Jag sitter och bläddrar i Orden vi ärvde och Bilderna vi läser av Monica von Bonsdorff och Barbro Wiik. Böckerna är läromedel i ämnet modersmål och litteratur (alltså svenska) och jag fick dem under lärarutbildningen i Vasa.* Jag bläddrar i dem för att få idéer om vad jag ska hitta på med min sjua och min nia i höst. Och visst får jag idéer!
Men just nu önskar jag att jag jobbade i Svenskfinland istället. Det är där mina rötter finns. Det är där min historia finns. Det är den kulturen jag kan, känner och förstår. Skolämnet modersmål och litteratur, modde, är mitt. Jag har en relation till det. Ämnet svenska känns abstrakt och främmande. Hur ska jag kunna undervisa i det? Det är så mycket kultur och identitet i det ämnet som inte är mitt… Hur ska jag kunna nå mina elever? Hur ska jag kunna hitta samma glöd för det ämnet som jag en gång hade (och kanske fortfarande har) för modde? Hur ska jag göra för att kunna inspirera mina elever, hjälpa dem att hitta glädjen i ämnet, när jag själv känner mig så vilsen? Vad kan jag ge mina elever? Vad har jag gemensamt med tonåringar i Stockholms län?
Plötsligt börjar jag ana några svar. Visst, min historia skiljer sig mycket från mina elevers. Mina rötter är inte desamma. Men just därför kanske jag kan komma med andra, nya infallsvinklar. Just därför kanske jag kan bidra med något som deras ordinarie lärare inte kan ge dem. Jag kanske får ge vad jag kan, och så får deras svenska svensklärare ta vid när hon kommer tillbaka. Och vara just svensk.
*Och just nu är jag oerhört tacksam över att Schildts och Söderströms faktiskt delar (delade?) ut gratis läromedel till lärarstudenter. Något sådant existerar inte i Sverige (vad jag förstått i alla fall). Det är härligt att kunna ha ett eget förråd av läromedel att hämta idéer ur. Sammanlagt ungefär femton böcker fick jag. Värdefullt!
My 