Som finlandssvensk i Sverige…

… får man ofta frågan om man kan finska också, och jag brukar väl svara nåt i stil med ”nja… jag har ju läst finska i tio år i skolan men inte KAN jag finska inte…”. En av mina studiekompisar sa här i höst att han aldrig hört någon finlandssvensk säga att han/hon är DUKTIG på finska…

Kan det vara så att det bara är finlandssvenskar som inte är duktiga på finska som flyttar till Sverige (och min svenska studiekompis därför inte kommit i kontakt med finsktalande finlandssvenskar…)? Nja jag tror inte det… Och jag flyttade inte till Sverige för att komma bort från finskan precis…

Eller är det så att oberoende av hur mycket finska vi kan så tycker vi att vi aldrig kan tillräckligt mycket, och därför tycker vi inte att vi är duktiga på finska?

Här i Sverige är det lite annorlunda. Här har det hänt flera gånger att jag kunnat hjälpa människor genom att använda den lilla finska jag kan (t.ex. förklara för en vilsen student i en bokhandel att han nog skulle köpa ”perus”-boken i finska och inte ”jatko”-boken…). Här har människor varit glada över minsta lilla finska ord jag kunnat, och man har inte känt den här pressen att man aldrig kan tillräckligt… Snarare har det blivit så att jag känner mig lite inspirerad att försöka bevara den lilla finska jag kan, och försöka lära mig lite mer. För finska kan man nog ha nytta av även i Sverige…

Finländarna är ju den överlägset största invandrargruppen i Sverige.

Fast jag känner mig inte som en invandrare precis… Mycket beror väl på att man kan språket, och att man växt upp med Sveriges tv och sånt…

Men ibland slår det mig verkligen hur stor skillnad det ändå är mellan finlandssvenskan och sverigessvenskan – men det ska jag skriva om nån annan gång.

——————————————————————————————-

Kommentarer från bloggen.fi/my

 

Inkommet 18.12.2006 12:54:19

Jag förstår exakt vad du pratar om. Jag skrev en grej om olika uttal i svenska språket idag. En del av den dialekt som vi har är ju starkt influerad av finskan.

Bitte
http://bloggen.fi/paradox

Svar:
- – ja jag läste din blogg och skrev en kommentar där. Det är mycket sånt där som jag går och funderar på och fascineras över. Samma språk men ändå sååå olika.

Inkommet 18.12.2006 23:58:24

Ja, och när jag säger nej (för min finska är minimal) brukar ögonbrynen nå hårfästet. Det är väldigt många svenskar som ännu inte förstått att vi finlandssvenskar finns och att vi har svenska som modersmål och inte finska. Nuförtiden hörs ingen dialekt i mitt språk om jag inte vill, men på den tiden det gjorde det fick jag ofta höra att jag bröt på finska. Jag anser mig vara tvåspråkig ändå! Den finlandssvenska hemmadialekten och mitt sverigesvenska uttal. Det är spännande med olikheterna!

Månn
http://bloggen.fi/caolila

Svar:
jag tror jag är trespråkig 1) min österbottniska ”hemma-dialekt” 2) min standardfinlandssvenska (som jag använder i Finland) 3) min standardfinlandssvenska som jag använder i Sverige (som nr 2 fast utan ord som roskis och sånt…) – - men det känns ju så FEL när folk säger att man bryter på finska!!!

Inkommet 19.12.2006 20:14:23

Ja, aldrig har jag varit så duktig på finska som i Stockholm – och aldrig så motiverad att lära mig mer! (Kul med din blogg! Tittade in så fort jag hörde om den… :) )

Mia

Svar:
Hej och välkommen :) Den där finsk-motivationen brukar dock inte hålla i sig så lång stund för mig åtminstone… Men nån gång kanske man gör nåt åt saken… :)

Inkommet 20.12.2006 16:32:49

Jag började prata finska när jag kom till Stockholm, flyttade dit för att slippa finskan. Jag jobbade på Siljas bokningsavdelning och hälften av kollegerna var finska och på fikapauserna var det för det mesta finska. Nu är jag hemma igen i Finland och med finskan i baggaget.

Susie
http://systrarna.blogspot.com

Svar:
:) ja finska är bra att kunna även i Sverige