h1

Älvdalska

2 januari 2009

Senast igår skrev jag till en god vän att jag inte har någon blogginsipration nuförtiden… Det gick bara några få timmar och så kom den. Kanske för att jag började bläddra i ett av de två nummer av Språktidningen som jag inte hunnit läsa hittills.

I senaste numret av Språktidningen, 6/2008, finns en artikel om älvdalska. Jag har hittills haft pinsamt dålig koll på vad det är för något, men nu fick jag en liten inblick i det. Det pågår tydligen en stor diskussion bland språkvetare om huruvida älvdalska, som talas i Dalarna, norr om Siljan, ska räknas som ett eget språk eller en svensk dialekt. Generellt menar Östen Dahl i artikeln att allmänlingvister gärna ser det som ett eget språk medan nordister ser det som en svensk dialekt. Nåja, den diskussionen tänkte jag inte direkt ge mig in i.

Men ett av argumenten som används för att älvdalskan ska uppfattas som ett eget språk är att så stor del av dess ordförråd är obegripligt för en vanlig svensk. Som exempel ges tolv ord på svenska och älvdalska:

1) döda – ela, ev ijel
2) hud – stsjinn
3) kvinna – kelingg
4) måne – tunggel
5) näsa – nev
6) vad – wen
7) hand – nevå
8) hund – rakke
9) man – kall
10) många – mikkel
11) svans – rumpa
12) vem – ukin

I artikeln sägs att nummer sju, nevå, visserligen verkar motsvara svenskans näve, men annars är skillnaderna mellan svenska och älvdalska stora, hävdas det.

För mig som österbottning är det här intressant. För mig är nämligen även nummer 1, 2, 3, 11 och 12 fullt begripliga. Nummer 1: ela är obegripligt för mig, men ijel måste väl vara ‘ihjäl’ och ev skulle väl kunna vara någon form av ‘ha(va)’, alltså ‘ha ihjäl’. I min dialekt försvinner ibland h:et i början av ha(va), till exempel om man säger a an vari jer? (‘har han varit här?).  Stsjinn – det är ju så ‘skinn’ uttalas t.ex. i Terjärv. Och ‘skinn’ är ju i stort sett synonymt med ‘hud’, så det är väl inget konstigt ord… Kelingg används också hemma, fast i:et hörs inte så mycket. Det är inget annat än ‘kärring’, också det ett svenskt ord i stort sett synonymt med ‘kvinna’ – visserligen kan det användas nedsättande men jag uppfattar det inte alltid så i min dialekt. Nummer 11, rumpa, är också fullt begriplit. När jag var liten sjöng pappa för mig om ekorrn som satt i granen, på dialekt, och han avslutade alltid sången med onde langg å lodin råmpon (‘den långa, ludna svansen’). Inget konstigt med det i mina ögon.

Det sista ordet, nummer 12, är kanske det mest spännande. På min dialekt kan man inte säga så, men jag har för mig att det finns österbottniska dialekter (ev. Terjärv?) där man kan säga något i stil med hokin, och det betyder då ungefär ‘vilken’, och ‘vilken’ och ‘vem’ är ju också i stort sett samma sak… Från hokin till ukin är steget inte så stort, i alla fall inte i mina ögon.

När man gör upp sådana här listor väljer man rätt mycket vad man vill få fram. Denna lista är uppenbarligen gjord för att framhäva skillnaderna mellan svenska och älvdalska. Hade man velat framhäva likheterna skulle man istället ha valt andra synonymer till de svenska orden.

Nåja, jag vill inte hävda att jag förstår mycket av älvdalskan. När man läser citaten i tidningen är det enstaka ord som är bekanta, men mycket är svårbegripligt. Men en annan intressant parallell till dialekterna i norra svenska Österbotten hittar jag dock i dsick (‘gick’). Fascinerande! :)

Till sist ett litet tips ifall någon LR-medlem råkar läsa detta: Jag upptäckte idag att man som LR-medlem får 50% rabatt på Språktidningen. En årsprenumeration kostar alltså bara 175 kronor – inte illa! Jag förnyade glatt min prenumeration, och ser fram emot nästa nummer. Nu ska jag sätta mig ner och läsa det som återstår av de två senaste numren…

28 kommentarer

  1. ”kelng” är det gamla dialektordet för kvinna på din hemort i Österbotten. Din farmor använder det ordet.


  2. pappa, ja, nog händer det väl sig att du också använder det ibland? :) Jag har också hört det när jag varit med och lastat kalkoner, vill jag minnas.


  3. På min dialekt känner jag igen orden som
    1. hav ihääl
    2. sjinn
    3. tjärng
    7. nava
    11. råmpon
    12. hokan/hokon


  4. På min dialekt

    1. hev ihääl/heva ihääl (märkväl verbet häva)
    2. stsinn/stsinni
    3. tsälng/tsälndze (med tjockt l)
    7. nava
    9. kaar
    11. romppo (synonymt med svans: kattromppo, koddromppo etc.)
    12. hoki

    Jag har märkt att uttalet av den s.k. norrländska förmjukningen i älvdalska dialekter är ytterst lik våra österbottniska dialekter i norr, dvs ljuden dz och ts i t.ex. dzik och mytsi. Detta betyder väl inte så mycket annat än att dessa dialekter har gemensamma kvarlevor från en tid då man pratade allmänt så här i Sverige. Det är inga lokala påhitt man har i folkmålen i Österbotten.


  5. Angående 9 så har jag följande teori. Gamla människor som jag känner i norra Österbotten uttalar personnamnet Karl ”Kaal”. Eftersom det är ett sådant ord som i deras och i min mun inte låter sig så lätt uttalas, det blir antingen kaar eller kaal, så är det inte långsökt att det utvecklats till ett dubbel-l eller t.o.m. perspirerat dubbel-l, dvs. kahl, som i lihl (liten). Jag tänker på ljudet perspirerat dorso-alveolart l (enligt nordisk familjebok http://runeberg.org/display.pl?mode=facsimile&work=nfbo&page=0387) som åtminstone ännu lever kvar i nordliga och sydliga dialekter i Österbotten. Nu vet jag inte hur de uttalar just detta ord, men oberoende så förstår jag att man inte kan säga ”karl” på folkmål och uttala alla bokstäver…


  6. kicki, intressant att se din lista! :)

    jukk, tack för din kommentar – jag hoppades att du skulle läsa detta inlägg! :) Intressant att läsa dina funderingar om nummer 9! Jag tänkte inte ens på att koppla kall till ‘karl’, utan tyckte bara att det var obegripligt… :)


  7. Jo, du har rätt i det där att de har valt synonymer som verkligen framhäver skillnaderna istället för likheterna – kall verkar ju obegripligt när synonymen är man, men mindre obegripligt när synonymen är karl… Annars känner jag igen mig i sgs allt Jukk skriver – får man fråga varifrån du är, Jukk? Kan inte vara långt från Purmo iaf… (Men i trean skulle nog L:et falla bort för mig)


  8. Mia, ja, det är intressant med synonymer… Och intressant att så gott som alla dina ord sammanfaller med jukks ord! :)


  9. Mia,

    i f.d. Ytterpurmo, om jag så får säga, är jag född, men det är längesen jag flyttade söderut.

    :)


  10. Jag tycker precis som du att de flesta av orden faktiskt inte alls är så svåra att förstå vad de är.

    1) döda – ela, ev ijel ~ ha ihjäl
    2) hud – stsjinn ~skinn
    3) kvinna – kelingg ~ kärring
    4) måne – tunggel
    5) näsa – nev
    6) vad – wen
    7) hand – nevå ~ näve
    8) hund – rakke ~ (by)racka
    9) man – kall ~ karl (fast det är nog fel, eg)
    10) många – mikkel ~ mycket
    11) svans – rumpa ~ uppenbart, väl?
    12) vem – ukin ~ vilken

    Således bara 4, 5 och 6 som är verkligt knepiga. Tittar man vidare i ordförrådet (vilket jag alls inte behärskar, men i alla fall är en smula bekant med) tycker jag mönstret går igen. ”Konstiga” uttal och (ibland gamla/gammaldags) synonymer, men nog är det mycket som går att sluta sig till?

    T ex så finns en sång som en gång spelades in i en version på älvdalska av ett lokalt rockband i Älvdalen som heter (eller i alla fall innehåller raderna) ”Ukin dug sigel auto blåst, ukin dug ro auto årur, ukin dug stjilås frå kulla sajn, auto byr’å grajna” (med kraftig reservation för stavningen)

    Sååå mycket fantasi krävs väl inte för att se att det är ”Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar” (eller ”vilken duger till att segla utan blåst, vilken duger till att ro utan åror, vilken duger till att skiljas från kullan sin, utan att börja grina”. Kullan är ”kulla ” som i ”dalkulla”).

    Jag skulle nog vilja kalla Älvdalskan en väldigt ”egen” dialekt, men vet inte om det förtjänar att kallas eget språk. Å andra sidan, varför är norskan och svenskan separata språk? Skillnaden mellan rikssvenska och älvdalska är nog av likande dignitet. Om inte större.


  11. jesterdaze, tack för din intressanta kommentar! Nr 8 och kopplingen till ‘byracka’ var ju intressant och fullkomligt logisk. Jag hade inte tänkt på det…

    Intressant också att se texten till ”Vem kan segla förutan vind”. Inte så svår att förstå, nej.

    Gränsen mellan språk och dialekt är inte så lätt att dra, och ofta är det snarare politiska orsaker än språkvetenskapliga som avgör vilken etikett man sätter på språkformen. ”Ett språk är en dialekt med flotta och armé”, har någon sagt…


  12. Rakki är det finska ordet som motsvarar byracka, men man vet ju inte om finskan lånat ordet från svenskan eller tvärtom.


  13. Enligt SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/203/51828.html , är racka ett gammalt ord. Som så många andra ord har finskan högst antagligen lånat det från svenskan. Det heter också rakki på isländska.


  14. kicki, aha – det kände jag inte till. Intressant!

    jukk, tack för länken! Och ja, det verkar mest sannolikt att det är finskan som lånat in det från svenskan. Rakke heter det visst på danska och norska, såg jag.


  15. Jag tycker för övrigt att man borde spela in älvdalingar, för dialekten är nog svår att bevara. Jag vet inte hur många som talar den ”naturligt” idag, men redan i min barndom (då jag bodde där) så var det mest gamlingar som verkligen talade Älvdalska. Ett par av mina kompisars mor och/eller farföräldrar talade faktiskt inte rikssvenska, utan bara älvdalska.


  16. jesterdaze, jag antar att det finns en del inspelningar, eftersom den dialekten ändå är rätt ”känd”… Några inspelningar hittade jag på Swedias sidor, ett stort dialektprojekt.


  17. Vilket bra inlägg! Jag är infödd Älvdaling, men talar inte språket. Har alltid förr höra att älvdalskan är så väldigt unik, men har haft svårt att tro på det. Jag vill bara lägga till att nummer 6 på listan är lurig. ”Wen” betyder inte ”vad” som i kroppsdelen, utan som i ”vad är det där?” (=wen ir eð-dar?).


  18. Öwdaling, tack för din intressanta kommentar!

    Wen… Jag tänkte också på frågeordet ‘vad’ – hade inte alls tänkt på kroppsdelen… Men nu såg jag ju på listan att det fanns mitt bland alla andra kroppsdelar, lite förvirrande. Undrar om de som gjorde listan hade koll på det? I så fall hade det ju varit bättre att placera wen efter det sista ordet, frågeordet ukin.


  19. De här jämförelserna som görs mellan olika språk skulle lika gärna kunna göras mellan tyska, engelska och svenska: ta ordet zug på tyska, tåg på svenska, train på engelska och tug på älvdalska. Det är ju samma ord, som genomgått en förändring över tid och rum som kallas språkutveckling av en del.
    Jag flyttade till Äldvalen för 30 år sedan och fascineras än dag över att talarna själva, inklusive mig nu, skiljer så mycket på språken att man antingen ”svenskar” elelr ”dalskar”. Det viktigaste är väl ändå vad talarna tycker, även enligt Europarådet.
    Vi jobbar mycket för språkets överlevnad och till skolavslutningen nu i juni får alla barn som slutar trean (och pratar älvdalska) ett diplom. De som slutar sexan får 500 kronor och de som slutar nian (och använder älvdalska aktivt) får 6 000 kronor var av föreningen Ulum Dalska och Besapringsskogen.
    Vi hoppas att detta ska locka fler att prata älvdalska.
    Ulum dalska olltiett ( Vi ska alltid prata älvdalska )

    Björn REehnström


  20. Björn, roligt att höra om alla insatser som görs för älvdalskan! Lycka till!


  21. ”När man gör upp sådana här listor väljer man rätt mycket vad man vill få fram. Denna lista är uppenbarligen gjord för att framhäva skillnaderna mellan svenska och älvdalska. Hade man velat framhäva likheterna skulle man istället ha valt andra synonymer till de svenska orden.” – Det stämmer nu faktiskt inte riktigt. Det här är de svar som älvdalingar ger när man ber dem översätta de svenska orden. Det är visserligen sant att ordet ”rakke” har en släkting i svenska ”racka”, men skillnaden är att ”rakke” är det vanligaste ordet för ‘hund’ på älvdalska, och inte heller har några negativa konnotationer som ”racka” i svenska. (Lars Steenslands ordbok nämner också ”tjytjy” som väl närmast motsvarar ”vovve”.) – Om man ska jämföra ordförrådet i olika språk, är detta det enda vettiga sättet att göra det på, annars hamnar man i absurditeter. Det franska ordet ”eau” har visserligen samma ursprung som det svenska ”å”, men vi är ändå tvungna att medge att franska och svenska har helt olika ord för ‘vatten’. – Det är också klart att om man får någorlunda lång översättning av en känd sångtext, är det ofta inte omöjligt att identifiera den. T ex på nederländska:
    ”Wie kan zeilen zonder wind?
    Roeien zonder een spade?
    Wie kan scheiden van een vriend,
    Zonder tranen te laten?”


  22. Östen, tack för klargörande kommentar.


  23. Hej!

    Intressant diskussion om älvdalska. Jag har två kommentarer. För det första är det möjligt att man i SKRIFT i många fall kan se likheter mellan svenska och älvdalska, och att man kan förstå delar av texter etc. Men när det gäller det TALADE språket finns det inga möjligheter för en svensk att förstå särskilt mycket. Vi kan jämföra med danska (som är mer likt svenska än vad älvdalska är); skriven danska är ganska lätt att förstå, men talad är mycket svårare. Det är därför danska TV-program alltid textas.

    För det andra är orden bara en del av språket. Älvdalskan skiljer sig från svenskan på alla plan – fonetiskt, fonologiskt, morfologiskt och syntaktiskt. Det är därför man bör betrakta älvdalskan som ett eget språk.


  24. Håller helt med Henrik Rosenkvist. Jag talar inte älvdalska men väl Moramål och jag talar mitt Moramål med dem som talar älvdalska. Orden som valts ovan finns förvisso i svenskan men det finns bättre exempel.

    tjyr – ko
    kåv – kalv
    brind – älg
    ekunn – ekorre
    öjs – hus
    gov – golv
    imjok – mjölkört
    m fl

    Sedan skiljer sig grammatiken avsevärt. I Dalmålet har vi tre genus: han, hon och det. Han ochhon, dvs an å o, har i svenskan blivit den.
    jenn nytjel, mask – nyckel
    jett öjs, neutr – hus
    jenn båska, mask – buske
    je grå, fem – gran
    jett em, neutr – hem

    Vi böjer verb efter person. Några exempel på Moramål:
    i gor = jag går
    du gor
    an gor
    wi gångum
    ir gånger
    dem go

    i djick = jag gick
    du djick
    an djick
    wi djingum
    ir djinger
    dem djick

    i e = jag är
    du e
    an e
    wi em
    ir ever
    dem e

    På många håll lever fortfarande dativ kvar och prepositioner styr kasus som på tyska.
    Wi djingum a Weikum = vi gick till Vika (en by utanför Mora)

    Ju nyare orden/begreppen är desto mer likheter finns mellan svenska och Dalmål men lika är det ju med svenska och nyare låneord.

    Så visst är Moramål, Orsamål och Älvdalsmål dialekter av det alldeles egna språket Dalmål i övre Dalarna.


  25. Henrik & Annika, tack för oerhört intressanta kommentarer! Jag har faktiskt nyligen lärt känna en person från Älvdalen – måste nog prata lite mer med henne om detta… :)


  26. Älvdalska är ett fantastisk coolt språk. Dalmålen över huvud taget är spännande. Jag tycker att älvdalska, isländska och koreanska är de vackraste språken i världen.

    Sen tycker jag förresten att finlandsvenska är den vackraste svenska dialekten!


  27. Har du hört ordet bil eller bile för morbror. Tycker mej ha hört det av min mamma för många år sedan. Ingen i min bekantskapskrets känner till det. menjag är ganska säker ha hört det. Vore kul att veta.
    AnneLie wahl Svensson.


  28. http://älvdalsk.ordbok.gratis -> Nu finns det en älvdalsk nätordbok



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: