Det är nog hopplöst

Jag lär mig aldrig.

Följande utspelar sig i vårt arbetsrum idag vid lunchtid:

En kollega frågar om en annan kollega ska iväg på kurs på eftermiddagen, och hon är väldigt angelägen om att få veta det. Jag svarar ”ja, det ska hon nog”, varpå kollegan uttrycker något om att hon behöver få veta säkert, så hon vet om hon ska skicka hem eleverna. Det räcker inte med gissningar. Och jag inser att jag än en gång använt ett finlandssvenskt nog, som folk missförstår. Jag menar liksom bekräftande, ‘ja, det stämmer, hon ska på kurs idag’ och de tolkar mitt svar som ‘ja, det ska hon kanske/troligen’.

En viss skillnad.

Nog är utan tvivel den skillnad mellan finlandssvenska och sverigessvenska som orsakar flest missförstånd mellan mig och andra människor. Och jag lär mig tydligen aldrig.

Det är nu mer än två år sedan jag för första och andra gången bloggade om nog. Man skulle ju kunna tro att jag lärt mig av de missförstånd jag varit med om, men icke. Det beror nog (ja, tolka det hur ni vill) på att det är ett så vanligt litet ord som jag använder hela tiden. Det är svårt att fatta att det är så stor skillnad i betydelsen på ett så litet ord. Det är liksom lättare med fastlagsbullar och semlor…