h1

Inandnings-ja

2 december 2007

Då och då kommer någon av mina studenter fram till mig på rasten och säger att de hört att man här i trakten säger ja samtidigt som man andas in. Och de är väldigt fascinerade av detta.

När jag jobbade med att transkribera samtal (enligt transkriptionsprinciper utvecklade inom samtalsanalysområdet (särskilt Conversation Analysis), inte inom dialektologin!) funderade jag ett bra tag på hur jag skulle transkribera detta ord/ljud… Inom samtalsanalysområdet är det viktigt att få med så mycket som möjligt i transkriptionen – pauser (ofta mäter man också pauserna!), samtidigt tal, skratt, inandningar, viskningar, röstförställning och så vidare. För inandningar använder vi oss ofta av tecknet .hh, och ord som sägs direkt på en inandning kan man transkribera genom att sätta en punkt framför ordet. Så till slut valde jag att transkribera detta inandnings-ja som .ju . Knappast den bästa lösningen men ändå en lösning på problemet.

Använder ni detta inandnings-ja? Jag gör det när jag talar dialekt särskilt i hembyn, men typ aldrig annars. Men ett ganska roligt ljud/ord är det! :) Lite kul också att det förekommer på båda sidorna om Bottniska viken! :)

6 kommentarer

  1. ”juuh” är mycket vanligt i mina trakter – och det är ingen svag inandning heller utan nästan så man suger in lufter samtidigt som man uttalar ordet. ”Såm ti bliistär inåt”


  2. Jag använder det inte så ofta själv, men är däremot van att höra andra använda det. Precis som du har jag haft problem med betecknandet av ljudet när jag transkriberade inspelat tal. Det slutade med att jag helt enkelt markerade det som [sug-ja], och bifogade en förklaring till min beteckning. Och visst är det ett roligt ljud! Undrar hur och var det har sitt ursprung?


  3. Jag använder det också. Jag har hört det i större delen av Österbotten. Antagligen mycket gammalt eftersom det finns på båda sidor om viken.


  4. kicki, ja du har ju rätt i att man faktiskt suger in luften… Det hade jag inte tänkt på! Kanske borde jag hitta på ett nytt transkriptionstecken för detta sugande… Får fundera på det… :)

    Ika, kul att du också funderat på detta… :) [sug-ja], det funkar ju… :) Fast jag skulle vilja hitta nåt tecken att använda för att markera det, då skulle det mer likna resten av min transkription… typ *ju eller nåt sånt… Fast det är inte aktuellt för mig just nu – i de transkriptioner jag håller på med för tillfället finns inga såna, men om jag någon gång går tillbaka till mina gamla transkriptioner och börjar jobba med dem igen (vilket det är helt möjligt att jag gör) så får jag ju börja fundera på det igen…

    jukk, ja, man blir ju nyfiken på hur gammalt det är och hur det uppstått… :) Det är ju faktiskt utbrett över ett rätt stort geografiskt område.


  5. Jag använder inandnings-ja någon gång ibland, fast inte speciellt ofta. Dock råkade jag använda ”inandnings-yes” en gång när jag bodde i Österrike, vilket gjorde mina studenthemskompisar hemskt fascinerade.


  6. Elisabeth, va kul att du använder det ibland! :) Jag visste inte att det förekommer i södra Sverige också… Kul! :) Och jag kan tänka mig att det måste ha varit en speciell upplevelse för dina Österrike-vänner att höra ett inandnings-yes… :)

    Nu slår det mig att det ju vore intressant att veta om detta inandnings-ja finns i norska dialekter… Det har jag faktiskt ingen aning om… :)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: