Ryggsäckar

Det finns ett ord som jag burit på i flera år, men aldrig riktigt kommit ihåg att skriva om. Jag stötte på ordet någon gång i samband med att jag lärde känna min man, och det är ett rätt bra ord. Det skulle kunna fylla en lucka i mitt vardagsspråk, men av någon anledning har jag inte riktigt börjat använda det än. Ordet är ryggan.

I Norge talade man om sekken, kort och vardagligt. Praktiskt. Det anammade jag direkt när jag bodde där. I Sverige hör jag många säga ryggan, men det har jag alltså inte riktigt börjat använda själv än. Vad säger man i Svenskfinland? Jag kan inte komma på något särskilt… Men ryggsäcken är ju aningen långt och krångligt, och det känns inte så dumt att förkorta det till ryggan (eller sekken i Norge).

Så ryggan är något jag kan lära mig från sverigessvenskan. Fast på dialekt funkar det inte riktigt… Ordet ryggen (alltså kroppsedelen) uttalas ju [ryddjin] på min dialekt, och vad skulle då ryggan bli? [Ryddjan]? Ord som slutar på -a brukar väl ofta vara feminina i våra dialekter, skulle det kunna bli [ryddjon]? Nä, jag vet inte. Det kanske inte funkar på dialekt. [Setjin] låter lite mer redigt österbottniskt, i så fall.

Men det finns ett ord som vi finlandssvenskar använder som fyller en lucka i sverigessvenskan (vad jag vet, i alla fall). Rinkka. Ja, ett finskt ord. Och åh så praktiskt. Vad är en rinkka (eller på dialekt rinkko) då? Det är en stooor ryggsäck, alltså i 50-60-liters klassen (eller något i den stilen). Finlandssvensk ordbok stavar ordet med ett k, rinka. Jag stavade det nu helt spontant med två k, men det är inget ord jag brukar skriva så ofta, och följaktligen har jag aldrig reflekterat över om det ska vara ett eller två k. Men, visst är det ett bra ord?

Slutsats: TACK Sverige för ryggan! Och varsågod, här får du rinkan (ja, okej, vi säger väl ett k då – det låter mer svenskt).

Dialektbloggstips

Säger orden maldär, dröftar, stillar, föise och nötse dig något? De hör alla hemma inom samma ämnesområde. Kan du gissa vilket?

Några av orden är bekanta för mig, andra inte. Ika har skrivit ett läsvärt inlägg om dessa gamla dialektord som används/använts i våra hemtrakter. Titta in hos henne, och kommentera!! :)

Måra

Min kära syster är på besök, och jag får tala dialekt dagarna i ända – härligt! :)

Vi hade inte tillbringat många minuter tillsammans innan hon använde verbet måra. Jag minns tyvärr inte riktigt vad hon sa, men jag tänkte på att det var länge sedan jag hört det verbet.

Använder ni andra österbottningar det? Kan ni i så fall ge exempel på hur ni använder det verbet? Jag kan liksom inte komma på några bra exempel just nu… Och hur skulle ni beskriva betydelsen?

Uppställt igen

Den situation jag befinner mig i just nu kan inte beskrivas på något annat sätt än med ett ord ur min älskade dialekt. Jag känner mig så uppställt. Två par av mina favoritjeans har spruckit de senaste fem-sex dagarna. Panik!

Älvdalska

Senast igår skrev jag till en god vän att jag inte har någon blogginsipration nuförtiden… Det gick bara några få timmar och så kom den. Kanske för att jag började bläddra i ett av de två nummer av Språktidningen som jag inte hunnit läsa hittills.

I senaste numret av Språktidningen, 6/2008, finns en artikel om älvdalska. Jag har hittills haft pinsamt dålig koll på vad det är för något, men nu fick jag en liten inblick i det. Det pågår tydligen en stor diskussion bland språkvetare om huruvida älvdalska, som talas i Dalarna, norr om Siljan, ska räknas som ett eget språk eller en svensk dialekt. Generellt menar Östen Dahl i artikeln att allmänlingvister gärna ser det som ett eget språk medan nordister ser det som en svensk dialekt. Nåja, den diskussionen tänkte jag inte direkt ge mig in i.

Men ett av argumenten som används för att älvdalskan ska uppfattas som ett eget språk är att så stor del av dess ordförråd är obegripligt för en vanlig svensk. Som exempel ges tolv ord på svenska och älvdalska:

1) döda – ela, ev ijel
2) hud – stsjinn
3) kvinna – kelingg
4) måne – tunggel
5) näsa – nev
6) vad – wen
7) hand – nevå
8) hund – rakke
9) man – kall
10) många – mikkel
11) svans – rumpa
12) vem – ukin

I artikeln sägs att nummer sju, nevå, visserligen verkar motsvara svenskans näve, men annars är skillnaderna mellan svenska och älvdalska stora, hävdas det.

För mig som österbottning är det här intressant. För mig är nämligen även nummer 1, 2, 3, 11 och 12 fullt begripliga. Nummer 1: ela är obegripligt för mig, men ijel måste väl vara ‘ihjäl’ och ev skulle väl kunna vara någon form av ‘ha(va)’, alltså ‘ha ihjäl’. I min dialekt försvinner ibland h:et i början av ha(va), till exempel om man säger a an vari jer? (‘har han varit här?).  Stsjinn – det är ju så ‘skinn’ uttalas t.ex. i Terjärv. Och ‘skinn’ är ju i stort sett synonymt med ‘hud’, så det är väl inget konstigt ord… Kelingg används också hemma, fast i:et hörs inte så mycket. Det är inget annat än ‘kärring’, också det ett svenskt ord i stort sett synonymt med ‘kvinna’ – visserligen kan det användas nedsättande men jag uppfattar det inte alltid så i min dialekt. Nummer 11, rumpa, är också fullt begriplit. När jag var liten sjöng pappa för mig om ekorrn som satt i granen, på dialekt, och han avslutade alltid sången med onde langg å lodin råmpon (‘den långa, ludna svansen’). Inget konstigt med det i mina ögon.

Det sista ordet, nummer 12, är kanske det mest spännande. På min dialekt kan man inte säga så, men jag har för mig att det finns österbottniska dialekter (ev. Terjärv?) där man kan säga något i stil med hokin, och det betyder då ungefär ‘vilken’, och ‘vilken’ och ‘vem’ är ju också i stort sett samma sak… Från hokin till ukin är steget inte så stort, i alla fall inte i mina ögon.

När man gör upp sådana här listor väljer man rätt mycket vad man vill få fram. Denna lista är uppenbarligen gjord för att framhäva skillnaderna mellan svenska och älvdalska. Hade man velat framhäva likheterna skulle man istället ha valt andra synonymer till de svenska orden.

Nåja, jag vill inte hävda att jag förstår mycket av älvdalskan. När man läser citaten i tidningen är det enstaka ord som är bekanta, men mycket är svårbegripligt. Men en annan intressant parallell till dialekterna i norra svenska Österbotten hittar jag dock i dsick (‘gick’). Fascinerande! :)

Till sist ett litet tips ifall någon LR-medlem råkar läsa detta: Jag upptäckte idag att man som LR-medlem får 50% rabatt på Språktidningen. En årsprenumeration kostar alltså bara 175 kronor – inte illa! Jag förnyade glatt min prenumeration, och ser fram emot nästa nummer. Nu ska jag sätta mig ner och läsa det som återstår av de två senaste numren…

Hurven

Innan november är slut måste jag passa på att tipsa om det som är månadens dialektord på Språkrådets webbsida, nämligen hurven eller att hurvas. Om ni inte känner till ordet tycker jag att ni ska gå in och läsa lite om det. Jag lärde mig ordet när vi bodde uppe i Västerbotten, av bl.a. AKO. TACK för det! :) Jag gillar ordet!

Aktiviteter i snön

Det blev plötsligt vinter. Vackert! Jag till och med njöt av att skotta bort de 30-40 centimetrarna som fanns på vägen fram till vår ytterdörr när jag kom hem från jobbet idag! :)

Med snön kommer också snöbollskrig. Idag fick jag lära mig att de äldre eleverna mular de yngre. Hemma sa vi dövlar. En elev berättade att man kan också ägga någon, om man trycker snö mot deras bakhuvud (som om man knäckte ett ägg på deras huvud, så associerade jag i alla fall).

Jag har på känn att jag borde känna till fler ord i den här kategorin men jag har glömt dem. Det här är väl första vintern på mycket längre som jag tillbringar tillsammans med folk som håller på med sådana saker… :)

Nåja, kan ni hjälpa mig? Mula, ägga, dövla (på dialekt döväl) – känner ni till fler ord?

Fröken och andra lärarord

På den skolan där jag jobbar nu är det hittills ingen som kallat mig fröken (vad jag kommer ihåg i alla fall…) men det hände då och då när jag jobbade som springvikarie att barnen gjorde det. Det känns lite konstigt eftersom man inte alls är van vid det. Men ganska praktiskt, om man som elev inte vet namnet på läraren.

I Österbotten (i alla fall i min gamla högstadieskola) användes (och används fortfarande, enligt min yngsta bror) ett lite mer oartigt ord för att påkalla lärarens uppmärksamhet, nämligen hödö (‘hördu’, ‘hörru’). Inte lika fint som fröken, precis…

En finsk kollega berättade att de ofta sa bara ope till läraren, alltså en kortform av opettaja (‘lärare’). Ganska praktiskt, eller hur?

Besshoosto

Jag förundras över dialektorden. De är så många och härliga. Så många som jag glömt bort. Igår hälsade jag på fammo och faffa, och så började jag hosta lite (typ rethosta) och så frågade fammo om jag har besshoosto. Bess – det ordet hade jag inte hört på länge. In bess är ett får av hankön. Känner ni till det ordet?

Känner ni till begreppet besshoosto? Det var nytt för mig (tror jag i alla fall). Har ni någon aning om varför det kan heta så?

Vinterklåddin

Min plan är att ta vinterklåddin åå me under den närmaste veckan. Får se om det lyckas. Är det någon av er som vet vad det betyder? Jag gissar att åtminstone Ika vet… :)