Måra
24 februari 2009Min kära syster är på besök, och jag får tala dialekt dagarna i ända – härligt! :)
Vi hade inte tillbringat många minuter tillsammans innan hon använde verbet måra. Jag minns tyvärr inte riktigt vad hon sa, men jag tänkte på att det var länge sedan jag hört det verbet.
Använder ni andra österbottningar det? Kan ni i så fall ge exempel på hur ni använder det verbet? Jag kan liksom inte komma på några bra exempel just nu… Och hur skulle ni beskriva betydelsen?
My 
Vi ”mårar å påå” i sakta mak – betyder alltså att man arbetar på sakta men säkert. Som vi ofta brukar göra i klassrumssituationen, det går inte så snabbt framåt som man skulle önska.
– Hu gaar i?
– Nå, he mårar åpåå…
Låter kul… :-)
Hoppas ni tar med henne på askonsdags-studiebesök imorgon kväll!
Apropå fastan… Du är matutmanad:
http://katolskakyrkan.blogspot.com/2009/02/matutmaning.html
”Vi ska måra iväg nu” = vi förbereder oss på att åka iväg, eller nåt i den stilen. Man har inte riktigt farit ännu, men börjar typ klä på sig och far sen iväg.
Vi pratar om ”ti mår oåv” hemma – eller: mamma pratar om det, därav den sydösterbottniska diftongen. Använder det inte desto mera själv, vilket är lite synd, för jag tycker egentligen om det. Mamma använder det när hon ska fösa iväg en eller flera kor i någon riktning, fast inte bara då.
Jag tycker att det är intressant att Mia mfl nordösterbottningar talar om ”måra åpå”, i den betydelsen att man är mitt uppe i det, medan man i sydösterbotten (iaf i de kretsar jag känner till) talar om något man ska göra, något som ska inledas – en avfärd som är allt annat än brådstörtad…
Ja, he mårar åpåå…
Ja pa måra å skåda på bloggen denn nu som då (jag brukar allt emellanåt läsa din blogg).
”Ja ha måra å fåått na böökär fron Svalan” – nu och då har jag alltså fått böcker. Så jag håller med jukk i denna användning av måra.
Ika: ”Ti måra åv” eller ”om vi sku byri måra åv nö” är också helt gångbart i norr.
Alla, TACK för era intressanta kommentarer! Många av er har sådana exempel där måra verkar vara något som sker på ett långsamt, lugnt sätt. Jag och syrran pratade lite om detta, och kom fram till att vår mamma (som ursprungligen kommer från Nykarleby) använder måra i den betydelsen.
Men jag och syrran använder måra i en annan betydelse, som kommer nära jukks och kickis exempel:
ja pa måra å skåda på bloggen denn
ja ha måra å fått na böökär…
Vi kan säga t.ex. klockon mårar å gar såndär ibland, och den betydelse vi lägger in i måra är att det är något som sker återkommande, alltså nästan som brukar. Den långsamma, lugna betydelsen finns inte direkt i vårt måra. Är det någon av er som känner igen det här, eller är jag och syrran helt ute och cyklar?
I SAOB finns måra, men där anges betydelsen ‘krossa’ (alltså typ ‘smula sönder’). Det är alltså inte relevant för vårt måra.
I Rietz Svenskt dialektlexikon: ordbok öfver svenska allmogespråket (som utkom 1862-67) finns måra med, och där anges tre betydelser:
1) göra något långsamt och mödosamt eller i all maklighet (med exemplen mårar å super, mårar å jiter, mårar å gar, mårar å brinder – låter det inte som om exemplen skulle kunna vara från dagens Österbotten? :) )
2) gå i djup sand
3) gräva i jorden
Den första betydelsen är ju intressant – det är just det ni gett exempel på! :) Men här finns alltså inte den betydelsen som jag är ute efter med… Undrar om det bara är något som jag och syrran missuppfattat… Ika, vad säger du?
Charlotte, tack för utmaningen. Ska se om det blir något av det… :)
Ert exempel om ”klockon mårar å gaar såndär” känner jag också igen och betyder alltså att den går sönder nu och då. Alltså samma typ som jukk och jag nämnde tidigare.
Ett annant exempel: ”Ida ha ja måra å skåda po VM-sjiidasi” och då i betydelsen att jag har tittat allt emellanåt.
kicki, kul att du också känner igen det! :) Då verkar det alltså finnas (minst) två olika betydelser av måra:
1) att något sker långsamt (jag räknar även måra åv/iväg hit)
2) att något sker återkommande, nu och då
Förekommer båda användningarna i hela Österbotten, eller finns det skillnader där?
Jodå, jag känner nog igen måra när man talar om något åpterkommande. Fast jag har suttit och tänkt på att de här båda betydelserna inte alls känns så väsensskilda egentligen. Måra handlar ju i båda fallen om något som inte är så plötslig och dramatiskt. Klockan har gått sönder förr, så det är inte så överraskande att det händer igen, inte heller är det revolutionerande att titta in på samma blogg för n:te gången. Jag kanske är ensam om det, men jag tycker att det finns en viss stillsamhet över även den här användningen av måra. Lakoniskt, skulle jag vilja säga.
Och nu glömde jag att skriva att jo, visst känns Svenska dialektordbokens exempel som något man kunde ha plockat upp lite var som helst i Österbotten den senaste tiden. Men ”mårar å brinder”, det skulle jag nog tolka i den betydelsen att det är dåligt med brandsäkerheten någonstans eftersom det brinner mer än en gång någonstans.
Ika, roligt att du känner igen det återkommande i måra! Och ja, kanske har du rätt i att de båda betydelserna hänger ihop lite grann, att det långsamma/icke-plötsliga även finns i det återkommande… Men däremot verkar inte det återkommande finnas i alla exempel ovan…
Mårar å brinder, ja, jag tänkte inte så mycket på det utan läste bara exemplet ganska hastigt, men jag tolkar nog det på samma sätt som du, inte att det brinner långsamt utan att det brinner nu och då.
”Mårar å brindär” kan för mig också betyda att det brinner långsamt utan låga eller ”tjytar” som vi också brukar säga.
kicki, aha, intressant! Tjytar var också nytt för mig… :)
My, kolla med din pappa om tjyttar är bekant för honom – min pappa använder det i alla fall – fast med två t. :)
Tjytar är just det, pyra eller glöda. I mina hemtrakter talades det om Kyto eller Kytt-landet (benämning på odlingsmarker). SAOB tar upp det här: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/135/34413.html
Ett helt annat ord som vi också brukar använda är ordet kytta (med hårt k) eller tjytta för att lurpassa (t.ex. vid jakt). Det kommer antagligen från finskans kytätä (jfr fi. kyttä, polis, eller i egentlig mening spanare). Wiktionary menar att finska kytätä kommer från svenska skjuta: http://en.wiktionary.org/wiki/kyt%C3%A4t%C3%A4
Det är troligen två helt olika ord det är frågan om.
jukk
”Tjytlandi” är bekant även här i våra trakter.
Att finskans kytätä (=lurpassa) skulle komma från svenskans skjuta tror jag däremot inte alls, för innebörden är ju inte samma heller.
Kicki: helt omöjligt är det inte om ordet uppstått i samband med jakt. Kom ihåg att skjuta hade hårt k tidigare i svenskan, precis som i våra dialekter (skut) och finskan tappar s framför k i motsvarande låneord (t.ex. skottkärra – kottikärry).
”Va kyttar to på?” kan vi också säga på vår dialekt och mena vad tittar du på eller vad har du i sikte, men ingalunda vad skjuter du på?
Visst betyder kyttä ‘polis’ nuförtiden men i gammaldags finska var kyttä just ‘skytt’ – den som skjuter.
Har man månne först lånat in substantivet skytt som blivit kyttä och av det bildat verbet kytätä :)
Skytte/Skyttä/Kyttä har sedan 1300-talet förekommit som efternamn i Finland (vet genealogi.fi berätta). Ett gammalt ärorikt soldatnamn alltså, och numera känns ‘kyttä’ så pejorativt…
Ika, jag ska kolla med pappa. Återkommer.
Alla, vilken intressant diskussion ni har haft! Jag lärde mig mycket nytt.
Kytta är ett verb som jag inte själv använder, men det är mycket bekant. Bl.a. min mamma säger så.
Intressant att läsa om kopplingen till finskan och skjuta!
Jag kan inte komma på att jag ens har hört ordet måra användas i bemärkelsen att något sker långsamt. Det känns faktiskt väldigt främmande. Måra för mig innebär nog enbart det senare av de två betydelserna du nämnde, alltså något som är återkommande.
Kajsa, det var intressant! Kan det vara så att ‘något-sker-långsamt’-betydelsen mest finns i de nordligare delarna av Österbotten, medan ‘återkommande’-betydelsen är vanligare i söder…? Hm, spännande! :)