De/dem eller dom
25 november 2008Jag har tjatat på mina nior att de inte längre får skriva dom utan att de måste börja skriva de och dem. Vi har pratat om att man kan pröva att byta ut dom mot vi eller oss (jag eller mig) för att se om det ska vara de eller dem. Hälften av det jag sagt tycks ha fastnat: nästan ingen skriver dom längre, men de flesta skriver istället dem även när det är subjekt. Suck… Jag tror jag får ta och förklara det igen. Och den här gången kan jag faktiskt använda grammatiska termer som subjekt och objekt för nu har de lärt sig det – tjohej!
Och ja, för den som undrar – mina nior ligger lite efter… Jag vet inte riktigt vad de sysslat med hittills på svenskan men det finns en hel del att rätta till nu… Ska bli spännande att se vad vi kommer att lyckas med! :)
My 
Inte sjutton skulle vi tillåtits skriva ‘dom’ ens i ettan, så mycket är säkert! Men de är ju i ‘gott’ sällskap: Emanuel på Dagen gör fel stup i kvarten, så journalist han är… :-)
Det är märkligt: man läser sådant här, och ser ‘Klass 9A’ — som ju också låg ‘lite efter’, lindrigt sagt… — och sedan läser man i tidningen (senast i går (eller förrgår?)) hur någon förståsigpåare påstår att dagens ungdomar minsann lär sig MYCKET mer i skolan än vad man gjorde för några decennier sedan… Hur går det ihop, någon?
Inte vet jag vad man lär sig, men så mycket vet jag som att t o m de sämsta i min klass kunde mer i femman-sexan än vad de flesta i ‘klass’ 9A’ tycks ha kunnat när de slutade åttan!
Att detta med de/dem är så svårt är faktiskt smått obegripligt för mig! Det är naturligtvis en sak om man inte har svenska som modersmål, då är det klart att det inte är helt lätt, men vad jag inte förstår är att personer som hela livet pratat svenska inte hör att det låter fel med ‘dem gjorde si och så’. Det låter ju helt… fel! Jag vet inte riktigt, men ibland känns det som om dem-fenomenet är något nytt fenomen, för jag har faktiskt inget minne av att någon skrev så när jag gick i gymnasiet (1999-2002).
Jag har också förundrat/förfärat mig över ihopblandningen av de/dem. Senast igår försökte jag förklara för en elev i tvåan på gymnasiet(!) Först testade jag subjekt/objekt men hon hade ”ingen aning” så vi övergick till jag/mig och det fungerade mycket, mycket bättre. Suck över vilken nivå vissa elevers svenskakunskaper, eller snarare grammatikunskaper, ligger på… Ibland är det faktiskt nästan för bedrövligt.
Sådär… det var dagens gnällinlägg ;)
De/dem är SVÅRT! På gränsen till omöjligt. Jag tycks aldrig lära mig. Och då har jag fått höra i skolan att det är bättre att använda ”dom” än att försöka med de/dem och göra fel. Och att det blir allt mer accepterat att skriva ”dom” även i mer ”högklassiga” texter, så jag vet inte om det är så stor vits att klaga på de stackars eleverna…
Jag har också fascinerats över att det ska vara så svårt med de och dem, men som jag har förstått det så är det väl accepterat att alltid skriva dom numera. Det får mina ögon att grusas, men hellre det än att folk blandar ihop de och dem.
My: Jag har hittat ett spännande test som kanske du också skulle vilja göra här:
http://www.barnensbokklubb.se/bbk2/boknordstestet/
Det visar huruvida du är en boknörd eller ej. Kul va? :)
D, jag är nog inte rätt person att jämföra dagens skola med hur det var förr… Men en sak som utvecklats inom svenskan är i alla fall att man inte längre bara skriver ”uppsats” utan att man satsar mer på att skriva i olika genrer, och medvetandegöra vad som kännetecknar olika genrer… T.ex. krönika, debattartikel, reportage, nyhetsartikel, dagbok, novell m.m. Man satsar alltså på genrer som existerar utanför skolvärlden…
Elisabeth, jag tror att det nog är lite olika beroende på vilken del av landet man kommer från… De flesta uttalar både de och dem som [dom], men vissa använder uttalet [dem] även för subjektsformen…
Sofia, hehe, ja det är inte lätt… :)
Johanna G, jag kollade med folk på vår skola och svensklärarna brukar nog kräva att eleverna ska skriva de/dem i nian (på nationella provet).
AKO, TACK för länktipset! Ska kolla in det! :)
Man kan säkert anta att dom kommer att ta över så småningom, men dom uppfattas nog fortfarande som lite talspråkligt och vardagligt av många, så av den anledningen tycker jag det är rätt viktigt att eleverna (senast i nian!) lär sig detta…
Jag kollade vad som sägs i Språkriktighetsboken (2005) och de (alltså nuvarande Språkrådet) säger att dom var starkt på frammarsch på 60- och 70-talet, men att det i slutet av 90-talet faktiskt minskat något… Dom verkade alltså inte ta över så snabbt som man trodde… Om situationen just nu sägs det ”i det offentliga skriftspråket är de och dem normalformerna, medan dom mest används som talspråksmarkör” (s. 207).
Kanske är det lite som med mej, dej och sej – de har ju inte heller riktigt slagit igenom på allvar…
Om vi förlorar de och dem förlorar vi också en (ibland) viktig distinktion i språket, som i följande exempel hämtat ur Språkriktighetsboken (s. 206):
Vår grupp såg dom inte
jfr Vår grupp såg de inte, Vår grupp såg dem inte.
D, jag är nog inte rätt person att jämföra dagens skola med hur det var förr… Men en sak som utvecklats inom svenskan är i alla fall att man inte längre bara skriver ”uppsats” utan att man satsar mer på att skriva i olika genrer, och medvetandegöra vad som kännetecknar olika genrer… T.ex. krönika, debattartikel, reportage, nyhetsartikel, dagbok, novell m.m. Man satsar alltså på genrer som existerar utanför skolvärlden…
Elisabeth, jag tror att det nog är lite olika beroende på vilken del av landet man kommer från… De flesta uttalar både de och dem som [dom], men vissa använder uttalet [dem] även för subjektsformen…
Sofia, hehe, ja det är inte lätt… :)
Johanna G, jag kollade med folk på vår skola och svensklärarna brukar nog kräva att eleverna ska skriva de/dem i nian (på nationella provet).
AKO, TACK för länktipset! Ska kolla in det! :)
Man kan säkert anta att dom kommer att ta över så småningom, men dom uppfattas nog fortfarande som lite talspråkligt och vardagligt av många, så av den anledningen tycker jag det är rätt viktigt att eleverna (senast i nian!) lär sig detta…
Jag kollade vad som sägs i Språkriktighetsboken (2005) och de (alltså nuvarande Språkrådet) säger att dom var starkt på frammarsch på 60- och 70-talet, men att det i slutet av 90-talet faktiskt minskat något… Dom verkade alltså inte ta över så snabbt som man trodde… Om situationen just nu sägs det ”i det offentliga skriftspråket är de och dem normalformerna, medan dom mest används som talspråksmarkör” (s. 207).
Kanske är det lite som med mej, dej och sej – de har ju inte heller riktigt slagit igenom på allvar…
Om vi förlorar de och dem förlorar vi också en (ibland) viktig distinktion i språket, som i följande exempel hämtat ur Språkriktighetsboken (s. 206):
Vår grupp såg dom inte
jfr Vår grupp såg de inte, Vår grupp såg dem inte.
Vi skrev då i olika genrer. Fast kanske mer på gymnasiet? Jag kommer inte ihåg…
Det är ju verkligen att göra barnen en otjänst att inte lära dem att skriva korrekt svenska redan från början! Det är tio gånger värre att lära om än att lära rätt från början. Men det är ju inte ditt fel…
Förslag: säg till dem att läsa en sida högt hemma varje dag med ordentligt uttal ‘de’ och ‘dem’ (eller åtminstone ‘de’ och ‘dom’), så de övar upp litet språkkänsla.
Hur gör de i engelskan förresten? Inte blandar de väl ihop ‘they’ och ‘them’ på samma sätt? Eller gör de det?
Att ‘dom’ skulle gå tillbaka har jag däremot inte märkt. Tvärtom så dyker det ju numera upp t o m i högst seriösa böcker — vilket jag definitivt inte såg på 70-talet! Så min upplevelse är en ständigt ökad acceptans.
‘Mej’, ‘dej’ och ‘sej’, däremot, är en helt annan historia. Både Dan Andersson och andra skrev ju gladeligen ‘mäj’, ‘däj’ och ‘säj’ i sina böcker, så där har stavningspreferenserna uppenbarligen böljat fram och tillbaka flera gånger.
Då skulle jag nog snarare likna det vid ‘hans’/’sin’ och ‘deras’/’sina’, vilket folk också börjar bli skrämmande dåliga på att använda rätt. Håller just på att avsluta Obamas första bok, och där finns en hel drös med sådana fel. Skall man verkligen jobba som översättare om man inte behärskar något så elementärt?
Tips:
Man kan ta upp lite analogier, för att eleverna ska kunna förstå absurditeten.
En gång skrev jag i en debatt, något i stil med:
-Men denna regel gäller för dem som inte är närvarande.
Invändningen (från en gymnasielärare) var:
-Det heter ju ”gäller DE som inte är närvarande”!
Då drog jag liknelsen:
-Ok, säger du även: ”Denne regel gäller för vi som inte är närvarande”?
eller ”Denna regel gäller ni som inte är närvarande”?
Kanske inte, eller hur?
Då förstod han vad jag menade.
Förresten, tack för mötet i Lund :)
Bra blogg! :)
D, intressant kommentar! Och nej, folk gör inte – vad jag sett än så länge i alla fall – fel på they och them…
Jag tog upp detta med de och dem med niorna idag igen, och nämnde då även they och them… Men jag vet inte riktigt om det gick hem… Vi får nog prata om det många gånger till…
Z, tack själv för mötet i Lund! :) Det var jättetrevligt att ses! :)
Jag kollade vad som sägs i Språkriktighetsboken (s. 209) om just detta, alltså fall när de som… är objekt i den överordnade satsen och subjekt i den underordnade satsen (bisatsen), och där sägs det att dem som förr varit det självklara, men att de som börjat användas mer och mer, och att båda är fullt acceptabla. Alltså hade både du och din lärare rätt, enligt Språkriktighetsboken i alla fall… :)
Komplicerade saker… :)
(Oj vilken lång mening det blev här ovanför… :))
Johan, tack för det! ;)
Det var väl det jag trodde!
Hur kan det vara så svårt att göra rätt på sitt eget språk, när man klarar det galant på ett främmande?
Johan
Har det tagit dig så lång tid att upptäcka det? :-)
Var inte så säker på att dina elever nu vet skillnaden på subjekt och objekt. Det kan lika gärna vara bortblåst om en vecka:) En gammal lärare gör sig inga illusioner längre…
D, jag kanske borde kolla med de andra engelsklärarna på skolan för säkerhets skull om folk brukar blanda på they och them, men jag tror inte att jag stött på någon hittills som gjort det…
kicki, nej det förstås… :)
Johanna S:
Jag var nog betydligt bättre på de/dem i nian än vad jag är nu. Inbillar jag mig i alla fall. Tycker att allt vad stavning och grammatik som jag en gång i tiden lärde mig försvinner mer och mer ju längre tiden går. Ofta sitter jag och ljudar ord och meningar för mig själv – som man gjorde i låg- och mellanstadiet – för att komma fram till hur ett ord stavas. Det är rätt pinsamt egentligen!
Johanna G, det kanske är som med jag och matte… Jag kan pinsamt lite matte nu, eftersom det är så länge sedan jag höll på med sådant… Lite pinsamt att inte kunna hjälpa sjuorna med det de håller på med… Nåja, en del kan jag, men mycket mindre än förr… :)