Älvdalska

Senast igår skrev jag till en god vän att jag inte har någon blogginsipration nuförtiden… Det gick bara några få timmar och så kom den. Kanske för att jag började bläddra i ett av de två nummer av Språktidningen som jag inte hunnit läsa hittills.

I senaste numret av Språktidningen, 6/2008, finns en artikel om älvdalska. Jag har hittills haft pinsamt dålig koll på vad det är för något, men nu fick jag en liten inblick i det. Det pågår tydligen en stor diskussion bland språkvetare om huruvida älvdalska, som talas i Dalarna, norr om Siljan, ska räknas som ett eget språk eller en svensk dialekt. Generellt menar Östen Dahl i artikeln att allmänlingvister gärna ser det som ett eget språk medan nordister ser det som en svensk dialekt. Nåja, den diskussionen tänkte jag inte direkt ge mig in i.

Men ett av argumenten som används för att älvdalskan ska uppfattas som ett eget språk är att så stor del av dess ordförråd är obegripligt för en vanlig svensk. Som exempel ges tolv ord på svenska och älvdalska:

1) döda – ela, ev ijel
2) hud – stsjinn
3) kvinna – kelingg
4) måne – tunggel
5) näsa – nev
6) vad – wen
7) hand – nevå
8) hund – rakke
9) man – kall
10) många – mikkel
11) svans – rumpa
12) vem – ukin

I artikeln sägs att nummer sju, nevå, visserligen verkar motsvara svenskans näve, men annars är skillnaderna mellan svenska och älvdalska stora, hävdas det.

För mig som österbottning är det här intressant. För mig är nämligen även nummer 1, 2, 3, 11 och 12 fullt begripliga. Nummer 1: ela är obegripligt för mig, men ijel måste väl vara ‘ihjäl’ och ev skulle väl kunna vara någon form av ‘ha(va)’, alltså ‘ha ihjäl’. I min dialekt försvinner ibland h:et i början av ha(va), till exempel om man säger a an vari jer? (‘har han varit här?).  Stsjinn – det är ju så ‘skinn’ uttalas t.ex. i Terjärv. Och ‘skinn’ är ju i stort sett synonymt med ‘hud’, så det är väl inget konstigt ord… Kelingg används också hemma, fast i:et hörs inte så mycket. Det är inget annat än ‘kärring’, också det ett svenskt ord i stort sett synonymt med ‘kvinna’ – visserligen kan det användas nedsättande men jag uppfattar det inte alltid så i min dialekt. Nummer 11, rumpa, är också fullt begriplit. När jag var liten sjöng pappa för mig om ekorrn som satt i granen, på dialekt, och han avslutade alltid sången med onde langg å lodin råmpon (‘den långa, ludna svansen’). Inget konstigt med det i mina ögon.

Det sista ordet, nummer 12, är kanske det mest spännande. På min dialekt kan man inte säga så, men jag har för mig att det finns österbottniska dialekter (ev. Terjärv?) där man kan säga något i stil med hokin, och det betyder då ungefär ‘vilken’, och ‘vilken’ och ‘vem’ är ju också i stort sett samma sak… Från hokin till ukin är steget inte så stort, i alla fall inte i mina ögon.

När man gör upp sådana här listor väljer man rätt mycket vad man vill få fram. Denna lista är uppenbarligen gjord för att framhäva skillnaderna mellan svenska och älvdalska. Hade man velat framhäva likheterna skulle man istället ha valt andra synonymer till de svenska orden.

Nåja, jag vill inte hävda att jag förstår mycket av älvdalskan. När man läser citaten i tidningen är det enstaka ord som är bekanta, men mycket är svårbegripligt. Men en annan intressant parallell till dialekterna i norra svenska Österbotten hittar jag dock i dsick (‘gick’). Fascinerande! :)

Till sist ett litet tips ifall någon LR-medlem råkar läsa detta: Jag upptäckte idag att man som LR-medlem får 50% rabatt på Språktidningen. En årsprenumeration kostar alltså bara 175 kronor – inte illa! Jag förnyade glatt min prenumeration, och ser fram emot nästa nummer. Nu ska jag sätta mig ner och läsa det som återstår av de två senaste numren…