Uppbackningssökningspartikel?

För några dagar sedan var jag med om nåt väldigt intressant. Jag träffade en indisk man som (ivrigt och engagerat) berättade om sitt hem och sin familj på engelska. Det intressanta var att han regelbundet tog en snabb (!) paus i sina yttranden efter att han med stigande tonläge sagt no. Efter ett tag kom jag fram till att han med detta no gav utrymme för oss som lyssnade att opponera oss, eller att han sökte bekräftelse på det han sagt, eller uppbackning, som man säger på samtalsanalysspråk.

Jag blev lite nyfiken på om det är engelskans no han använde, eller om det var nån samtalspartikel från hans eget språk (malayalam) som han tagit med sig in i engelskan, eller om man på hans språk brukar använda nån liknande samtalspartikel som han nu översatt till engelska… Intressant! :) (De som känner mig vet ju att jag har en viss förkärlek för samtalspartiklar av olika slag… ;)) Min plan nu är att lyssna på hur denna man gör när han talar svenska (för vi talar oftast svenska med honom) och se om han har nån liknande samtalspartikel då också. Ska bli intressant! :)

Har ni andra lagt märke till liknande fenomen?

Språkbruk och samtalsstrategier är så otroligt spännande, det tycker jag verkligen! :) För språk ÄR ju kommunikation, helt enkelt!

——————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 30.9.2007 22:21:49

Tyskarna gör likadant: avslutar meningar med ”nååw”, istället för ”isn’t is”.

Johan
http://nicaea.wordpress.com

Svar:
När de pratar engelska alltså? Kul! Måste försöka lyssna efter när jag träffar mina tyska elever… :)

Inkommet 1.10.2007 16:35:07

Vissa svenskar börjar alla svar på frågor med nej även om de menar ja:) ”Näeej, vi gjorde väl bra ifrån oss idag” som svar på intervjuarens fråga om matchen tex.

kicki

Svar:
Ah, det har jag inte tänkt på men det har du ju rätt i :) Det jag däremot tänkt på är att många i Österbotten (i alla fall i min släkt) börjar allt de säger med ”nä”, ”nee om vi sku ta å drick liti kaffe nu” brukar mommo säga (typ)… Alltså när man typ sitter och gör ingenting och sen ska börja göra nåt nytt… Eller ”nä om vi sku ta å gå ut nu”… Vet inte om det är ”allmänmänskligt” eller nåt som bara min släkt gör…

Inkommet 9.10.2007 17:38:38

Det är nog vanligt i hela Österbotten åtminstone. I meningen ”Nää, om vi sku…” föreställer jag mig att nejet betyder att man vill sluta med det som man håller på med och göra något annat, precis som du skrev. Liksom ett svar på en outtalad fråga om man ska fortsätta att lata sig. En sådan kommunikation sker där alla pratar samma språkkod, där man känner varandra och där kommunikationen sker enligt vissa regler. I sammanhang med olika dialekter och språkkoder så kan ett sådant sätt att prata bli rätt lustigt. Som där du reagerade på indierns ”no”. De flesta kan ju i sådana sammanhang växla språkkod om de pratar sitt eget modersmål, medan det kan vara svårare på ett främmande språk. Det finns andra lustiga intetsägande uttryck i österbottniskan vars enda nytta är att föra samtalet vidare. Men någonting kommunicerar de väl. Jag kommer att tänka på ”Jåånee”. Dessutom finns det i de österbottniska folkmålen flera olika ändelser som preciserar demonstrativa pronomen, men de är ett skilt kapitel, så dem får vi ta en annan gång.

jukk

Svar:
TACK för en intressant kommentar! :) Jag har också tänkt på ”jåånee”, för ja – visst har såna uttryck en funktion i samtalet. I Sverige används ”jorå så att…” ungefär på samma sätt, tycker jag mig ha märkt (i alla fall av en del personer som jag känner). Hm det där med ändelser som preciserar demonstrativa pronomen troooor jag att jag vet vad du menar med, men du får gärna skriva om det – är lite nyfiken :)

Inkommet 10.10.2007 15:51:36

Jag är ingen språkvetare så jag är inte säker på att termen ”preciserar” är den rätta, eftersom de i själva verket gör uttrycket mera obestämbart. Jag har skrivit lite i olika forum om sådant som anknyter till detta, men ingen artikel som behandlar just detta ämne. Men här är en länk till ett inlägg om rumsadverbial på Pedersöremålet: http://www.debatten.fi/index.php?topic=728.msg89007#msg89007 Där snuddar jag vid dessa ändelser som i vissa situationer kan användas tillsammans med demonstrativa pronomen. Jag tänker på ändelserna som dels består av en förled -and och ännu ett -is som kan läggas till. Utan att gå in på krånglig grammatik så kan jag ge ett lustigt exempel då en man för länge sen ringde till den lokala radiostationen och slängde vilt med just sådana här uttryck. En lustigkurre ringde strax efteråt till radion och sa att de hade räknat att den föregående gubben hade sagt ”dähäänandis” 21 gånger (eller någonting ditåt) under sitt samtal.

jukk

Svar:
Va intressant! :) Jag har också funderat på dessa ord :) Jag håller med dig i dina tankar om de tre olika grupperna och vad de betyder, det stämmer överens med min sprkåkänsla. TACK för länken! :)

Har alla substantiv ett genus?

 

Man brukar ju säga att alla substantiv har ett genus – de är antingen en-ord eller ett-ord. Detta trots att man inte kan sätta en eller ett framför alla substantiv – man kan ju inte säga en musik och en mjölk, men genuset märks när man böjer orden i bestämd form, musiken och mjölken, och dessutom när man kombinerar substantiven med adjektiv (den musiken är trevlig att lyssna på, mjölken börjar bli gul nu).

Nu har jag dock upptäckt att det finns substantiv som helt enkelt inte har något genus, eftersom de alltid förekommer i pluralis och aldrig i singularis, och då behövs inget genus (eftersom ju adjektiven också pluralböjs). Hittills har jag stött på ett sådant substantiv, och det är shorts. Det går inte att säga en eller ett shorts (däremot kan man säga ett par shorts, men då är det par som bestämmer genuset), och sätter man ett adjektiv efteråt pluralböjs det – de här shortsen är bruna, även om det handlar bara om ett enda par shorts. Jag misstänker starkt att det finns fler substantiv som uppför sig på samma sätt. Kan ni komma på några?

Va spännande det är att upptäcka mer om språket, och försöka se system i det – och upptäcka luckor i systemet, regler och undantag från reglerna. Fascinerande! :)

——————————————————————————————-

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 28.9.2007 16:56:12

jag har alltid fascinerats av svenska språket. Det finns mängder med lustigheter. Men just biten med genus är mycket trevlig. Framför allt om ens modersmål är dialekt. I den använder vi för det mesta genus. Som i stället för den där så blir det antingen ”onde” femininum eller ”ande” maskulinum! fast det är ju bestämd form förstås, men intressant är det minsann.

Anja
http://bloggen.fi/anjasblogg

Svar:
JA det är så fascinerande med genus i dialekterna :) Mina elever har ju frågat om svenskan har maskulinum och femininum och jag har sagt typ nej, för det finns ju inte kvar i standardspråket. Men så igår dök det upp nåt intressant i läroboken: ”Vad är klockan?” – ”hon är tolv”, och då kom vi in på detta med att det funnits maskulinum och femininum i svenskan förr, men att det är nästan helt borta ur standardsrpåket nu (men att man ibland ser rester av det, som klockan – ”hon e tolv”), och jag berättade förstås att mask-fem-genusen är VÄLDIGT levande i min dialekt, och de tyckte de var fascinerande :)

Inkommet 28.9.2007 17:15:19

Shorts är ju pluralform så det kan ju omöjligen vara en eller ett. Lika som byxor. Där har vi visserligen börjat använda singularformen en byxa, men det går ju inte med låneordet shorts – eller knickers för den delen.

kicki

Svar:
Ja, det var min poäng – att det GÅR INTE att använda ordet i singularis… Kom på att det är ju likadant med ”jeans”. Tack för ”knickers”-tipset förresten, det hade jag inte tänkt på… :)

Inkommet 28.9.2007 19:14:44

Han spelar en musik som är svår att placera. Kon ger en mjölk som har speciella egenskaper.

hsg

Svar:
Jo det har du ju rätt i, men det är endast vid såna mycket speciella tillfällen som man sätter ut ”en” framför såna ord.

Inkommet 29.9.2007 12:17:27

Även om shorts är pluralform så kan man väl ändå se att genuset är ett? Detta på grund av pluralböjningen: shortsen. Det är väl bara ett-ord som kan få böjningssuffixet -en i slutet när det gäller plurar. Ett hus – huset – hus – husen. Eller?

Haydee
http://littleheidiofthemountains.blogspirit.com

Svar:
TACK för det, det hade jag ju inte tänkt på!! :) Du har ju helt rätt! Fascinerande! Alla substantiv HAR alltså genus… :) Har inte riktigt lärt mig deklinationerna ännu (borde göra det MYCKET SNART eftersom jag ska berätta för mina elever om dem nu i veckan… :))

Inkommet 29.9.2007 16:32:55

Hur är det med data då? Finns det överhuvudtaget i någon annan form?

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Bra fråga… :)

Inkommet 29.9.2007 17:04:58

Mia: Datan?

Haydee
http://littleheidiofthemountains.blogspirit.com

Svar:
I bestämd form, eller i pluralis? Tror inte att jag hört den formen…

Inkommet 30.9.2007 17:26:39

Data är också pluralform.

kicki

Svar:
Ja, det märker man om man sätter ett adjektiv framför, ”vetenskapliga data”, t.ex.. Men frågan är då vilket genus det har…

Inkommet 30.9.2007 18:44:04

Jo, men är data singularis? Finns det i singularis? Jag funderade på om det fungerade med ”datan”, men vad skulle det bli, bestämd singularis kanske? Blev så nyfiken nu när ni kommenterade det att jag kollade i SAOL, enligt den är data pluralis… Men det behöver ju inte betyda att det bara används som pluralis förstås!

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Hm, borde kolla i min fantastiska Natur och kulturs stora svenska ordbok som ska vara så bra på att ange böjning och sånt, det kanske står i den… Men den är på jobbet just nu, får kolla imorgon. Ordet måste väl ha ett genus??

Ommoros, elo va?

Häromveckan pratade jag med syrran i telefon och då sa jag nåt om vad jag skulle göra ommoros (eller ska man skriva det i två ord, om moros? Vet inte…), och då sa hon typ jaha, ska dö jäär he imoron?. Jag blev lite häpen, eller förådin – jag, som inte bor i hemtrakterna längre och sällan pratar dialekt numera, använde det mer dialektala ommoros, medan hon som håller till i hemtrakterna betydligt mer än jag använde det standardsvenska imoron. Helt otroligt. Till min lillalillebror: Där ser du – anklaga inte MIG för att tappa bort min dialekt!! Ha! :)

Ommoros använder jag faktiskt rätt ofta när jag talar dialekt, och i morost om ‘imorse’. Men det fantastiskt underbara i aftost (om ‘igårkväll’) brukar jag inte använda, trots att det är ett LJUVLIGT uttryck, eller hur? :)

(Annars så märker jag tydligt när jag umgås med mina syskon att det lätt händer att jag säger eller hur istället för elo va, och det brukar jag bli lite frustrerad över… Svårt att välja rätt språk när det gäller småord (har jag bloggat om förr också, men då gällde det finska tror jag…))

——————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 27.9.2007 14:21:59

I aftost är verkligen fint! Men i Purmo är det i kveis istället…

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Oj ja just ja, det hade jag glömt bort… :) Mysigt ord tycker jag! :)

Inkommet 27.9.2007 15:52:49

Jag använder både om måron, om måros och i måron om vartannat. I aftost används inte här men i kvällst och i mårost.

kicki

Svar:
Ja jag brukar nog också använda ”om måros” (bättre med å som du hade än o som jag hade :)) och ”imoron” om vartannat. Beror väl också lite på vem jag pratar med. Undrar varifrån ”om” kommit… och ändelsen ”st”…

Inkommet 27.9.2007 19:42:45

När jag bodde i hemlandet pratade jag högsvenska med inslag av dialektala ord men nu mer än tie år sen jag flyttade därifrån så bräker jag på med dialekten när jag far hem. Det är precis som om att jag ska bevisa att jag kan (och sen tycker jag att det är ganska kul oxå).

Snusmumriken

Svar:
Ja det där tror jag nog att är en av orsakerna till mitt ”ommoros” också. Låter troligt. Och visst känner jag också att jag måste bevisa lite grann att jag kan… :) (det kände jag också när jag flyttade till Åbo, att man när man kom hem var tvungen att bevisa att dialekten satt kvar)

Inkommet 28.9.2007 11:42:09

Känner igen mig själv lite i det Snusmumriken skriver. I mitt föräldrahem pratade vi högsvenska med varandra och med kompisarna blev det en rotvälskig slang med stora inslag av finska och de språk vi läste i skolan. Med släktingar ”från landet” var det dialekt och i kveis och i måris och imåro. Men jag minns ett gulligt uttryck för igår kväll, som jag mötte hos min första svärmor som pratade högsvenska med inslag av sydösterbottniska (Tjöck, Siiby) och det var ”igår affse”. Hörde BTW på P1 igår om en ny tidning om denhär sortens språkfrågor men missade namnet. Den lät kul, så när jag får tid ska jag väl leta rätt på den. Du kanske har koll på vad det var för en blaska.

Mollalena
http://www.bloggen.fi/mollalena

Svar:
”igår affse” har jag aldrig hört förr – sött och stiligt på samma gång! Har haft väldigt lite kontakt med sydösterbottniska, tyvärr. – Den där tidningen skulle kunna vara Språktidningen, kanske. Jag har en länk till den på min länklista. Den har kommit ut med ett nummer hittills, som var rätt intressant. Ser fram emot att se hur tidningen kommer att utvecklas…

Inkommet 28.9.2007 18:19:50

Tack för tipset. Det var den jag tänkte på. Ska nog pröva att prenumerera på prov. Trevlig helg!

Mollalena

Svar:
:) Hoppas du trivs med den! Ha det bra!

Inkommet 29.9.2007 13:46:57

Åh, jag hade nästan glömt ”i aftost”, det var så länge sedan jag hörde det användas. Det är ett uttryck som jag förknippar med fammo… Mycket vackrare än ”igår kväll”!

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Ja visst ÄR det vackert!! Jag förknippar det också med min fammo.

Inkommet 4.10.2007 15:24:42

Nu när jag läste det här kom jag på ett ord som min farmor använder när hon menar ”nyss” eller ”just”. I onstist (uttalas i ånsstisst). Jag har aldrig hört nån annan använda det uttrycket! Har heller ingen aning om varifrån det kan komma. Har du hört det förut? Hon är hemma från Vasa men har bott största delen av sitt liv i Kokkola.

Heidi

Svar:
Intressant, jag har faktiskt aldrig hört det… Spännande ord, jag undrar också varifrån det kommer… Har ingen aning. Synd att inte Ordklyvaren (som jag har på min länklista) är så aktiv på bloggen längre, hon skulle säkert kunna svara på det. Men ORDKLYVAREN om du råkar läsa detta så kanske du vill svara? :)

Tje-ljudet

Jag har ju lyckats få bort t-ljudet i tjugo, köra och kjol, så att jag skulle säga rätt inför mina nya elever. Men – de har sååå mycket problem med skillnaden mellan tjugo och sju, och jättemånga frågade idag hur de ska klara av detta och VAD skillnaden är, så jag tog mig friheten att introducera t för dem – jag sa att det är bättre att de säger tjugo med hörbart t än att de säger [schugo] – för det blir ju lätt problem med 27, att veta om det är [schu(go)sju] eller [sjuttisju], typ… Och JA – alla tyckte att det var MYCKET lättare med t…

Robert Bannert har i sin bok På väg mot svenskt uttal en lista på uttalssaker som är VIKTIGA att uttala rätt, och sånt som är MINDRE VIKTIGT. Tje-ljudet finns på hans lista över mindre viktiga saker, och han skriver att det inte gör något om man har ett t framför…

Så jag skyller på Bannert om nån skulle få för sig att protestera. Varenda svensk kommer att förstå dem om de har ett t framför, medan det lätt blir missförstånd om de uttalar tje-ljudet och sje-ljudet precis likadant.

Men lite nervös är jag – tänk om jag gjort fel som medvetet lärt dem finlandssvenskt tje-uttal… Fast jag sa ju det till dem också att ingen i Sverige säger såhär (men att vi gör det i Svenskfinland), men att alla kommer att förstå vad de säger även om de har t framför… Så om det är lättare att säga med t så är det ok. För det finns faktiskt viktigare uttalssaker att lägga ner energin på – vokalljuden och betoning är tusen gånger viktigare.

————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 26.9.2007 00:04:12

Det skulle ju vara lögn att påstå något annat än att jag som finlandssvensk naturligtvis ler förnöjt över hur fint och bra vårt tje-ljud är i jämförelse med rikssvenskarnas motsvarighet… :)

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Kan tänka mig det… :) Vårt språk ÄR klarare och tydligare (förutom dialekterna då kanske…:))

Inkommet 26.9.2007 11:03:22

Instämmer med föregående talare! :D

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
:) Sen är det ju också så att jag lär dem mitt sje-ljud eftersom jag inte klarar av svenskans sje-ljud (fast jag försöker öva – men det är OMÖJLIGT!! eller jag kan klara det typ i mitten av ord men inte i början, och det låter INTE bra när jag gör det…), fast jag har ju sagt att sje-ljudet faktiskt varierar en del beroende på var i Sverige man bor… Och vissa av mina studenter klarar av det där svenska hals-sje-ljudet, så de får demonstrera ibland… :)

Inkommet 26.9.2007 14:32:50

Heh, ja men varför inte liksom? Är det lättare för eleverna att uttala, samt för deras lyssnare att förstå så spelar det väl ingen roll om det är rikssvenskt eller finlandssvenskt. Däremot så måste jag säga att jag själv blivit kär i de rikssvenska tje- och sje-ljuden! :)

Haydee
http://littleheidiofthemountains.blogspirit.com

Svar:
:) Jag har lyckats lära mig tje-ljudet men inte sje-ljudet, sje-ljudet funkar ibland men det känns inte alls bra. Tje-ljudet känns lite bättre – tror att det har att göra med att jag bott i Norge och läst norska och lärt mig deras tje-ljud (som ju är typ samma som svenskans… en fonetiker skulle kanske inte säga att det är samma men för mig är det samma).

Inkommet 26.9.2007 16:18:44

Tycker bättre om vårt tje-ljud som hörs. Svenskarnas konstiga sje-ljud gör ju att de inte heller kan uttala engelska korrekt, exempelvis chick, choice, Charlie blir ju alltid fel.

kicki

Svar:
Jag har också funderat på det på sistone men kan inte riktigt komma på hur det låter när svenskar uttalar såna ljud på engelska – har åtminstone inte reagerat på att det skulle vara nåt konstigt med det… Men visst – våra ljud är närmare engelskans.

Inkommet 26.9.2007 17:42:37

Men sju måste man kunna uttala på svenska. En kollega övade med mig en halv dag innan jag lärde mig. Att vänja sig vid hörapparat är mycket svårare för svenskar än för finländare. Det är t.ex. svårt att skilja på Torsten och Posten för en svensk.

hsg

Svar:
Nej man måste inte uttala ”sju” med hals-sje-ljudet. Det måste man inte. Här uppe har folk ungefär samma sje-ljud som jag. Olika i olika dialekter. Både tje- och sje-ljudet är sånt som inte är så viktigt att uttala exakt rätt, utan det finns sånt som är myyycket viktigare (t.ex. då vokaler och betoning). Konstiga tje- eller sje-ljud kan de flesta förstå, men om du betonar ord helt fel så blir det mycket svårare att förstå. Så sje-ljudet är inte prioriterat.

Inkommet 27.9.2007 17:12:40

Lite finsk-ugriskt inflytande? Min ungerska mamma sätter också gärna ett t framför tj-ljud. Folk brukar fråga om hon är finsk. jag, som har skånskt uttal överdriver å andra sidan sj-ljuden, eller sssscchhhh-ljuden, jo, jo…

enkla Z
http://enklabloggen.blogspot.com

Svar:
Va intressant!! :) I finskan har man ju inga tje- eller sje-ljud alls, har man det i ungerska? Hurudana är din mammas sje-ljud då, är de likadana som dina? Spännande… :)

Inkommet 28.9.2007 18:01:57

My tj-ljude, som i svenska tjur eller ‘kär’ skrivs som ett vanligt ‘s’ på ungerska Svenska S-ljudet skrivs där som ‘sz’ ex. Låneord: sztar trek ;) Så t-et förstår jag inte riktigt var mamma får ifrån, men jag skyller på hennes finskugriska gener…..

enkla Z
http://enklabloggen.blogspot.com

Svar:
:) Intressant!! :) Jag vet typ inget om ungerska, trots att det är ett ”släktspråk” till finskan, men det är ändå ganska annorlunda har jag förstått… Har läst lite estniska däremot och det är ju nästan exakt finska…

Inkommet 7.10.2007 22:38:01

Det är inget finsk-ugriskt inflytande med hörbart t i tje-ljud. Gammal svenska uttalades på detta sätt. Gamla norrländska dialekter har också tje-ljud med hörbart t. För att inte tala om älvdalsmål…

jukk

Svar:
Åh, visste inte att svenskan förr uttalades med hörbart t-ljud, intressant!! :) Tack för kommentaren!!

Komangåvo

Igårkväll hade vi gäster, och jag fick en jättefin komangåvo som jag säkert får anledning att återkomma till här i min blogg – den handlade nämligen om språk. Jag börjar komma upp i den åldern nu när man får och ger komangåvor – sånt tänkte jag aldrig ens på när jag var yngre.

Ordet komangåvo [kåmangååvo] har jag lånat från mammas dialekt. Det är ett fenomenalt bra ord, tycker jag. Talande liksom. ‘En gåva som man ger när man kommer hem till någon’, typ. Vad kallar man sånt på svenska? Jag vet inget annat ord än komangåvo… Vad säger ni?

—————————————————————————————–

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 24.9.2007 17:31:48

never hört talas om något sånt men nog att man tagit med sig saker när man besöker någon.

C
http://bloggen.fi/lillaC

Svar:
Ja jag vet inte, kanske det är ett ord som bara mamma och hennes systrar använder… :)

Inkommet 24.9.2007 18:29:29

Jag har aldrig hört ordet, men det är intressant. Själv använder jag nog inget alls, jag ägnar mig inte så mycket åt fenomenet. Vi har inte haft någon stark tradition av det hemma heller, när man tar med sig något är det i stil med blommor ur trädgården, råmjölk ur frysen, eller någon liten sak som legat och väntat på att man nästa gång träffar mottagararen. Jag är inte uppvuxen med det där att man tar med sig något för att ta med sig, mera att man tar med sig något för att det passar mottagaren.

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Nä inte brukar vi ha några avancerade komangåvor, men nåt litet som passar till just de personerna man besöker, typ…

Inkommet 24.9.2007 18:35:57

Ordet liknar det finska ordet ”tuliainen” som inte har någon bra svensk motsvarighet. Välkomstgåva brukar jag ta till, förning är ett annat.

kicki

Svar:
Aha, intressant med det finska ordet! Har jag ju hört förr men glömt bort…

Inkommet 24.9.2007 20:12:45

Ankomstgåva menar jag förstås :) Välkomstgåva får man ju själv när man tex. blir prenumerant på en produkt.

kicki

Svar:
:)

Inkommet 25.9.2007 15:26:58

Jag har aldrig hört ”komangåva”! Tror inte att jag har nåt annat ord för fenomenet heller, trots att jag nog då och då tar med mig något då jag är bjuden nånstans.

Netta

Svar:
Det ser alltså verkligen ut att vara nåt som mamma och hennes syskon hittat på… :)

Inkommet 25.9.2007 17:42:41

Jag har inte heller hört det, men har faktiskt tänkt på att jag saknar ett ord för just det…

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Ja men varsågod – här får du ett ord :) Praktiskt tycker jag! :)

Inkommet 26.9.2007 11:35:17

Här i Sverige tror jag att de vanligaste begreppen är värdinnepresent eller ”något till värdfolket” eller rentav gåbortspresent, när man är bortbjuden och tar med sig ”något lite”, typ den eviga vinflaskan, blomsterkvasten eller chokladasken, som man i sina försök att göra det mera personligt ibland försöker variera och göra mera personligt. Komangåvo har jag inte heller hört i Finland. På min kokkoloitiskt-köystsk-tärjärska familjerotvälska säger vi ofta tuliaisia men det hände nog vad jag minns att vi sa förning förr också. I bakhuvudet sitter det och mal att vi hade ett annat ord också men jag får bara inte fram det. Återkommer ifall polletten trillar ner.

Mollalena
http://www.bloggen.fi/mollalena

Svar:
”gåbortpresent”, ja varför inte? :) ”förning” har jag aldrig hört användas, jag kanske är för ung? Det känns lite gammaldags i mina öron… Men i min släkt regerar ju ”komangåvo”, så det kan vara därför jag inte hört det också. Ja – återkom om du kommer på ordet! :)

Inkommet 27.9.2007 12:30:23

”Något till värdinnan” är det vanligaste, även om det skulle vara en present hon får dela med värden. Annars brukar det mest bli ”present” som sätts ihop med orsaken till just denna gåva. Tex ”tack-för-att-vi-fick-komma-present” eller ”för-att-du-e-så-söt-present” :)

Henni
http://blogggen.fi/hennilin

Svar:
:) Tycker fortfarande att ”komangåvo” är mest praktiskt :)

:)

Jag är lite sent ute, Haydee och Matias skrev om det här redan i onsdags så jag är lite efter men tycker ändå att det är värt att skriva om det, för det är en så stor och viktig språkgrej.

Den stora nyheten: smileyn fyller 25 år. Helt otroligt… Jag undrar hur länge jag använt såna – kanske 10 år, högst. Den ursprungliga varianten såg ut såhär: :-). Jag är en ganska stor användare av dessa, men jag håller mig till :) och någon enstaka gång :(. Erkänner villigt att jag känner mig som en analfabet på detta område. Har ingen aaaaning om vad många av de otaliga varianter som finns betyder. Därför ger jag er en uppgift: skriv ner vilka ni brukar använda och vad de betyder, så kanske jag lär mig lite mer… :)

Och en sak till – vad kallar ni dem? I SAOL kallas de smiley (pl. smileys), medan Viveka Adelswärd i boken Ord på glid* (2001) talar om smilisar. Själv säger jag faktiskt, påverkad av Adelswärd, rätt ofta smilisar (gillar det ordet, det är så sött :)) och ibland smilgubbar, och ja, ibland också smiley. Men jag tycker att smiley är så bökigt att säga i pluralis, i alla fall i min mun. Ofta blir det då smajlisar, för att skriva det precis som jag säger det… 

Och ja, vad ska man då med dessa tecken till? Jag tycker att det är ett utmärkt exempel på hur spåket och kommunikationssätten förändras – man söker nya vägar att uttrycka sig på. Inget fel med det – språklig kreativitet är ALLTID bra, i sammanhang där det passar sig. I textsammanhang där utrymmet är begränsat (t.ex. sms) är det ju oerhört behändigt att använda smilisar (eller vad man ju väljer att kalla dem). Spännande att se hur ny teknik ger upphov till nya kommunikationssätt! :)

Oj oj oj, det blev några smilisar i detta inlägg faktiskt… Jag har blivit lite beroende av dem. De få som jag behärskar alltså… :) Men jag ser fram emot att lära mig fler! :) God natt!

*En fenomenalt bra (populärvetenskaplig) bok om hur språket förändras! Det är flera år sen jag läste den nu, men den gjorde stort intryck på mig! Rekommenderas!

————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 23.9.2007 13:21:18

Jag säger och skriver oftast smajlis. Har en känsla av att jag mest skriver om dem i mindre officiella sammanhang, kanske därför jag täcks använda den där stavningsformen? Tillsammans med en av mina vänner kallar jag den för Smaj-Lis, vilket förstås inte hörs så bra, men syns desto bättre över msn. Jag är också lite tråkig när det gäller smajlisar, använder oftast bara samma. Den glada :) är vanligast, fast jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan blinkningen ;). Mellan varven finns det också behov av en ledsen :(, eller av en förvånad :o. Det roliga med den förvånade är ju att om man är riktigt förvånad är det bara att öppna munnen lite mer :O. Ord på glid hade jag som lunchlektyr i somras, de gånger jag inte hittade sällskap på Arken. Hann dock aldrig genom den, och var inte så engagerad att jag brydde mig i att fortsätta hemma. Jag tyckte att den kändes lite föråldrad, sådär som saker som är superaktuella när de skrivs blir väldigt hastigt. Skulle gärna se en uppdaterad version av den, en som inte målar upp framtidsversioner av det vi redan ser som vardagsmat.

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Tack för den kunskap du delar med dig av :) Det var ett tag sedan jag läste Ord på glid, kanske tre år sen, och jag minns att jag då tyckte om den i alla fall… Men visst, sånt här blir föråldrat väldigt fort, men samtidigt kan det ju vara intressant att se hur snabbt språkutvecklingen går framåt också… (att sånt som hon skrev då redan är föråldrat, liksom). Minns att jag tyckte att kapitlena som handlade om nya ord under olika årtionden var väldigt intressanta.

Inkommet 23.9.2007 15:49:52

det är nog mest :) eller :(, inget annat.

C
http://bloggen.fi/lillaC

Svar:
Ja, som för mig då…

Inkommet 23.9.2007 18:16:59

Samma här, de två ovannämnda är mina favoriter:)

kicki

Svar:
Ja, de är ju enkla och tydliga :)

Inkommet 24.9.2007 11:10:17

Jag använder i princip de som Ika nämnde, men ibland också den lite besvikna/bekymrade/ledsna :/ – som inte är fullt lika ledsna som :(. Ja, och storskrattaren :D använder jag också gärna!

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Aha, där lärde jag mig några till (som jag väl typ aaaanat vad de betytt men inte varit helt säker på). Tack för det! :)

Inkommet 24.9.2007 14:00:10

Jag brukar använda glad :), skratt :D, ledsen :(, flirt ;), puss :-*, förvirrad :S och :P =slurp/usch/hehe…

Henni
http://bloggen.fi/hennilin

Svar:
OJ oj oj – TACK! :) Hehe, kul, nu har jag fått några till som jag kan använda… :) (oj fast det blev visst den samma gamla vanliga här ändå…)

Djurläten

Igår kom en av mina lite äldre elever inrusandes till mig i klassrummet och utbrast (mycket engagerat!): ”visste du att djur låter olika på olika språk?”. Han och några klasskamrater hade upptäckt detta när de satt och pratade på rasten, och de var otroligt fascinerade av detta. Och ja – visst ÄR det fascinerande! :)

Människor tolkar/uppfattar nämligen djurens läte olika beroende på vilka ljud som finns i deras eget språk och vilka fonologiska regler som gäller i språket i fråga. Svenska grisar säger ju nöff nöff medan engelska grisar säger oink oink, till exempel. Och igår hemma vid köksbordet fick jag lära mig att svenska hundar säger vov vov (med [o], inte [å]), och inte voff voff (med [å]) som jag alltid sagt… Och ja, av google-träffarna att döma så verkar det stämma.

Själv tycker jag det är ganska kul att se hur tupparnas kuckeliku (ja, så tycker ju jag att det låter!) låter på olika språk, för det kan variera en hel del. Tyvärr kommer jag inte på rak arm på hur tupparna låter på norska och engelska, men på finska är det väl kukko kiekuu, om jag inte minns fel… (och det är ju ett jätteintressant uttryck som faktiskt betyder ‘tuppen galar’, om jag nu inte är helt ute och cyklar…) Jag minns precis när jag lärde mig detta, för ca 12 år sedan, och det var nog först då jag förstod att djur låter olika på olika språk…

Har ni några andra roliga djurläten att bidra med?

—————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 21.9.2007 17:59:40

Detdär är nog ett festligt fenomen. Jag får inte hunden att låta hau hau fast hur jag än försöker… Fast ju många lyckas… :)

Aurora

Svar:
:) Ja det är intressant hur olika vi uppfattar ljud… :)

Inkommet 22.9.2007 20:00:44

Små barn härmar också djurläten på ett annat sätt än vi vuxna som är intutade med vårt ”voff-voff”. Storkillen lät som en hund när han var ca 1-3 år, nu har han övergått till att säga ”voff voff”, mendan lillkillen har anammat djurlätet (kan ju inte skriva hur det låter…) och han är 1,5 år. Noterat av hundrädda mamman =)

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
Intressant – det tänkte jag inte på! :) Blir säkert intressant att se när din lillkille övergår till ”voff voff” :)

Inkommet 24.9.2007 02:16:57

Min dotter, vars första språk var kinesiska sade ”mnau” om katten och ”hau” om hunden (hon var två och ett halvt och vi tolkade det soma tt det var det ljudhärmande ordet som fick stå för djuret). Ja glärde henne att hästens ljud var iihahaa och det tyckte alla sedan på dagis var så konstigt. Men ”gnägg” som hästen anses ”säga” på rikssvenska är ju varken onomatopoetiskt eller något annat som kan ha med ljud att göra, enligt mig ;). Senare har jag lärt mig att de kinesiska hästarna pratar mera finlandssvenskt/finskt, de med, men nu har jag glömt hur likt deras ljud är.

Mollalena
http://bloggen.fi/mollalena

Svar:
Va intressant!! :) Ganska logiskt att hon uppfattade ljuden enligt sitt första språk… Fascinerande. Intressant att hästar i Svenskfinland/Finland och Sverige låter olika, det visste jag inte. De hästar som jag haft att göra med (i Finland) har ju också låtit ”iihahaa”… I Sverige har jag ännu inte kommit i kontakt med några hästar… :)

Inkommet 24.9.2007 23:07:42

För några år sedan var jag på ett internationellt läger i en tjeckisk by som hete Kohoutov (vilket betyder ungefär ”Tuppbyn”). Detta ledde oss in på diskussioner om hur tuppen låter på olika språk. Här är några exempel. Engelska: cockle-doodle-doo, franska: cocorico, tjeckiska: kykyryký, litauiska: kükareky, baskiska: kukurruku, hollänska: kukeleku. Lika men ändå olika tycker jag…

Jessica

Svar:
OJ oj oj TACK!!! :) Vilken härlig blandning av olika uttryck!! :) Lika men ändå olika, ja… :)

Dubbla betydelser

Oj oj oj vad språk är fascinerande… Jag har nyss undervisat tre timmar om partikelverb… Komplicerat. Och intressant.

Om man säger jag körde förbi deras hus eller jag sprang förbi alla andra så betyder det att man INTE far dit till det stället, utan man far bara förbi. Men säger man kan du komma förbi imorgon, eller kan du gå förbi Ica och köpa lite mjölk så betyder det att man SKA komma/gå dit, och inte bara gå förbi… Dock ska man bara gå dit ganska snabbt, när man har vägarna förbi, liksom, men ändå. Inte konstigt att det är svårt att lära sig svenska…

Ett exempel i vår partikelverbslärobok är han fick sitta kvar efter skolan, alltså i betydelsen ‘han fick kvarsittning’ – ett straff. Men i regeringen satt kvar efter valet och fotbollstränaren borde inte få sitta kvar så är det ju inget straff att få sitta kvar, utan snarare något positivt – man får fortsätta med det man redan gjort…

Och vara kvar istället för sitta kvar – all personal fick vara kvar, trots att det gick dåligt för företaget. Min teori är att man säger sitta kvar (i betydelsen ‘stanna kvar på sin post’) om personer som har lite mer makt, medan vara kvar används om personer som inte har makt – jag vet inte om jag får vara kvar på mitt jobb nästa år, till exempel.

Suck alltså. Det är oerhört intressant att hålla på med detta, men OJ så svårt!! Och alla möjliga frågor får man, och ibland har man inga svar… Frustrerande. Men samtidigt upptäcker man hela tiden nya sidor av språket, och det är fascinerande…

—————————————————————————————–

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 20.9.2007 15:00:58

Kul att se dina härliga och vettiga funderingar

Lucas

Svar:
Tack för det :) Ja jag behöver få utlopp för mina språkfunderingar ibland och då är bloggen en utmärkt plats att göra det på (så slipper jag trakassera gubben här hemma med det… :))

Inkommet 21.9.2007 07:57:06

”Gå förbi en affär och köpa mjölk” är inte gångbart i svenskfinland åtminstone, för det blir praktiskt omöjligt:) Vi sticker oss in till butiken i stället och då är det en snabbvisit. Ibland kan man stöta på varianten att ”gå via butiken”, även om den inte känns så bra och säkert är ett översättningslån från finskan (kaupan kautta).

kicki

Svar:
Tack för din kommentar – jag tänkte inte alls på ”via”, men det stämmer ju, hemma använder jag ju ”via” på precis det sättet, samma sätt som ”förbi” används här. Och ja det är säkert påverkan från finskan som gör det… I Natur och kulturs svenska ordbok finns följande förklaring på ”via”: ”genom eller med hjälp av något”, och det stämmer ju inte överens med det sätt som vi använder ”via” på. Jätteintressant! ”Via” finns inte med i finlandssvensk ordbok, men kanske det kommer i nästa upplaga…

Släktord

Jag har ett vagt minne av att vi i den här bloggens barndom funderade på om det är något annat språk än svenskan som har olika ord för far- och morföräldrar (är dock inte helt säker på om diskussionen ägde rum här eller någon annanstans, minns bara att Ordklyvaren också var inblandad i diskussionen). Då kunde vi inte direkt komma på något annat språk än svenskan (om jag minns rätt). Idag fick jag dock lära mig lite mer.

Några turkiska elever sa att turkiskan också har olika ord för t.ex. mormor och farmor, och en kinesisk tjej berättade att samma sak gäller för kinesiskan. Och så började två killar från Indien räkna upp alla de språk som de kunde (imponerande mängd språk!!) som också skiljer mellan mor- och farföräldrar – jag hade inte hört talas om en stor del av de språk de nämnde, men hindi och tamil kände jag i alla fall till. Så slutsatsen är att det finns andra språk som gör denna distinktion. Kul! Sen hörde jag också några spridda röster i klassrummet om att det är ganska smart och praktiskt att ha olika ord för mor- och farföräldrar. Och ja – visst är det det! :)

Känner ni till något annat språk som har olika ord för mormor/farmor och morfar/farfar?

På tal om släktord ja… Jag har blivit moster idag! :) :) :) Och då menar jag moster i betydelsen ‘morbrors fru’. Hemma använder vi aldrig moster, morbror, faster, farbror om de som är ingifta, men här gör man ju det. Hur gör ni?

———————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 19.9.2007 09:50:06

Grattis till mostraskapet! :) Vi använder nog bara moster och liknande ord för den som verkligen är släkt, ingifta får nöja sig med ”morbrors fru”… Är det en skillnad Sverige-Finland?

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Tack! :) Jag vet inte om man i allmänhet kallar ingifta ”moster” o.s.v. i Sverige, eller om det bara är så i den släkt jag gift in mig i… Men jag har för mig att det har varit så t.ex. i olika böcker som man läste då man var liten (och att jag då reagerat på det eftersom vi inte gjort så hemma)… Men så där i allmänhet så vet jag inte riktigt hur det är…

Inkommet 19.9.2007 10:55:56

Samma här som för Mia!:) Och om de sadan skiljer sig så blir den ingifta personen (som tex varit ”morbrors fru”) istället ”kusins mamma” :)

Henni
http://bloggen.fi/hennilin

Svar:
:) Intressant att du gör likadant som Mia, och som vi gör hemma i min släkt. Vet du vad folk du känner i Sverige brukar säga?

Inkommet 19.9.2007 15:28:51

Grattis till mosterskapet! (blev det flicka eller pojke?). Blev först lite ”förådin”, för vad jag vet har jag inte fått barn..;) Men jag håller iaf med både Henni och Mia angående vem som är moster eller inte.

lillasyster

Svar:
:) En liten pojke blev det. Jättejättesöt!!

Inkommet 20.9.2007 12:17:05

De jag känner i Sve brukar säga samma sak som mig. Tex mosters man, eller kusinernas pappa, osv..:) Men jag funderar lite om inte äldre personer nog säger ”faster Hilda” även om dem som är ingifta..

Henni igen

Svar:
Aha, intressant! Borde fråga lite personer här runtomkring mig hur de säger…

Inkommet 20.9.2007 21:31:46

Grattis från mig också. I min mans släkt gäller samma som i din mans. Jag är både faster och moster till en hel drös ungdomar och vuxna, som nog i Finland skulle vara enbart syskonbarn till min man. Fast det slår mig att vi i min släkt ibland säger ingift moster eller faster.

Mollalena
http://bloggen.fi/mollalena

Svar:
Tack! Då är det alltså inte bara i min mans släkt som man gör så här, bra att få det bekräftat. Intressant med ”ingift moster”, den varianten har jag inte hört förr :)

Lur, ljug och skoj

Imorse hörde jag någon i sportpanelen i Gomorron Sverige säga typ äh det är bara lur. Jag vet inte riktigt hur vanligt det är att använda lur på det här sättet, men jag har för mig att jag hört det förr (är dock lite osäker). Det är ju en förkortning av lurendrejeri, kanske. Eller ett substantiv bildat av verbet lura.

Ordet lur fick mig dock att tänka på några andra liknande ord, nämligen substantiven ljug och skoj, bildade av verben ljuga och skoja. I svenskan finns det ju redan substantiv som lögn och skämt, men vi människor tycks ständigt vilja utveckla språket och hitta på nya ord. Och tur är väl det…

Sen är det en annan sak att ord som dessa inte platsar i alla sammanhang. Men där får man helt enkelt avgöra från fall till fall om det är lämpligt att använda dem eller inte. I nyaste SAOL hittar jag substantiven ljug (med beteckningen ‘vard’) och skoj men inte lur i den betydelse som jag hörde det användas idag.

Själv använder jag än så länge inte något av dessa ord – eller möjligen har jag använt substantivet skoj någon enstaka gång. Hur är det med er – använder ni dem eller har ni hört dem användas? Eller kommer ni på fler liknande nybildningar?

————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 17.9.2007 17:27:36

Appropå lur kom jag att tänka på uttrycket ”ligga på lur”, alltså att lurpassa på någon/något. I dag lyfte jag förresten på luren (haha!) och ringde hon Maria, så nu är det bara att vänta och se! :)

Tanja
http://bloggen.fi/ulrika_marie

Svar:
Ja det är ju ett intressant uttryck! :) Kul att du ringde Maria! :) Kanske vi ses där nån gång då! :)

Inkommet 17.9.2007 19:44:59

skoj använder jag nog, men inte ljug eller lur. fast om k småluras med mig så brukar jag kallar honom för ”luris”.

Netta

Svar:
:) ja för mig ligger också ”skoj” närmare till hands än ”ljug” och ”lur”…

Inkommet 17.9.2007 20:17:25

Vi kan säga saker på skoj, det är rätt vanligt. Ljug och lur har jag själv inte använt men har nog hört av svenskar.

kicki

Svar:
Ja, ”säga nåt på skoj” brukar jag också använda en hel del. Du har alltså inte hört ”ljug” och ”lur” i Österbotten?

Inkommet 17.9.2007 20:50:33

Ljug kan jag använda, likaså skoj. Ett annat sånt där ord är BÅG (samma slags mening: Äh, det är bara båg!)som jag vet att folk använder. Men lur.. nää!

Henni
http://bloggen.fi/hennilin

Svar:
:) Ja, jag vet inte hur vanligt det är med ”lur”, svårt att veta… Och bra exempel med ”båg”, det tänkte jag inte på!

Inkommet 18.9.2007 00:29:36

Det här är helt off-topic, men jag måste bara: Läste just pluralformen ”skåpar” på en piteåbos blogg. Blev superfascinerad, jag trodde att det bara var i Österbotten man plurakböjde skåp!

Ika
http://cassiopeia81.wordpress.com/

Svar:
Spännande! :) Och jag blir ju genast lite osäker på om jag böjer ”skåp” i pluralis… Det känns inte helt främmande – kanske jag gör det… :) Och ja, det verkar finnas en hel del gemensamt mellan dialekterna på båda sidorna om ”påttin”. Min lärare tyckte förresten att jag skulle ta min lillalillebror (som vägrar prata standardsvenska) till någon lite by här i trakten och göra en vetenskaplig studie av kommunikationen mellan honom och ortsborna här… Vore säkert intressant! Fast jag tror att min kära bror börjar bli lite trött på att bli föremål för forskning – han har ju råkat ut för det förr… flera gånger.

Inkommet 18.9.2007 09:48:16

Både ljug och lur får mig att tänka på barnspråk, kanske inget jag skulle använda om jag var med i en panel på tv?

Mia
miajohanna.blogspot.com

Svar:
Oj intressant – jag hade inte alls tänkt på att det skulle vara barnspråk, men det ligger ju nåt i det… :) Hehe, folk använder verkligen alla möjliga uttryck i TV… Verkligen.

Inkommet 18.9.2007 10:12:19

Till Ika: I Norrbotten använder man ofta ”skåpar” :)

Henni, fd Lulebo
http://bloggen.fi/hennilin

Svar:

Inkommet 18.9.2007 14:47:17

Ljug och lur, ja, skyldig, kanske för at tajg har rätt små barn, som påverkar mitt språk. Skoj på detta vis har jag inte anammat, vet inte varför. Kanske för att det låter daterat. Som något äldre släktingar använde när jag var barn i Finland. ”Nu ska vi ha lite skoj” – då utan den lilla underton av snusk som jag nu hörde i ordet när jag skrev ner det. Kanske är det där skon klämmer för mig, slår det mig nu, undertonen som drar åt ”namusetä”-hållet. Apropå skåpar så har jag aldrig riktigt begripit varifån begreppet ”skåpa ut” härstammar.

Mollalena
http://bloggen.fi/mollalena

Svar:
Kul att du använder ”ljug” och ”lur”! Intressant med dina associationer kring ”skoj”, de känns dock helt främmande för mig. Och gällande ”skåpa ut” så har jag ingen aning om hur det uttrycket kommit till… Önskar ibland att jag hade någon etymologisk ordbok… Har många andra ordböcker, men tyvärr ingen sån…