Snålvatten

Jag har en längre tid funderat lite på ordet snålvatten – för det används ju i Sverige också. Men när en finlandssvensk är snål så är en sverigessvensk sugen, och en snål person i Sverige är girig eller överdrivet sparsam. Så kopplingen mellan det finlandssvenska snål och snålvatten förstår jag, men hur kommer det sig att ordet snålvatten ändå förstås i Sverige, när snål betyder något helt annat här?

Jag försökte kolla lite i SAOB, men jag förstår mig inte helt och hållet på den – där fanns ju snål i betydelsen ‘sugen’ med, och jag fick intrycket av att den betydelsen funnits i Sverige förr också, men jag vet inte om jag förstod det rätt… I så fall kan man ju förstå att snålvatten är ett gammalt ord som härstammar från den betydelse av snål som vi har i finlandssvenskan också…

I Bonniers svenska ordbok förklaras snålvattnet rinner som det vattnas i mun (vid beskrivning av en girig person)… Men man måste väl inte vara girig heller för att det ska vattnas i munnen??

Nåja, nu får det vara slutbloggat för den här dagen… Godnatt allihopa!

————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 27.4.2007 10:19:49

Ja, gissa om jag blev utskrattad första gången jag högt och tydligt meddelade att jag var snål på något? ”Va? Snål? Säger ni så??” Mycket har jag fått lära mig att inte säga, men att säga sugen i stället för snål känns faktiskt obekvämt!

Tanja
http://bloggen.fi/ulrika_marie

Svar:
Kan tro det :) ”sugen” har jag också börjat säga… Hm, är kanske ganska lättpåverkad… Får väl kanske skylla på att jag bott här lite längre än dig och hunnit bli mer påverkad (3 somrar, 2 höstar, 1 vinter)… :)

Grammatik

Inspirerad av Netti… Jag gillar grammatik. Jag tycker att det är fascinerande att upptäcka mönster i språket och försöka förstå hur saker och ting hänger samman. Jag är inte sååå intresserad av ordklasser, men satsdelar däremot fascinerar mig. Anledningen är att ordklassindelningen ”bara” anger vilken ”potential” ett ord har, medan satsanalys handlar om ordens funktion i ett specifikt sammanhang. Språket i bruk alltså – och det är det som fascinerar mig!!

Jag fascineras alltså av satsanalys. Därför gillar jag också Diderichsens satsschema (jag har t.o.m. använt det som analysredskap i min gradu, som handlade om autentiskt talspråk!! Det gick kanske inte helt smärtfritt men jag fick ändå fram intressanta mönster med hjälp av den analysen). Med det kan man på ett bra sätt åskådliggöra svenskans (normala) ordföljd – ett jättebra hjälpmedel i andraspråksundervisning (om eleverna är på sådan nivå att de kan förstå det). Och man kan synliggöra vad som händer med betydelsen om man flyttar fram t.ex. objektet eller tidsadverbialet. Och – det för invandrarelever så svåra: man kan synliggöra vad det innebär att svenskan är ett V2-språk (alltså att verbet alltid kommer på andraplats i huvudsatser, förutom i vissa frågor). Imorgon ska jag hjälpa en kvinna med några uppsatser, och jag ska ta med satsschemat (de har jobbat med satsschemat tidigare i undervisningen, så det är bekant för henne) och hoppas att det ska hjälpa oss, för det som hon har mest problem med är just ordföljden.

Grammatikundervisningens vara eller icke-vara är en stor fråga, och jag är ingen vän av grammatikundervisning bara för grammatikens skull, utan det beror på vad man gör den till. Och sen tycker jag också att det finns viktigare och mindre viktiga saker att känna till – t.ex. har man inte så stor nytta av att kunna namnet på olika sorters attribut, medan det kan vara bra att veta vad subjekt och objekt är (särskilt här i Sverige när det gäller användningen av pronomenet som uttalas dom – att veta om man ska skriva de eller dem).

Det ska kanske tilläggas att jag för tillfället ser på grammatik och grammatikundervisning ganska mycket ur ett andraspråksinlärningsperspektiv, eftersom det är det jag sysslar med för tillfället… Modersmålsperspektivet har fallit lite i skymundan för mig nu.

När jag gick på trean och vi började med finska var mamma så upprörd över att vi inte hade fått lära oss vad subjekt och objekt var så hon började ha privat grammatikundervisning med mig hemma… :) Då tyckte jag mest att det var lite jobbigt, men nu är jag glad över att jag fick lära mig det så tidigt. Kanske är det därför som jag inte direkt haft så stora problem med grammatik?! Vem vet…

—————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

 

Inkommet 26.4.2007 20:57:23

Jag märker att jag har gjort rätt i mitt yrkesval…är så mycket mera intressant att fundera på muskelfibrer och strukturer i kroppen än att fundera på satsanalyser. Och det är ju en trevlig insikt =)

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
:) va bra :) jag tror också jag har hittat (någorlunda) rätt, och jag har många gånger konstaterat att jag ABSOLUT INTE ska jobba med någonting som ens kommer i närheten av vård… Beundrar alla er som klarar av/intresserar er för sånt!! :) Själv börjar jag må illa så fort någon ens pratar lite om någon krämpa…

Inkommet 26.4.2007 22:04:38

Vilken tur att vi alla är olika =) Annars skulle världen (och alla bloggar, haha) se tråkig ut!

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
Jeps, du har helt rätt :)

Inkommet 28.4.2007 20:25:40

Hej på dig! Har tyvärr inte upptäckt din blogg tidigare, men – bättre sent än aldrig! :) Jag jobbar som lärare i svenska och finska för utlänningar i Jakobstad och stortrivs!! Det är världens bästa jobb!!! Kanske vi kan utbyta lite erfarenheter framöver? Jag länkar till dig.

Brita
http://bloggen.fi/hoppetossa

Svar:
Hej, va kul att du hittade hit – välkommen! :) Och var roligt att träffa på en likasinnad :) Det verkar vara en oerhört intressant bransch jag är på väg in i, alla säger det :)

Inkommet 28.4.2007 20:34:29

Fascineras också av satsanalys, härligt att se hur saker och ting hänger ihop och fungerar :)

Brita
http://bloggen.fi/hoppetossa

Svar:
Ja visst är det :)

Siffror och uttal

I Sverige säger man nästan aldrig tusentrehundra (som jag alltid brukar…) utan man säger antingen trettonhundra (som jag ju redan skrivit om, se inläggen om 2007) eller ettusentrehundra. Regeln är alltså att det alltid heter ettusen och på samma sätt etthundra men många säger ändå bara hundra när det är exakt 100 och tusen när det är exakt 1000. Min man menar dock att det är lite ”ungdomsmode” nu att säga tusentrehundra utan ett framför, men att typ alla vet att det är fel att göra så.

Hursomhelst så försöker jag bli ett gott föredöme för mina framtida elever nu och lära mig säga ett framför tal på 101-199 och 1001-1999. Häromdagen när jag skulle be mina elever öppna sidan 105 i boken så försökte jag faktiskt använda ett framför hela tiden, men ibland slank det fram något hundrafem också, men då rättade jag mig genast… Idag berättade jag detta för en av mina klasskompisar och han menade att det är mycket vanligt att lämna bort ett framför tal med 100 (vanligare än att man gör så än lämnar bort ett när det gäller tal med 1000), så kanske hade jag ansträngt mig i onödan inför mina elever??

Hur säger ni? Och hur brukar folk i er omgivning säga? Jag har blivit så språkförbistrad och språkförvirrad att jag inte längre vet… Minns bara att pappa talar om tuusentriihondra kvadratmeter i en dialektinspelning som jag gjorde (och transkriberade!) med honom för en dialektkurs i Åbo för ett antal år sedan, så han använde åtminstone inget ett framför då…

————————————————————————————

Kommentarer från bloggen.fi/my

Inkommet 26.4.2007 16:41:42

I Sverige säger man trettonhundra och sjuttonhundra, även då man pratar om priser – vilket har varit väldigt förvirrande för mig. Jag brukar nämligen tänka på 13 000 och 17 000 då! I Finland har jag i alla fall alltid sagt ”tusentrehundra och tusensjuhundra”.

Bitte
http://bloggen.fi/paradox

Svar:
Jag har börjat vänja mig nu men visst är det förrvirrande! :)

Inkommet 26.4.2007 20:38:00

Jag säger aldrig trettonhundra osv. Det låter bara så fel. Idag hörde jag en ny version av att säga tusen (ja inte ett-tusen) ”tiehundra”, lite märkligt. I övrigt är jag lite som dig, jag vet inte riktig vad jag säger och vad de runtomkring mig säger…

Maria
http://bloggen.fi/marias

Svar:
”Tiehundra” – det var roligt. Har ALDRIG hört det förr… :) Själv har jag faktiskt börjat säga ”trettonhundra” ibland när vi spelar ett spel här hemma… Märker att jag snappat upp en del ord & uttryck från rikssvenskan, men ”tonfallet” är fortfarande väldigt finlandssvenskt… :)

Inkommet 27.4.2007 10:09:48

Det kanske även förekommer i Finland, men det jag reagerat på här i Sverige är det här med att säga två stycken siffror då det gäller tal på tusen. T.ex. ”tretusenfemhundra” sägs som ”tre och fem”. Mycket vanligt när man pratar om t.ex. bostadshyror.

Tanja
http://bloggen.fi/ulrika_marie

Svar:
Vet du precis så sa jag idag. En person frågade vad vi betalar i hyra och det liksom bara slank ur mig, och jag tänkte genast efteråt ”sådär brukar jag ju inte säga”… Vet inte om det förekommer i Finland… Vet bara att jag inte brukar använda det – men kanske jag är på väg att börja, jag vet inte riktigt vad som händer med mitt språk för tillfället…