Nu börjar det snart bli vår, åtminstone på våra breddgrader. För exakt ett år sedan steg jag och min man av bussen här i vår nya hemstad, bar våra väskor till den nya lägenheten och skruvade ihop våra medhavda ikea-pallar, satte oss vid vårt tillfälliga flyttkartongsköksbord och (gissar jag) åt varsin fryspizza. Året som gått har gått fort, fast ändå inte… Nåja, då var det nästan vår. Nu är det fortfarande full vinter. Det snöar ikväll. Men snaaart kommer våren…
… och med våren kommer menföre. Jag stöter på ordet lite då och då, senast i boken Hemifrån hem, och har länge tänkt blogga om det. I Finlandssvensk ordbok anges betydelsen ‘is som varken bär eller brister, tjälskador på väg’. Enligt den boken används menföre sällan i sverigessvenska, men betyder då det används ‘dåligt slädföre eller dåligt väglag’.
I SAOL finns menföre med, och där anges betydelsen ‘dåligt slädföre’ och ‘(mest finl) is som varken bär eller brister, tjälskador på väg’, alltså samma som anges i Finlandssvensk ordbok.
För mig är ‘is som varken bär eller brister’ helt obekant, däremot är ‘tjälskador på väg’ en bekant betydelse. Men jag trodde att menföre lite mer allmänt betydde ‘dåligt väglag’ på finlandssvenska…
Är menföre bekant för er svenskar? Vad betyder det för er? Och hur är det för er finlandssvenskar, vilken betydelse skulle ni säga att ordet har?
