bloggläsare som fått vänta tre veckor på livstecken från mig. Vad kan jag säga annat än att det varit extremt stressigt? Jobb till tio-elva-tiden på kvällarna den senaste veckan. Och utvecklingssamtal att hålla och skriftliga omdömen att skriva och mängder av prov att rätta. Lärarjobbet har inte direkt visat sig från sin bästa sida de senaste veckorna. Men nu har eleverna höstlov och det ger mig lite extra tid att jobba ikapp innan eleverna hoppar på mig med frågor om när de ska få tillbaka sina uppsatser. Puh.

Men – det är inte bara stressigt att jobba som lärare också utan ROLIGT. Definitivt. Några guldögonblick som jag varit med om den senaste tiden ska jag försöka dela med mig av de närmaste dagarna. Nummer ett kommer här:

I början av terminen hjälpte jag en liten kille i sjuan med ett korsord, och då kom det fram att han inte visste vad ordet ej betydde, så jag förklarade det för honom. Nu, två månader senare, har jag kunnat konstatera att han verkligen tagit till sig det ordet för han har använt det i två olika texter han skrivit på svenskan, och han har dessutom använt det i sammanhang där det passat ganska bra. Imponerande! :)

Besvärlig diktamen

Förra veckan fick jag i uppdrag av vår speciallärare att ha diktamen med min klass, en diktamensövning som genomförs i alla sjundeklasser i min skola – kanske också i hela kommunen, för att kolla hur eleverna stavar. Det gick bra till en början, men sedan började ord som köttsoppa, station, tjöt, jour och charter dyka upp. Köttsoppa och station gick väl an, men när vi kom till (vinden) tjöt, jour och charterresa blev mina stackars små sjuor helt förvirrade… ”Säger hon sköt eller tjöt?”… Men, på något sätt lyckades de till slut förstå vilka ord det handlade om. Tror jag i alla fall. Jag har ännu inte sett resultaten från diktamen, men det ska bli intressant.

Men jag kanske tänker mig för lite nästa gång det är dags för diktamen, och ber någon annan lärare ta det…

Sje- och tje-ljud är jobbiga. Jag funderade mycket på detta när jag jobbade med nybörjarundervisning i svenska, och jobbade på att få bort t-ljudet från mina tje-ljud, men problemet då är att mina tje-ljud och sje-ljud blir alltför lika, eftersom jag inte lyckats lära mig svenskarnas sje-ljud (tja, även inom Sverige finns det ju variation på sje-ljuden…), så då går det ännu sämre att skilja på mina tje- och sje-ljud. Det kanske var därför mina elever blev så förvirrade.

Kanske det är bäst att jag behåller mina t:n i tje-ljudet. För då skiljer jag tydligare på tjöt och sköt…

Tidigare har jag bloggat om liknande funderingar här, här och här.

Fröken och andra lärarord

På den skolan där jag jobbar nu är det hittills ingen som kallat mig fröken (vad jag kommer ihåg i alla fall…) men det hände då och då när jag jobbade som springvikarie att barnen gjorde det. Det känns lite konstigt eftersom man inte alls är van vid det. Men ganska praktiskt, om man som elev inte vet namnet på läraren.

I Österbotten (i alla fall i min gamla högstadieskola) användes (och används fortfarande, enligt min yngsta bror) ett lite mer oartigt ord för att påkalla lärarens uppmärksamhet, nämligen hödö (‘hördu’, ‘hörru’). Inte lika fint som fröken, precis…

En finsk kollega berättade att de ofta sa bara ope till läraren, alltså en kortform av opettaja (‘lärare’). Ganska praktiskt, eller hur?

Tjugoåtta elever

Tjugoåtta elever

Tjugoåtta elever
individer
människor
med
tjugoåtta viljor
från
tjugoåtta hemförhållanden

Vilken utmaning!

Lars Andersson

Därför finns inte så mycket bloggtid just nu… Tankarna och tiden går åt till annat.

Modde/svenska

Jag sitter och bläddrar i Orden vi ärvde och Bilderna vi läser av Monica von Bonsdorff och Barbro Wiik. Böckerna är läromedel i ämnet modersmål och litteratur (alltså svenska) och jag fick dem under lärarutbildningen i Vasa.* Jag bläddrar i dem för att få idéer om vad jag ska hitta på med min sjua och min nia i höst. Och visst får jag idéer!

Men just nu önskar jag att jag jobbade i Svenskfinland istället. Det är där mina rötter finns. Det är där min historia finns. Det är den kulturen jag kan, känner och förstår. Skolämnet modersmål och litteratur, modde, är mitt. Jag har en relation till det. Ämnet svenska känns abstrakt och främmande. Hur ska jag kunna undervisa i det? Det är så mycket kultur och identitet i det ämnet som inte är mitt… Hur ska jag kunna nå mina elever? Hur ska jag kunna hitta samma glöd för det ämnet som jag en gång hade (och kanske fortfarande har) för modde? Hur ska jag göra för att kunna inspirera mina elever, hjälpa dem att hitta glädjen i ämnet, när jag själv känner mig så vilsen? Vad kan jag ge mina elever? Vad har jag gemensamt med tonåringar i Stockholms län?

Plötsligt börjar jag ana några svar. Visst, min historia skiljer sig mycket från mina elevers. Mina rötter är inte desamma. Men just därför kanske jag kan komma med andra, nya infallsvinklar. Just därför kanske jag kan bidra med något som deras ordinarie lärare inte kan ge dem. Jag kanske får ge vad jag kan, och så får deras svenska svensklärare ta vid när hon kommer tillbaka. Och vara just svensk.

*Och just nu är jag oerhört tacksam över att Schildts och Söderströms faktiskt delar (delade?) ut gratis läromedel till lärarstudenter. Något sådant existerar inte i Sverige (vad jag förstått i alla fall). Det är härligt att kunna ha ett eget förråd av läromedel att hämta idéer ur. Sammanlagt ungefär femton böcker fick jag. Värdefullt!

Svenska som andraspråk

Svenska som andraspråk. I Umeå förkortas det SSA, i Uppsala SVAS och i Stockholm SAS. Sånt kan vara bra att känna till när man läser annonser på Arbetsförmedlingen, märker jag… :) På många håll används fortfarande sv2 eller svenska 2, som ämnet hette innan det började heta svenska som andraspråk. Tyvärr kommer jag inte ihåg när namnbytet skedde…

Sedan finns ju SFI också, svenska för invandrare. Det är en speciell kurs, en statligt finanserad kurs för vuxna invandrare.

Kärt barn har många namn, kanske?

För mig är det ett kärt ämne, verkligen. Jag är så glad att jag satsade ett och ett halvt år extra på att studera det, även om jag redan hade en lärarutbildning (i ”vanlig” svenska). Och det har varit jätteroligt att jobba med det också. Idag var min sista dag på det jobb som jag haft det senaste halvåret, och nu är det dags att se sig om efter ett nytt jobb, på annan ort. Håll gärna tummarna för mig, eller korsa fingrarna, eller vad ni nu gör (minns ni?)…

Och ha en trevlig helg! :)

Uppdatering 27/3 2008:

När jag läste verksamhetsberättelsen för år 2007 för Riksförbundet Lärare i svenska som andraspråk stötte jag på ännu en förkortning för svenska som andraspråk, nämligen SVA.

Verbböjning

Det är så kul att se hur lyckliga nybörjarstudenterna blir när de upptäcker att vi inte böjer verben enligt person i svenskan, utan att de ser likadana ut oberoende av vilket subjekt man har. Jag läser, du läser, han/hon läser, vi läser, ni läser, de läser. Fantastiskt!

Fast snart kommer de att märka att det finns annat i svenskan som är desto mer komplicerat (t.ex. plural av substantiv). Men just nu njuter både de och jag av hur enkelt det är med verbböjningen, än så länge.

Det är så otroligt kul att jobba med nybörjarundervisning. Studenterna lär sig så mycket och så snabbt. För två veckor sedan kunde de så gott som ingen svenska – nu kan de redan en hel del. Fascinerande! :) Det är mycket glädje i klassrummet just nu. Och det måste man ta vara på. Tids nog blir det svårare och mycket mer frustration…

Sverige?

Jag har kommit på en lite komisk sak… Under de senaste månaderna har jag haft totalt fem nybörjargrupper i svenska, och jag gör samma misstag hela tiden. Under första lektionen går vi igenom Hej jag heter… jag kommer från… Och så brukar jag skriva upp alla länder som finns representerade i klassen på tavlan. Nu har jag insett att jag ALLTID missar att skriva upp Sverige – för jag börjar ju med att berätta om mig själv och skriva Finland, och sedan kommer alla elevernas länder Tyskland, Spanien, Frankrike, Iran, Ryssland, Kina o.s.v…. Sen några lektioner senare brukar vi ha en diktamen där Sverige finns med, och då brukar jag inse att vi ju inte tagit upp det på lektionerna. Visst, en del har ju ändå koll på att Sveige heter Sverige, men inte alla vet det… Man kan ju tycka att det vore ganska viktigt att ta upp det i ett tidigt skede av kursen…. :) Men sedan lagom tills nästa nybörjarkurs kör igång har jag glömt bort hela Sverige-grejen igen… Lite dumt. Jag måste bättra mig!

Jag diskuterade det här med en kollega igår och vi skrattade gott åt det… För jag har liksom inte insett förrän nu de senaste dagarna att jag alltid lyckas klanta mig med detta… Hon föreslog att jag efter att jag sagt Jag kommer från Finland skulle inflika ett men jag bor i Sverige. DÅ skulle jag få in Sverige på ett naturligt sätt. Haha, känner mig så dum över att jag gång på gång missar detta. Men jag får försöka göra bättre ifrån mig nästa gång jag har nybörjarelever… :)

 Ha en finfin dag!