Finskt uttal

Finlands ambassad i Stockholm har sammanställt en liten finsk uttalslära. Kolla in den!

Pensionärskuvös

Sådärja, nu är det dags igen. Jag har inte riktigt orkat/hunnit/haft lust att blogga den senaste tiden, men nu gör jag ett nytt litet försök… :)

Idag har vi vårstädat balkongen. Härligt! Nu återstår bara att fylla den med diverse växter. Och vi funderar starkt på att glasa in den och därmed skapa en pensionärskuvös, ett ord som jag stött på flera gånger de senaste veckorna. Intressant ord, eller hur? :)

Veckans bästa

Tips: ordkunskapsprovet

Min bloggpaus bryts för fem minuter… Jag kunde inte låta bli.

Själv har jag aldrig gjort högskoleprovet, och jag tvivlar på att det skulle gå särskilt bra om jag gjorde det. Men ordkunskapsdelen hade jag åtminstone klarat galant om jag gjort provet i år. Jag var lite osäker innan eftersom jag inte tycker att jag har så jättestort ordförråd, men det gick bra. Endast ett fel blev det… *GLAD*

Hur många rätt klarar du? Testa!

Paus

Nu blir det bloggpaus för min del. Jag återkommer efter påsk. Ha det så bra!

Ryggsäckar

Det finns ett ord som jag burit på i flera år, men aldrig riktigt kommit ihåg att skriva om. Jag stötte på ordet någon gång i samband med att jag lärde känna min man, och det är ett rätt bra ord. Det skulle kunna fylla en lucka i mitt vardagsspråk, men av någon anledning har jag inte riktigt börjat använda det än. Ordet är ryggan.

I Norge talade man om sekken, kort och vardagligt. Praktiskt. Det anammade jag direkt när jag bodde där. I Sverige hör jag många säga ryggan, men det har jag alltså inte riktigt börjat använda själv än. Vad säger man i Svenskfinland? Jag kan inte komma på något särskilt… Men ryggsäcken är ju aningen långt och krångligt, och det känns inte så dumt att förkorta det till ryggan (eller sekken i Norge).

Så ryggan är något jag kan lära mig från sverigessvenskan. Fast på dialekt funkar det inte riktigt… Ordet ryggen (alltså kroppsedelen) uttalas ju [ryddjin] på min dialekt, och vad skulle då ryggan bli? [Ryddjan]? Ord som slutar på -a brukar väl ofta vara feminina i våra dialekter, skulle det kunna bli [ryddjon]? Nä, jag vet inte. Det kanske inte funkar på dialekt. [Setjin] låter lite mer redigt österbottniskt, i så fall.

Men det finns ett ord som vi finlandssvenskar använder som fyller en lucka i sverigessvenskan (vad jag vet, i alla fall). Rinkka. Ja, ett finskt ord. Och åh så praktiskt. Vad är en rinkka (eller på dialekt rinkko) då? Det är en stooor ryggsäck, alltså i 50-60-liters klassen (eller något i den stilen). Finlandssvensk ordbok stavar ordet med ett k, rinka. Jag stavade det nu helt spontant med två k, men det är inget ord jag brukar skriva så ofta, och följaktligen har jag aldrig reflekterat över om det ska vara ett eller två k. Men, visst är det ett bra ord?

Slutsats: TACK Sverige för ryggan! Och varsågod, här får du rinkan (ja, okej, vi säger väl ett k då – det låter mer svenskt).

Dialektbloggstips

Säger orden maldär, dröftar, stillar, föise och nötse dig något? De hör alla hemma inom samma ämnesområde. Kan du gissa vilket?

Några av orden är bekanta för mig, andra inte. Ika har skrivit ett läsvärt inlägg om dessa gamla dialektord som används/använts i våra hemtrakter. Titta in hos henne, och kommentera!! :)

På hälft

Det händer lite nu och då reagerar mina elever när jag säger något som låter konstigt i deras öron. Ett uttryck som jag använder ibland, och följaktligen brukar få lite reaktioner på, är på hälft.

Jag kan säga till exempel vi har ganska mycket på hälft, så vi måste bli klara med allt idag. Det betyder alltså ‘halvfärdigt’. Hur logiskt som helst i mina öron, men det verkar låta lite konstigt i de flesta svenskars öron.

I Finlandssvensk ordbok finns också på hälft med. Man kan säga till exempel säga att något blev på hälft.

Och ja, det kanske är ett konstigt uttryck, men det är nog ett av de finlandssvenska uttryck som jag har svårt att bli av med… Det sitter helt enkelt kvar hos mig.

No?

Ikväll har vi varit på bio och sett filmen Slumdog millionaire. Minst sagt intressant! Filmen utspelar sig i Indien, och det hade inte gått många minuter av filmen innan jag blev tvungen att leta efter en bit papper och en penna i min väska för att anteckna något jag hört. Better than making tea, no? säger en av personerna i filmen. Just detta no har jag bloggat om en gång tidigare, även då efter att jag hört en indisk man säga så när han talade engelska. Spännande! En slags uppbackningssökningspartikel. Den svenska texten löd ungefär bättre än att göra te, va? Man vill ha någon slags bekräftelse på det man har sagt…

Den här typen av småord intresserar mig mycket. När jag publicerat mitt första inlägg om no skrev Johan i en kommentar att tyskar tenderar att använda något som låter som nååw i samma funktion. Detta hade jag då aldrig lagt märke till, men de senaste månaderna har jag hört det lite då och då när tyskar talar svenska. Spännande det också!

På tal om Indien, titta gärna in hos Kafrinas help!

Ha en trevlig fortsättning på helgen!

Jag kan tycka att…

Har ni lagt märke till att folk ofta säger jag kan tycka att i stället för jag tycker att? Jag märker att jag själv börjat göra så här också. Inte ofta, men då och då. Eller så säger jag något, och så lägger jag till ett kan jag tycka efteråt.

Varför gör vi så här då? Ja, antagligen för att förmildra ”tyckandet”. Det låter ibland för starkt att säga jag tycker, kanske för att det i vissa situationer kan vara ”socialt inkorrekt” att uttala sig så starkt. Då är det bättre (eller lättare) att gardera sig med ett inledande jag kan tycka eller ett avslutande kan jag tycka, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag absolut tycker så till 100%, utan kanske att en del av mig kan se en poäng i att det kanske är så, men jag är inte så övertygad att jag säger jag tycker att… Spännande, kan jag tycka! Eller nej, spännande, tycker jag!

I boken Språket – svenska folkets frågor till radioprogrammet Språket (2007) handlar ett av lyssnarbreven just om detta jag kan tycka. Brevskrivaren får svaret att detta uttryck dök upp i tidningar ungefär i mitten av 90-talet, och att är en vaghetsmarkör. Det intressanta är att svaret (av professor Lars-Gunnar Andersson och programledare Anna Lena Ringarp) inte avfärdar vaghetsmarkörer som totalt onödiga och överflödiga, utan det framkommer att ”vaghet är något bra och användbart i mänsklig kommunikation” (s. 34). JA! I lämplig dos, alltså.

Hur är det i Svenskfinland? Används detta uttryck där också, eller är det en sverigessvensk företeelse? I mina öron känns det inte som något jag skulle kunna säga på min hemdialekt… Hur är det med er?